. 

Den här festivalen var större än de olympiadagar som tidigare har arrangerats på Spånga IP. Samma koncept men mer fest och fler besökare. Det senare kan också bero på att Gud hjälpte till genom att bädda in Stockholm i ett fint lager vitt puder på fredagskvällen och sen låta solen lysa både lördag och söndag. - alla närvarande var givetvis tacksamma!

Svårt att stå på skidor

Även vid tidigare års olympiadagar har vi i Rinkeby Run skött skidåkningen.  För fyra-fem år sen var det smärtsamt tydligt att vi behövs här. De blonda besökarna klarade att åka skidor medan deltagarna med mer pigment i huden hade det svårt att ens stå på skidorna. Den skillnaden finns kvar, bland de vuxna. Men bland barnen har något hänt. Nu var Järva-barnen lika duktiga på skidor som deras jämnåriga från Spånga, romma och Östermalm! 

 Jag är stolt som en tupp idag. 2016-17 lät vi de blonda barnen sköta sig själva, så stor var skillnaden i hur mycket hjälp barnen behövde för att åka 400 meter på skidor i ett spår utan backar. Den skillnaden var borta i helgen!

Det beror inte bara på att vi i Rinkeby Run har haft uppemot fem tusen skidåkare varje vinter på Spånga IP.  Vi har också haft massivt stöd av fantastisk personal på Spånga IP och en handfull eldsjälar. Tack fantastiska Benny, Djafar, Micke, Björn, Dzenan, Anastasia och Charles. Tack fantastiska fritidsledare som Marja-Liisa, Adem, Ricardo, Siv, Hatun, Vesa och Sokrates. Tack fantastiska rektorer som Magnus, Robert, Johan och Raija! Tack också till Skidförbundets satsning Alla på Snö med Fredrik, Susanne och Åsa. Den långsiktiga satsningen på att alla tioåringar ska ha stått på skidor är guld värd. Skidåkning är ju en nyckel till folkhemmet.

Integrerad vinteridrott

Tillsammans har vi tagit oss uppför det första trappsteget mot en integrerad vinteridrott. Det är en lång trappa och på de översta trappstegen finns det bara blonda infödda svenskar. 

Bland de 116 resenärerna till Beijing finns det inte en enda invandrare, om vi inte räknar Nils van der Poels farfar, Majorovs föräldrar eller en fristils-åkare som är född i Frankrike. Alla de övriga 116 elitidrottarna är födda i Sverige. På samma sätt är det med de 997 högst rankade längdskidåkarna i Sverige. Det är Ida, Karl-Oskar och andra kärnsvenska namn. Inte en enda utomeuropeisk invandrare. 

De andra vinteridrotterna är lika segregerade.  På de översta två trappstegen är det vitt som snö. Mika Zibanejads iransk/finska påbrå hade kunnat göra skillnad, om inte de ekonomiska trösklarna i den sporten hade varit så höga. I stället förblir Mika undantaget som bekräftar regeln. 

Det andra trappsteget är att de här barnen ska kunna åka skidor, skridskor, spela hockey eller bandy mer organiserat utan att föräldrarna måste ställa upp med femtiotusen kronor och hundratals timmar i bilresor.  Ishockeyn har börjat med Easy Hockey i Farsta och några orter till. Där får barnen låna utrustning och de har avspända träningar, ibland även matcher mot varandra. 

Lekfull ishockey

Det är hockey på riktigt, men lekfullt och billigt.  Jag tror inte åttaåringarna med karbonklubbor för 2700 kronor och hyperlätta skridskor för 8400 kronor lär sig hockey ett dugg bättre än barnen som leker hockey med lånad utrustning.  

Snarare kommer lånad utrustning med lägre prestandakrav hemifrån. Kanske kan de lägre kraven hemifrån bidra till att vi får se några av de här barnen i tre kronor om tio år?

 En annan utmaning är uthålligheten.  Finansieringen för hockeyns ”New Generation Hockey” går ut nu. Kommer det en ny påse pengar, eller blir det här ännu ett av många lyckade projekt som försvinner?

Våra egna satsningar på skidåkning och löpning som sociala språngbrädor för unga i Järva är lika stabila som vårvinterns jumpande på isflak.  Att stå stilla är aldrig ett alternativ. Vi som bryter ny mark vet aldrig var nästa halvårs finansiering ska komma ifrån. Att vi har kunnat ge Järvaborna skidåkning i fem år är ett litet mirakel, men det största miraklet är ändå att devar lika bra på att åka skidor som de andra barnen.