I fredags höll Nils van der Poel pressträff hos Svenska Olympiska Kommittén (SOK). Han ska nu ägna sig åt att guida svenska konditionsidrottare till nya OS-medaljer. 

Sen Nils van der Poel lade ut sitt dokument “How to Skate a 10 k…and also a half” på www.HowToSkate.se har han varit en fantastisk inspiration för näst intill alla svenska konditionsidrottare. Självklart hjälpte det att han först vann två OS-guld och satte världsrekord, men dokumentet har gjort väldigt avtryck. Har du inte läst det så är du inte intresserad av konditionsidrott.

Redan för 50 år sedan

För drygt femtio år sen gjorde Arthur Lydiard sensation inom långdistanslöpningen med delvis samma idéer. Han poängterade behovet av aerob mängdträning i lugnt tempo följt av backträning och tuffa intervaller för att toppa formen inför stora tävlingar. Det stora tillägget i Nils van der Poels dokument är den kloka livsfilosofin.

Därför tror jag på Nils van der Poels koncept för att hjälpa konditionsidrottare. Men om jag skulle välja en tränare från skridskoåkningen, då skulle jag välja Nils van der Poels tränare, Johan Röjler. Johan har ju visat sig vara en verkligt bra tränare. Det har inte Nils, än.

När Anders Gärderud lade spikskorna på hyllan efter sitt OS-guld på 3000m hinder så fick han uppdraget att ta hand om en ny lovande talang varje år. Året efter var talangen skadad och sågs aldrig mer till på en löparbana. Samma sak, år efter år. Supertalanger är sällan bra tränare.

Vår mest meriterade fotbollstränare är väl Sven ”Svennis” Eriksson. Som spelare nådde han division två. Lars Lagerbäck nådde divison tre. Janne Andersson division fyra. Kvinnliga toppspelare verkar oftare bli bra tränare. Oklart varför. Konditionsidrottens guru Arthur Lydiard var en halvdan löpare; 2.54 på marathon var väl bra på 1950-talet, men långt ifrån världselit. Det var Lydiards adepter som tog världen med storm. Peter Snell, John Walker och Rod Dixon och Dick Quax vann medaljer och satte världsrekord på löpande band.

Om Nils van der Poel kan få till en svensk ”Lydiard-revolution” så är det troligen tillsammans med Johan Röljer det ska ske; ungefär som AC Milan inte går och utser Zlatan till ny huvudtränare för herrlaget. Samma sak gäller för SOK och friidrottsförbundets gemensamma val av Carolina och Patrik Klüft som ledare för friidrottens talangprogram.

”Carro” är en härlig person och hon var en fantastisk mångkampare. Hennes make Patrik var en duktig stavhoppare. Att de dessutom är ett par innebär nog större fördelar än nackdelar; men som tränare är de oprövade. Patrik är i för sig tränare för ett ishockeylag, men därifrån är steget långt till att ta hand om Sveriges mest lovande friidrottare.

Hellre Bergvall

Jag skulle hellre skicka talanger med Agne Bergvall som tränade Carro, systrarna Kallur och många andra, eller Yannik Tregaro eller någon annan bevisligen duktig tränare.

Sen är jag tveksam till att skicka lovande långdistanslöpare på ett läger som leds av en mångkampare och en stavhoppare/ishockeytränare. Tränare från längdskidåkning, orientering, cykling eller simning kan säkert ge medel- och långdistanslöpare bra träning men stavhopp, tresteg och spjut har ingenting med långdistans att göra.

Men så har vi kändis-effekten. Det är en strålglans över Carolina Klüft och det skiner om Nils van der Poel. Vem vill inte åka på träningsläger med dem? Då kommer ju TV…