För länge sen undervisade jag på ett universitet i USA. Då berättade jag om Heiders balans-teori. Det är ett rätt bra sätt att förklara varför så många barn ägnar sig åt förälderns idrott.

Balans har du när de du älskar också älskar det du älskar.  Det är en varm och go känsla. Balans kan också vara att du och dina närmaste tycker illa om samma saker. Det enar också.

Ingen av sönerna ville

När mina söner sprang minimaran var jag själaglad. Mitt liv var i total balans. Båda sprang bra men sen sa båda ”nej, det där är inget för mig”.

- Det var inte kul alls!  Det var som grus i maskineriet. ”Obalans” skulle Heider ha sagt. Det löser man genom att tycka mindre om en av de två sakerna.  Det låter förstås brutalt, och jag sa förstås inte till mina söner att jag tyckte mindre om dem. Istället lever jag med något som liknar känslan av en obesvarad kärlek.

Den tror jag förklarar varför så extremt många pojkar ägnar sig åt pappas gamla idrott. Mammornas roll vill jag inte gå in på här, men den verkar både rimligare och sundare.

Hon sprang så fulländat, då...

I stället vill jag berätta om den mest talangfulla löpare jag har mött. Hon hette Joan Pirie och när min dåvarande löpargrupp i Fredrikshof joggade iväg på uppvärmningen såg jag hennes löpsteg och blev omedelbart ”kär”. Det var verkligen balett. Ännu vackrare var det när hon kom upp i fart på intervallerna.

Joan sprang aldrig några lopp. När jag frågade om jag fick anmäla henne till terräng-DM blev hon både upprörd och ledsen.  Så småningom berättade hon varför.

Joans pappa var Gordon Pirie. En gång världsrekordhållare på fem tusen meter. Joans mamma var världsklass på fyrahundra meter.

Blev en livsläxa

Tidigt upptäckte Joan att det bästa sättet att få pappas uppmärksamhet var att springa, men med de generna hade alla förstås stora förväntningar. En gång när Joan var tolv år så lyckades en sextonårig flicka hänga med på intervallerna. Då blev det stor uppmärksamhet. Alla hejade…på sextonåringen. Joan grät när hon berättade om hur löpningen påverkat hennes barndom.

Min äldsta son ett par år gammal när Joan berättade det här. Det blev en livsläxa för mig. En sån pappa ska jag aldrig bli. Därför har jag aldrig pressat mina söner att springa vidare efter det där första loppet.