…står det i första paragrafen av Stockholms idrottsnämnds verksamhetsplan. Eftersom varje specialidrottsförbund jämför antalet anläggningar i Stockholms innerstad med antalet anläggningar per ungdom i Jönköping, Östersund och sitt förbunds önskelista så blir bristen på anläggningar i Stockholm väldigt stor. Byggbolagen håller förstås med. Det måste byggas mer.

Både paritet med Jönköping och med varje specialförbunds önskelista är rätt svåra mål att nå för en storstad. Kvadratmetrarna är så väldigt mycket dyrare och de obebyggda ytorna är så få.

På andras bekostnad

När fotbollsförbundet uppfinner nya målstorlekar för att bredda sin idrott så arbetar de med kompetensnivå 1. De tänker fotboll; bara fotboll. En konsekvens är att svenska idrottsplatser är belamrade av fotbollsmål i elva olika storlekar. När sen Nisse och hans glada sjuåringar ska spela så släpar de förstås fram de mål de själva ska använda och släpar bort de andra. 

Kompetensnivå 2 är att förstå sin verksamhet i ett större perspektiv. Att också se de andra idrotterna och deras behov, och de andra klubbarna och deras behov. Det leder till ömsesidig respekt. Där jag är aktiv, på Spånga IP, har vi det.

Ett litet exempel: vi kommer in för att springa intervaller (10*200m) och ser att Spånga fotboll har en match på gång. Jag joggar upp till tränaren och frågar när matchen startar. Han säger att det är en kvart till avspark. Då frågar jag om vi kan springa fram till dess, och han säger OK. Han hade absolut kunnat säga ”vi har bokat planen, stick iväg!” men det gör han inte. Den eftermiddagen blir det mer idrott på Spånga IP.

Där jag tidigare var aktiv, på Stockholm Stadion, jobbade många på kompetensnivå 1.  Fotbollen såg bara en fotbollsarena och ville helst få bort alla andra. Sprinters ville ha sina banor fria i ett par minuter innan de skulle springa.  Som i alla andra områden sprider sig egoism snabbare än Ebola. Personalen såg oss idrottare som ett slitage på deras fina arena

Klistret fastnar...

Handbollsklister och fotbollens dubbar är också exempel på kompetensnivå 1. Klistret fastnar förstås i golvet där landbandybollen plötsligt fastnar mitt i en passning. Dubbarna orsakar mängder av knäskador för tiotusentals barn (speciellt flickor).  Tänk vad bra det kunde bli om specialidrottsförbunden tränade på att se sin verksamhet i ett större perspektiv.

Alla krav på idrottsarenor som bara kan användas för den egna idrotten är exempel på kompetensnivå 1. De gör att den egna idrotten slipper konkurrera med andra idrotter. De här ”en-idrotts-ytorna” får mycket lägre beläggningsgrad än ytor som kan användas för flera idrotter (undantag: hockeyrinkar). 

Kompetensnivå 1 ligger också bakom många av de skolors och företags idrottshallar som inte lånas ut på kvällstid. Det kan vara en rektor som tycker det känns tryggt och bekvämt att larma hela skolan med samma larm på kvällen, men det kan också vara en lärare som har vant sig vid att ha hela hallen för sig själv på kvällarna. Hen har kanske bordtennis där två kvällar i veckan, och slipper då konkurrera med andra klubbar för att få boka de tiderna.  Att hallen står tom de andra fem kvällarna tänker hen inte på.

Jag tror också att om vi tränare bokade små hallar för barn så skulle de stora hallarna, och de stora arenorna bli mer tillgängliga för tonåringar och vuxna. Då blir det en ”wow!” när de för första gången stiger in i den stora hallen, eller på Stockholms Stadion.

 Då tror jag fler fortsätter idrotta lite längre än till 11,3 år.  Det kräver förstås att tränaren för sjuåringarna tänker idrott ur ett längre perspektiv, som när tränarna för Djurgårdens akademilag i fotboll bad mig träna dem i löpning efter säsongen. Det gjorde tränarna för att de här killarna skulle få en andra idrott, och därmed öka chansen att de tränar hela livet. En av de killarna såg jag just på Strava. Han sprang en mil i helgen.

 För Stockholms Idrottsnämnd har förstås fel i att det är antalet ytor som är viktigast. Det är det inte, och det har det aldrig varit. Nyckeln är tränarna. Tränarnas antal, kompetens (nivå 2) och engagemang är hundra gånger viktigare än ytorna.  Näst viktigast är ungdomarna och på tredje plats kommer klubbarna. Sen, på fjärde plats, kommer idrottsytorna, men de är så tydliga och handlar om så mycket pengar att jag förstår om idrottsnämnden tror att det är antalet idrottsytor som avgör.