Hockeyn är fortfarande inte spridd i hela Sverige.  Om Foppa och Sudden vill ta en fika tillsammans utan att bli avbrutna av autografjägare så föreslår jag Romeos Café i Rinkeby Centrum. Där kommer ingen känna igen dem.

En sport i förvandling

Men så här dagen efter fiaskot i Riga vill jag utnämna Ishockeyn och Ishockeyförbundet till svensk idrotts snabbast stigande stjärna. Ingen har förbättrat sig mer än hockeyn.

Från en grabbig gröt där tränare från tidig ålder var fokuserade på att vinna matcher till en bred verksamhet som jobbar hårdare och mer medvetet på sina svagheter än någon annan. 

Den hockey som jag växte upp med hade varit politiskt omöjlig idag. TV-sporten kan inte lägga hur mycket exponering som helst på en sport som saknar både tjejer och invandrare.  Utan DSHL hade sportens exponering i media oundvikligen krympt. 

Skriverier om inkilningar visar nog mer hur mycket vår tolerans för mobbing har krympt, för såna där historier hörde vi ju ofta förr i tiden. Jag har vänner som aldrig skulle låta sina barn eller barnbarn spela hockey, men nu hör jag aldrig såna historier, och det som drabbade

Eric Granqvist hände ju för länge sen.  Mellan då och nu ligger tveklöst ett starkt värderingsarbete. 

Anders, en globetrotter!

En av de svagheterna var förstås fortfarande att väldigt få länder faktiskt spelade hockey, men VM visar hur snabbt det förändras.

Jag följer med stort intresse ishockeyförbundets Anders Larssons resor till ishockeyförbund i stora och små länder.  Jag tror inte någon i svensk idrott reser mer, och ingen idrott procentuellt vuxit så mycket i så många länder. 

Gårdagens exit ur VM är alltså ett exempel på lyckat förändringsarbete.