De stora förbunden har politiska kontakter som de små förbunden bara kan drömma om. Därför är det naturligt att de inte vill se någon idrottsminister. 

Vågat med idrottsminister

För dem fungerar den nuvarande ordningen där idrotten är ett av många områden hos en överarbetad minister.  Då kan det vara ett vågspel att få en stark idrottsminister som ställer krav och följer upp hur kraven efterföljs. 

För de många små förbunden kan samma sak vara en möjlighet. En dedicerad idrottsminister hinner ju träffa alla förbund och massor av lokala klubbar.

Av riksdagspartierna är det bara miljöpartiet som vill ha en sån minister. Per Bolund har en bakgrund som basketspelare och har förstås en del insikter i ämnet. Dessutom har han en given kandidat i Amanda Lind. 

Som socialdemokrat smärtar det mig att erkänna att Amanda Lind var en väldigt mycket aktivare idrottsminister än vad Anders Ygeman har varit.  

Kanske har han jobbat hårt bakom kulisserna, men att gratulera svenskar som vinner mästerskap stoppar knappast klyftan mellan de tektoniska plattorna från att vidgas.

I Per Bolunds förslag hamnar idrotten än en gång i kulturdepartementet.  Han tänker sig nog att Amanda Lind ska fortsätta om kulturminister med idrotten som en portfölj när hon har tid. Att riksdagens kultur-motioner är dubbelt så många som motionerna om idrott visar politikernas prioritering. 

Det låga engagemanget gör mig arg, men vad jag förstår så är jag rätt ensam om det.

Att lägga idrotten under kulturen visar också att idrotten är något man tittar på; inte något man gör. Den synen på idrotten ger mig frossa.  

Idrott passar bäst ihop med...

Magdalena Anderssons placering av idrotten tillsammans med integrationsfrågorna är så mycket bättre. 

Med folkhälsofrågorna passar idrotten ännu bättre, som Sverigedemokraternas Angelika Bengtsson framhåller. Där var de under Stefan Löfvens första regering, med Gabriel Wikström som engagerad idrottsminister. 

Något sånt är vad jag drömmer om, eftersom jag tror att idrotten behöver en fast hand de närmaste fyra åren. 

Skräcken är att Björn Eriksson avgår och efterträds av någon från fotbollen eller hockeyn. Då utarmas den idrottsliga mångfalden. Det vore dåligt för alla de barn som inte är födda med bollkontroll och hög andel snabba muskelfibrer.   

 Svensk idrott är bra, men kan bli så mycket bättre. Att både hockeyns och fotbollens herrlag misslyckats i VM respektive VM-kval är sånt som händer. Såna små skakningar får inte ta fokus från riktiga frågor; som att få barnen att sluta sluta när de är 11,3 år.

 ”Idrott hela livet” kommer du ihåg den?