Som tränare på fritiden i löparklubben Rinkeby run ser jag hur viktigt det är att alla har ett hopp om att kunna utvecklas. Gärna ett hopp om att kunna bli riktigt duktig. Löpningen är ju bra på det sättet. Alla har råd och den som tränar mest blir oftast bäst.

På samma sätt är det med tron att skolan och arbetslivet är vägen till ett bra liv. Att Stefan Löfven nått långt trots att han föddes fattig är väldigt bra, men han startade sin klassresa när ¬murarna mellan klasserna var som lägst och rörligheten var som bäst.

Inga förenklade klassresor

Som socialdemokrat smärtar det att läsa DN:s serie artiklar om intergenera¬tionell rörlighet. Rapporterna från svenska forskare visar att klassresorna inte har förenklats, utan snarare blivit svårare sedan 1950-talet. Det är ett 70-årigt misslyckande i det socialdemokratiska kärnuppdraget. Bara 12 procent av pojkarna och 13 procent av flickorna klarar av att göra Stefan Löfvens resa, från den lägsta inkomstnivån till den högsta. Att de nordiska länderna har världens lägsta murar är möjligen en liten tröst, men 13 procent borde vara många fler och ingenting är viktigare.

Några av hindren som begränsar rörligheten är förstås att växande skillnader i inkomst driver på boendesegregationen och uppdelningen i friskolor och kommunala skolor. De tidiga åren anses vara särskilt viktiga.

Hänger på personliga kontakter

Taggtråden högst upp på muren mellan klasserna består i att uppemot 70 procent av alla jobb förmedlas via personliga kontakter. Varje sådan rekrytering håller underklassens barn kvar i underklassen. Det är i längden inte bra för någon. Murarna gör genvägen via knarket attraktivare. De kriminella gängen växer.

Men det finns hopp. Ett litet tecken på det vill jag beskriva. I våras skrev 78 mellanstadieelever i en friskola på Östermalm och 101 mellanstadie¬elever i en skola i Järva varsin uppsats på ¬temat ”Mitt liv om 20 år”. Majoriteten av eleverna i skolan i Järva har somaliskt ursprung och bor i Tensta eller Rinkeby. Östermalm är ett av Sveriges mest välbärgade områden.

Värst är förstås orimliga drömmar som inte inkluderar skolan, som Zlatan-drömmen. När den drömmen spricker i början av tonåren är det ofta för sent. Då är det icke fullständiga avgångsbetyget från grundskolan oundvikligt.

Den s k Zlatan-drömmen

En farhåga var att eleverna i Järva skulle ha många fler ”tusen på en-drömmar” om att bli fotbollsproffs, rappare eller Youtuber än sina motsvarigheter på Östermalm. Värst är förstås orimliga drömmar som inte inkluderar skolan, som Zlatan-drömmen. När den drömmen spricker i början av tonåren är det ofta för sent. Då är det icke fullständiga avgångsbetyget från grundskolan oundvikligt.

40 procent av pojkarna i Järva hade ”tusen på en-drömmar”, oftast fotbollsproffs. Men bara 19 procent av flickorna. På Östermalm var det 33 respektive 36 procent som beskrev orealistiska drömmar. När det gäller ambitioner är det alltså inte pojkarna i Järva som är annorlunda – det är flickorna.

Tre av fyra mellanstadieflickor i Järva drömmer om vanliga yrken som läkare, lärare eller ägare av en privat arbetsförmedling. Kvaliteten på uppsatserna får mig att tro dem. Språkbehandlingen och mogenheten får mig att känna att det här är flickor som det kommer att gå bra för. En dröm som ”Jag tänker öppna ett stort växthus där alla elever kan komma och lära sig om hur växter växer…” är dessutom sympatisk på ett sätt som pojkars drömmar om ”Skitrik, med rolls, lamborghini, r8 spider, ferrari q9, privatplan och helikopter” inte är.

En dröm som ”Jag tänker öppna ett stort växthus där alla elever kan komma och lära sig om hur växter växer…” är dessutom sympatisk på ett sätt som pojkars drömmar om ”Skitrik, med rolls, Lamborghini, r8 spider, Ferrari q9, privatplan och helikopter” inte är.

Skolan är också självklart vägen till Järvaflickornas drömmar om att bli läkare, arkitekter och åklagare. I en skattning från noll till fem över hur viktig skolan är för barnens drömyrken blir det tydligt att det är Järvaflickorna som höjer sig över de andra tre grupperna. Pojkar och flickor på Östermalm och pojkar i Järva har alla ett medelvärde kring 3 (2,9–3,05). Järvaflickornas medelvärde är 4,35.

Skillnaden - de realistiska drömmarna

Som Global villages rapport om svensk-somalier visar, går allt fler av dessa flickor ut grundskolan med godkända betyg och vidare till gymnasium och universitet, och de får jobb. Nästan 50 procent fler på sex år. Deras mammor hade kanske fem–sju barn, men i sina uppsatser skrev tio–tolvåriga flickor att de nog precis har hunnit skaffa sitt första barn om 20 år. De ser en framtid med mellan noll och tre barn (median 2,5) som de tänker sätta i bra skolor och läsa läxor med.

Där var sjunde flicka på Östermalm ser sig själva som blivande designers av väskor, accessoarer och smink, och nästan lika många ser sig som ryttar¬proffs eller hästägare, så har nästan samtliga Järvaflickor alltså realistiska drömmar. Från svenskt näringsliv får jag allt oftare höra att unga invandrarkvinnor är de bästa rekryteringar man kan göra. Man ser dem som välutbildade, smarta och mer motiverade än vi andra. De är klassresenärer, helt enkelt. ”Min man jobbar som rektor, hämtar barnen från dagis och ibland hjälper han till hemma på helgerna”, är ett typiskt exempel.

I uppsatserna läser jag om en framtid där vi helt har slutat ”tycka synd om” de här tjejerna. Men resan dit kommer inte vara enkel.

Föräldrar till smarta flickor får förbereda sig på en skakig tid. Invandrarkvinnornas frigörelse är förstås något väldigt positivt som är på väg, och näringslivet ropar ju efter fler talanger.

Pojkarna har inte alltid lika realistiska drömmar och många har för låga betyg. Rinkebys 800 unga män som varken pluggar eller jobbar har redan i dag svårt att hitta flickvänner och fruar. Den återvändsgränden behöver de unga männen hitta vägar ut ur, och kriminalitet är inte en väg ut.

När de här flickorna direkt efter universitetet får jobb där de kanske tjänar 10 000 kronor mer i månaden än vad deras pappor någonsin gjort, kolliderar de med patriarkala traditioner. Koranens förbud för muslimska kvinnor att gifta sig med icke-muslimer är en av flera uppenbara kollisionszoner när de här unga karriärkvinnorna blir kära i sina klasskamrater på universitet och kollegor i konsultbyråer och ledningsgrupper.

Fler talanger finns här

De här konflikterna kan vi inte slippa. Föräldrar till smarta flickor får förbereda sig på en skakig tid. Invandrarkvinnornas frigörelse är förstås något väldigt positivt som är på väg, och näringslivet ropar ju efter fler talanger.

För att underlätta den rörelsen kan det räcka med att du som läser den här artikeln minns att det troligen finns fler unga talanger att rekrytera i Järva, Jordbro och Biskopsgården än i ditt eget nätverk. Då är du med om att riva muren. Analyser av medarbetarundersökningar i svenska företag visar också att arbetsglädjen hos svenskar med svenska föräldrar är större i arbetsgrupper där inte alla heter Andersson, Petterson och Lundström. Då öppnar du för fler klassresor, och det är bra för alla utom de kriminella gängen.

En rörligare stad är en roligare stad.