Nu kan du förstås dra upp hundra exempel på att det visst går att leva på idrotten. Alla svenskar i NHL, NBA, La Liga, Premier League och så vidare. Mot det kan jag förstås dra alla exempel på hur svårt många idrotts-stjärnor har att anpassa sig till ett liv utanför strålkastarljuset. Hur var tredje spelare i premier league går spelare i personlig konkurs inom tre år efter karriären, varannan går igenom en skilsmässa inom två år efter karriären, hur många av förra årtiondets kenyanska löparstjärnor sitter försupna i något skjul i utkanten av den by där de förr var firade stjärnor.

För mycket idrott

Men huvudproblemet är ännu lättare att kvantifiera. Mindre än en procent av de lovande knatte-spelarna på planen kommer någonsin att tjäna några pengar på fotbollen, hockeyn, tennisen eller vad det nu är. Det gäller även killen som stänker in 12-15 mål per match. Jag har själv haft adepter som har haft idrotten som enda svar på frågan ”Vem är du?” De har suttit i skolan och tänkt på idrott. De har varit motiverade att träna hårt, men inte att plugga. Ingen av dem har kommit igenom gymnasiet. Deras misslyckande är mitt. 

De adepterna har valt idrottsymnasium. Om de inte har kommit in på riksidrottsymnasium så har de valt nationell idrottsutbildning (NIU). Har de inte kommit in där heller så har de valt skola med idrotts-prägel. ”Skolan för dig som gillar fotboll” är ett enkelt sätt för en privatskola att attrahera elever som inte har koll på vad som är viktigt i livet. 

Problemet med den här enkla profileringen gäller förstås inte bara idrotten. Jag väntar med spänning på ”skolan för dig som älskar glitter och färgen rosa”. Min egen son älskade film över allt annat, och valde Stillerska Filmgymnasiet. 

Det var ett fasansfullt misstag med stor påverkan på resten av hans liv. Lärarna var usla pedagoger som totalt sänkte hans självförtroende och släckte hans intresse för att skapa film. 

Tre olika misslyckanden

Nästan lika illa har det gått för några av mina adepter som har valt idrottsgymnasium. Som tränare har jag varit med om varianter: 

A: får överdrivna förhoppningar om enorma lyft, bubblan spricker och lägger av. 

B: lyckas och byter klubb till den tränare som är special-idrottslärare på idrottsgymnasiet. 

C: tror de är ”proffs” och pluggar ingenting. Åker ur skolan och lägger av. Jag önskar att jag åtminstone EN gång hade varit med om den fjärde möjligheten: D: går i skolan, utvecklas både akademiskt och idrottsligt och kommer tillbaka som en mognare människa och bättre kraft i löpargruppen. Men det har hittills aldrig hänt mig. Har du varit med om det?