Istället tog lobbyister och de 72 specialidrottsförbundens kortsiktiga egenintressen över.  Många hade tvingats skära ner i sina kanslier samtidigt som de sett RF centralt växa. Nu var det slut med det. ”Alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig”.

Kanske var Stefan Löfvens utnämning till en minister för ”kultur….och idrott” en freudiansk felsägning som visade en syn på idrott som något man tittar på. Ett opium för folket.  Folkhälsan hamnade hos Lena Hallengren så där hamnade även utredningen om hur vi ska vända det svenska folkets stillasittande till rörelse innan vi blir lika bekvämt feta som amerikanerna. 

Ingången till den idrott vi ser på TV har alltid varit föreningsidrotten, och ingången till föreningsidrotten har alltid varit spontanidrotten. Precis som idrottens strategi ”från triangel till rektangel” pekar ut hör de ihop.

De är som ett trevåningshus där bottenvåningen är spontanidrotten och motionsidrotten. Den är grunden för allt. Två miljoner svenskar springer flera gånger i veckan. Hundratusentals ungdomar åker skateboard på trottoarer och i parker, eller spelar fotboll på rasten. Problemet är att ingen för deras talan.

Husets andra våning är våra 20 000 idrottsföreningar. Här finns alla de ideella ledarna och insatserna.

Den tredje våningen är den kommersiella elitidrotten.  Här är lönerna som i näringslivet. Här finns större resurser än i våning 1 och 2 tillsammans.  

Eliten inom fotbollen och Ishockeyn har en ekonomisk omsättning som är större än RF:s 70 återstående specialidrottsförbund tillsammans. Då har Ishockeyn ungefär två procent av klubbarna och sex procent av deltagarna.  Det är antingen bra jobbat av hockeyn eller dåligt av alla de andra.

Den tredje våningens företrädare talar oavbrutet och vackert om att elitidrotten får barn att idrotta. De pekar på hur tennisen och utförsåkningen växte under Björn Borgs och Ingemar Stenmarks storhetstid.  Det är sant, men det var VALET av idrott som påverkades:

ATT idrotta är något annat. Andelen ungdomar som idrottar sjunker år för år, årtionde för årtionde och de slutar allt tidigare.  Foppa, Zlatan, Pillan och Kalla har inte påverkat det alls och det är där problemet ligger. Till det totala idrottandet bidrar eliten med stor sannolikhet inte alls.

Det är förstås den kommersiella elitidrotten som har de flesta och de bästa lobbyisterna.  Jämför det med när någon på Stockholms parkförvaltning hade omöjliggjort skateboard i Stockholms mest populära skateboard-pool vid stadsbiblioteket. Det tog tre år att få bort.

Idrottens lobbyist-fördelning är alltså direkt motsatt till idrottens nytta för samhället. Ju mer nytta du gör, desto sämre är din förmåga att nå fram till politiken.

Därför har jag länge önskat mig en minister med aktivt idrottsintresse och tyngd. Någon som klarar att ta ansvar för hela huset; alla tre våningarna.  Med tanke på Magdalena Anderssons idrottsbakgrund hade jag förhoppningar om att hon skulle göra en tyngre utnämning, och nu är jag verkligt glad. Ingen svensk politiker har mer tyngd än Anders Ygeman. Ingen är erfarnare, populärare eller mer lyhörd.  Många Socialdemokrater tror att de borgerliga partiernas misstroende mot Anders Ygeman 2019 var taktiskt, för att slippa möta landets bäste talare i framtida partiledardebatter.  Istället blev han ordförande i Stockholmsdistriktet, som sen dess har vuxit mest i Sverige.

Med utnämningen av Anders Ygeman visar Magdalena Andersson att hon fäster stor vikt vid idrottsrörelsen.