Två tränare, båda ser det ske. Båda har sett det förr. Båda hatar det.

Fotbollstränaren minns honom så väl::

-  Det är så tragiskt.  

Baskettränaren :

- På en bänk i hörnet satt fyra killar som var med och spelade basket i fjol. Jag försökte få med dem men det var bara ”Näh, orkar inte!” till svar. Jag lyckades inte nå dem längre. Det gör så ont. Jag sågatt de var på glid.  Tänkte just det, jag ska ringa deras pappor . Om jag kunde få deras föräldrar att snabbt flytta med familjen till Jokkmokk eller Jönköping så skulle de här killarna få chans att räta upp sina liv.

Det händer för ofta

• Vi ser det ske.

• Lärarna ser det ske.

• Föräldrarna ser det ske.

Osäkra pojkar som ramlar mellan stolarna. Där väntar Shottaz, Dödspatrullen, HH och allt vad de heter. Redo att ta emot dem.

I tonåren är Maslows tredje trappsteg, behovet att få tillhöra en grupp, som starkast. Fotbollslaget och Basketlaget är en sån grupp. Skolklassen kan i bästa fall vara en sån grupp. Men alla tre är meritokratier.

• Den bästa fotbollsspelaren har högst status i fotbollslaget.

• Eleverna med högst betyg har högst status i skolklassen.

Eftersom skolplikten tvingar killarna att fortsätta gå i skolklassen så har killar med låga betyg alltid skapat sin egen psykologiska skyddsvall mot känslan av att vara längst ner i skolklassens hierarki. De blir ”de tuffa killarna” som sitter längst bak i rummet med kepsen på och pratar. 

Där, längst bak i klassrummet, hittar de äntligen en grupptillhörighet som är lätt att uppnå. Allt som krävs är att du sitta slött, prata och låta bli att räcka upp armen när läraren ställer frågor. Kontrasten mot ”pluggisarna” skapar en trygg grupp. 

Att få status och respekt

Jag tror det är också vad killarna i hörnet på basket-träningen håller på med. De upprätthåller sin grupp-identitet genom att göra det tydligt vad de INTE är. De är INTE basketspelare, längre. Ute på gatan blir det en löjlig position. Där är hälsningen ”Hej, jag är inte basketspelare längre” ungefär lika relevant som hälsningen ”Hej, jag är inte en apelsin”. Men inne i basket-hallen fungerar det.

De här löjliga positioneringarna behövs bara ett kort tag. Snart har de hittat in i gängets värme. Inträdesprovet är alltid väldigt enkelt.  Det kan vara att ta en påse från en plats till en annan.  Det ger en femhundring och en grupp-tillhörighet.  Att gömma ett vapen ger förstås lite högre status. 

Är det tränarens uppgift?

att ”brösta fyra för att bli en hundra-kille” är det långt för killarna i baskethallen, men det är ingen brist på unga osäkra killar som är beredda att göra det.  Det är mordet på den 19-årige fotbollskillen ett bevis på.     

Nu undrar jag: Är det vi tränare som ska sätta stopp?

Basket-tränaren som ringde fyra föräldrar igår kväll är förstås helt fantastisk. 

För det får han inte en krona, och inte heller någon ära.  Om föräldrarna tar i saken och flyttar så kommer ingen veta att det var tränaren som gjorde det. En ren slump gjorde att jag pratade med honom igår kväll, och fick veta att han skulle ringa killarnas föräldrar.