I en tidigare krönika bad jag om att få se lite mer och lite djupare reportage från andra idrotter än fotboll och hockey. 

SVT-sporten svarade att de minsann har ett väldigt brett utbud. Bredare än norska NRK till och med. De erbjöd mig data som skulle stärka detta. Det var för en månad sen. 

I väntan på den kommer jag med en ny beställning:

Kan vi inte få se vardagen och slitet?

OK, ni kan bara täcka fotboll och hockey. Då kan ni väl åtminstone visa hur Zlatan, Isak och Azlani blev så bra.

Visa oss blod svett och tårar. Visa deras totala engagemang i ute i regn och blåst, långt från närmaste fotbollsplan.

Zlatan som sliter i gymmet så svetten stänker. Alexander Isak som springer stenhårda backpass. Kosovare Azlani som gör ett pip-test. 

För det är där som idrotten skapar självdisciplin. Det vi ser i strålkastarljuset på Camp Nou är resultatet.

När jag pratar med Djurgården, Brommapojkarna eller Akropolis (div 1) så frågar jag alltid två saker:

- Hur ofta tränar A-lagsspelarna (så att de blir svettiga)

Pip-test på vilken nivå?

- Vilken nivå presterar A-lagets spelare i pip-testet?

Svaret brukar vara 8-10 pass i veckan och 16-20 i pip-testet. Vi talar alltså om riktiga elitidrottare. Precis som det ska vara.

Kontrasten är gigantisk mot de lokala fotbollslag jag försöker hjälpa. Det är sällan någon kille kommer över 10 i pip-testet. Redan på femte nivån brukar de första killarna i övre tonåren ramla ur. På 13e nivån får jag själv svårt att klara svängarna. Då är jag 59 år, extremt långsam och saknar korsband i höger knä.

Samma sak märks när vi spelar match. Jag och mina löpar-adepter saknar både taktik och bollkontroll, men vinner förskräckande ofta över

15-åringar eftersom vi klarar att både anfalla och springa tillbaka på försvar. Killarna med 5-6 i pip-testet står kvar i offside och ropar på bollen.

Det är såna killar som jag aldrig, ALDRIG rekommenderar till någon anställning. Den attityden funkar nämligen inte på någon arbetsplats. De som springer tillbaka, däremot. Dem rekommenderar jag gärna. Det är världens enklaste rekryteringsknep.

Idrottens uppgift är att göra ”passa mig”-spelarna till bakåtjobbare. När vi lär dem självdisciplin så får vi inte bara ett bättre fotbollslag. Vi gör dem anställningsbara. Det är större.

Andfådda på tok för sällan 

Men jag pratar oftast för döva öron. I huvudet förstår de mitt prat om att framgångsrika fotbollsspelare svettas lika ofta som de borstar tänderna, men i hjärtat finns bara Zlatans fantastiska bicykleta mot England.

Så de står gärna och slår frisparkar och hörnor, men de dricker sportdryck oftare än de svettas. Andfådda är de på tok för sällan. Några verkar tro att det är farligt.

Så om Corona-pausen gjorde att TV slutade veva repriser på fantastiska mål och istället berättade om svetten, blodet och tårarna som tog Zlatan och Alexander Isak dit: då kan de kanske göra en liten, liten skillnad.