Det är den organiserade idrotten som har krympt. Lagidrotterna har imploderat. Men titta i närmaste park. Räknar du till färre än femtio löpare på fem minuter så bor du på landet.

Ski Star var tvungna att stänga sina anläggningar eftersom skidåkarna fortsatte åka skidor. Vi kan inte ha benbrott i Åre och Sälen nu när sjukvården måste fokusera på Corona-pandemin.

Idrott är så mycket mer

Tennisbanorna utomhus är fortfarande fulla. Snart drar golfbanorna igång. Seglingen kommer nog inte heller påverkas.  

Vi plockar upp HittaUT från orienteringen och fyller Järva med kontroller. Varje funnen kontroll är en lott. Närkontakt noll.

Att vi inte är medlemmar i orienteringsförbundet struntar både vi och de i. Det är Corona-korrekt och kul.

Vi fortsätter idrotta, men individuellt. The show must go on, men det blir inte den pjäsen vi har repat. Nu testas allas vår flexibilitet.

Jag håller med Staffan Movin om att onsdagens beslut i RF knappast visar vägen framåt.  Tvärtom får jag känslan av att Gud (eller Allah, eller Buddha eller vad du nu vill stoppa in här) har stoppat samhället för att påminna oss om vad som är viktigt.

Kanske tycker Gud att för många av oss fortfarande står där vid sidlinjen och försöker bedöma lille Olles talang; trots all forskning som visar att en tärning skulle göra den bedömningen precis lika bra.

Hur vi sållar talanger

Kanske tog Gud bort alla tävlingar för att vi äntligen ska sluta sålla fram talanger som ska träna hårdare med siktet mot nästa sållning, där eliten ska träna ännu hårdare med sikte mot nationell elit och, efter nästa sållning leva som munkar med siktet på världseliten och OS.

Gud bryr sig kanske inte om vem som vinner OS. (Kanske inte ens på marathon!)

Gud bryr sig nog mera om att hela det det här ensidiga "du kan bli elit" -racet faktiskt är rätt dåligt för lille Olle (som har 99,3 procents chans att bli utslagen på vägen och en procents chans att få leva ett i längden ohållbart ensidigt liv i strålkastarljuset under några få år och resten av livet i abstinens).

Det racet är också dåligt för samhället, eftersom alla fördelar av idrott försvinner när man slutar idrotta. Den som bara idrottar för att vinna slutar ju när framgångarna uteblir. Många av de unga killar som dealar droger i Rinkeby centrum skulle en gång bli nästa Zlatan och brydde sig inte om skolan. De skulle ju bli fotbollsmiljonärer. Den drömmen dog på avbytarbänken. 

Om de hade spelat fotboll enbart för kärleken till sporten så hade det kanske sett annorlunda ut. Då hade de fortfarande spelat. Då hade skolk aldrig varit ett alternativ.

En chans att ompröva mallarna

Corona-pandemin ger oss en chans att börja om. Vi kanske på allvar kan börja förverkliga RFs strategi "från triangel till rektangel".

Tyvärr vet jag att några av våra största sporter inte lägger fantastiskt mycket energi på den förändringen. Strålkastarna och ljuden från en fullsatt stadion är för lockande.  Det är där hjärtat finns.  När lille Olle springer ut på Friends klädd i gul tröja och blå shorts.

Då ska vi peka på Olle och säga "Det är Filles kille". Tränaren Fille står två rader bakom, hör kommentaren och myser.

Drömmen om strålkastarljuset är så stark. Lilla Olles chans att komma till allsvenskan lär vara en på tiotusen, eller kanske en på 14 300, men vi kan ändå inte sluta organisera idrotten som en trappa upp till det där strålkastar-ljuset. 

Vi vet att det är som att köpa en lott för matpengarna, men vi gör det ändå.

Redan på väg ut ur rummet där det epokgörande beslutet om Strategi 2025 togs viskade några av de stora sporterna att det inte var ett beslut som inte gick att leva upp till.

Det kan jag förstå. De tänkte förstås att alla ska bedriva deras idrotter på precis samma sätt som dagens barn och juniorer gör. 20 barn i en idrottshall. 50 000 konstgräsplaner, sporthallar och ishallar kan vi ju inte bygga.

Konsten att tänka annorlunda

Strategi 2025 kräver att vi tänker annorlunda, och det har alltid varit väldigt svårt för framgångsrika organisationer. Det är därför så få av världens Fortune 500 företag 2010 är bland de 500 framgångsrikaste idag.

Våra mest framgångsrika förbund har haft väldigt stora framgångar med ett tänk som verkligen inte funkar idag. Jag minns hockey-ordföranden Rickard Fagerlunds famösa uttalande att hockeyn inte kan växa mer eftersom den redan når hela målgruppen. 

Vid den tidpunkten fanns i stort sett noll tjejer och invandrare som spelade hockey, förutom finsk-svenska killar förstås. Jukka spelade hockey men Ali och Anette gjorde det inte.

Corona hjälper oss upp ur hjulspåren.

Några av Djurgårdens fotbollslag tränar löpteknik nu.  Det har lagen stor nytta av när de kan spela fotboll igen, men det har också barnen nytta av även om de aldrig skulle röra en fotboll igen. Det är framsynt, rentav vackert. Det är barnkonventionens ideal. Det är också bra ur ett elitistiskt "jag ska till OS-perspektiv”. Men det är ett brott mot LOK-reglerna. 

I rapporteringen av aktiviteter för LOK-stöd ska det vara en grupp om minst fem ungdomar som tränar ihop och max 25 procent av tiden får vara något som inte faller inom det idrottsförbund som klubben tillhör.

Kanske vill Gud att vi idrottsledare tar bort våra skygglappar, tittar oss omkring och börjar göra det som är bäst för individerna vi har framför oss.