Som i min klubb, Akropol.  Sen tiden i toppen av elitserien på 1980-talet har vi haft en dogm att ”Det ska göra ont att spela mot Akropol”.  

Vi kommer från Rinkeby, som annars mest omskrivs för gäng-kriget mellan Shottaz och MördarPatrullen. När vi spelar tufft är det en kombination som skapar osäkerhet bland motståndarna. Den osäkerheten har gett oss fler matcher än vi annars skulle ha gjort. Jag känner en tjej i KFUM Central som lämnade sin älskade basket för att hon var så trött på att komma från matcherna mot oss full av blåmärken. 

Förstärkte fördomar

Varje match vi spelade på det sättet förstärkte fördomar mot Rinkeby. Varje seger var en Pyrrhus-seger. Akropol vann men Rinkeby förlorade. Varje svordom, varje arg blick och varje blåmärke var en påminnelse till motståndarna om att deras fördomar var sanna. 

2017 blev jag ordförande. Sen dess har jag försökt ändra på det här. Det har inte varit lätt. I en genomgång med alla tränarna så kom jag till bilden ”Kan vi applådera motståndarna?” när en av tränarna ställde sig upp. När jag bad honom välja mellan att vara med eller gå ut så hängde smockan i luften. Då förstod jag att jag var helt rätt ute. 

Mitt första år som ordförande drog vårt herrlag på sig mängder av fouls och varningar, i botten av division ett. År två lyckades vår sportchef Jonny Ishak rekrytera en coach som tänkte basket som en dans mer än en kamp. Sen dess har vi fått väldigt få fouls. Samtidigt har vi huserat i toppen av samma division, men coach Paolo Nascimento vet att jag mycket hellre förlorar än ser minsta spår av det gamla spelsättet. 

Akropol startades av svensk-greker för 35 år sen, när många i Rinkeby var födda i Grekland. Styrelsemöten hölls i Grekiska föreningens lokaler och 80-85 procent av styrelsen var Sverige-Greker. De värsta historierna från den tiden får mina öron att ramla av. En och annan borde fått fängelsestraff.  

Idag är Somalier den överlägset vanligaste etniciteten i Rinkeby. När jag valdes som ordförande hade vi ingen Svensk-Somalier i styrelsen, en handfull Svensk-Somalier i tränarstaben och färre än tio procent Svensk-Somalier bland spelarna. Det är inte så konstigt att en av de få Svensk-Somaliska tränarna startade ”Shanta”, en somalisk basketklubb. 

Det blev "Vi och dom"

Men där är vi nu. En grekisk klubb och en somalisk klubb. Vi och Dom. 

Få saker gör mig så förbannad som kommentaren att det är "haram" att spela basket i Akropol.  Det handlar om att det skulle vara emot Islam att spela basket i Akropol. 

Ledarna i Shanta är verkligt bra människor. De skulle aldrig säga något sånt. Det skulle heller ingen lärd muslim göra. Som religiös skrift är Koranen unik i att den uttryckligen förbjuder muslimer att hitta på egna förbud på det här sättet. Det är en synd som muslimer kallar "bidah".  

Ändå sker det. 

För mig handlar den här kommentaren inte om religion utan om hur väldigt skadligt det är med så här homogena miljöer. Då försvinner allt tryck på att lära sig svenska och att förstå svenska vanor. 

Ogenomtänkta beslut.

När Akropol var en 90 procent etniskt homogen klubb så tog vi en del ofattbart ogenomtänkta beslut. Vi misskötte den ena verksamheten efter den andra i jakten på pengar till vårt elitlag i högsta serien. 

Det mönstret håller i sig. Järvas allt fler etniskt baserade klubbar begår det ena helt uppenbara misstaget efter det andra. 

Men min egentliga omsorg är inte om dessa homogena klubbar.  Det är barnen jag bryr mig om. När de spelar basket eller fotboll i en klubb där det gemensamma språket är somaliska, grekiska, franska eller engelska så försvinner utbytet med oss andra. 

Det utbytet sker nämligen inte när det är match. Då står vi mot varandra. Då är det en fördel att ha ett annat språk, men en nackdel att ha en annan hudfärg. Alla lagspel är nollsummespel. För att vi ska vinna måste ni förlora. Om jag genom att viska "neger" i en närkamp kan få dig att göra dumma saker så är det nästan lika effektivt som att spela riktigt bra boll. 

Träna på att låtsas

Självklart tränar alla Järvas tränare barnen på att inte låtsas höra förolämpningar, men när lille Ahmed har en dålig dag på planen så är det som att gå i ösregn med en trasig regnrock. Då smäller det.  Sen blir det straff, avstängning och förlust. 

Efter en sån match har vi inte blivit vänner. Våra spelare talar illa om er och ni talar illa om oss. Då blir det "vi" och "de" i båda omklädningsrummen. Det är ett under att basket-tjejen i KFUM Central inte blev rasist. 

Geografiskt rekryterade lag är en krutdurk i våra allt mer segregerade storstäder.