I fantasin är alla med på tåget, och gör precis som du har tänkt dig att de ska göra.

När AIK fotbolls Robert Falck i somras kritiserade Björn Erikssons ledarskap av RF såg en del en idrottens Moses.  En som kan leda idrotten hem till en tid när fotboll bara handlade om att göra fler mål än motståndarna. När löpning bara handlar om att springa fort.  Bort från frågor som integration och folkhälsa.  AIK Fotboll ska få använda Corona-pengarna till spelarköp. Staten ska betala, men sen ska föreningarna använda pengarna som de själva vill.

Som skattebetalare vill jag att mina skattepengar ska gå till nyttigheter, som att hålla idrottsklubbar vid liv.  Men det finns stöd för hans ideologiska linje; ett finger till politiken:

”De ska ge oss pengar, men de ska ge f-n i att försöka styra!”

I den fåran stiger nu allt fler ledare fram. Skidornas Karin Mattsson, Ishockeyns Anders Larsson osv. Alla pekar de på att RF centralt har vuxit väldigt snabbt. Det är sant, men erkänn att det osar det valfläsk när de säger att de där pengarna ska istället gå till specialförbunden? Det är ju specialförbunden som ska rösta fram nästa RF-ordförande.

Politikernas val

”Mer pengar till er så blir allt bra”. Strunt i att de idrottsförbund som klagar mest är de som krymper snabbast. Hur realistiskt är det att tro att de ska få mer pengar?

Om vi ska se oss själva ur politikernas vinkel: Sverige står inför en hälsokris och en skenande segregation som yttrar sig i sånt som arbetslöshet och brott. Politikerna har egentligen bara fyra verktyg:

Jobben, Utbildningen, Boendet och Idrotten.  Precis som när du meckar med bilen eller mopeden så kan vart och ett av verktygen hjälpa eller stjälpa.

Många beslut krävs

Jobben är viktigast, men näringslivet är också grunden till allt vårt välstånd. Eftersom sju av tio jobb tillsätts via personliga kontakter så är arbetsmarknaden inte den väg till klassresor som den skulle vara.  Allt färre jobbar allt mer. Det är heller inte bra för någons hälsa. Diabetes är vanligast i de absolut rikaste och de absolut fattigaste delarna av Stockholm. Verktyget ”jobben” är svårjobbat.Utbildning är också ett svårt verktyg. Klåfingriga politiker har förändrat läraryrket på ett sätt som ingen lärare uppskattar. Några års förändrings-paus har räckt för att stoppa fallet i PISA-testerna.  Vill vi börja peta där igen?

Boendesegregationen har eskalerat i takt med att hyresrätter har blivit bostadsrätter. Vi trivs bäst, och känner oss tryggast, när grannarna ser ut att vara våra syskon. Vem ska tvinga mig att flytta till en plats där jag känner mig annorlunda? Den politiker som på allvar tar i det verktyget kan känna sig förvissad om en plats i opposition om fyra år. 

Och då är Idrotten det enda verktyget kvar i verktygslådan.

Kan idrotten vara det verktyg som löser Sveriges utmaningar?

Vår nytta - och skada

Vi kan bevisligen göra enorm nytta för åtminstone folkhälsan och integrationen, men vi kan också göra stor skada.  Vill du se en bländande vit överklassmiljö så besök en slalomtävling eller en ridtävling. Här har prislappen för 12-åringar dragit iväg så att vi vanliga svenssons helt enkelt inte har råd.  Problemet gäller inte bara dyra idrotter. Efter match är ”mina” basket-spelare från Rinkeby ofta mindre vänner med motståndare från rikare delar av staden. Geografiskt rekryterade lag skapar sällan kontakter över klassgränserna. Tvärtom; de vidgar klyftorna. Att göra rätt är mycket svårare än att göra fel.

Jag pratar ganska ofta med ledare som är trötta på att bry sig om allt det här. De är tränare på sin fritid och tycker att idrotten var enklare när ”vinna match” var hela prylen. De har rätt, men den var också enormt mycket sämre.  Extra glad blir jag när jag ser unga fotbollslag träna. Ledarna nu är ljusår bättre än de usla tränare jag stötte på som ung, talangbefriad spelare. Åratal av ”flummigt” värderingsarbete har gjort idrotten fantastiskt mycket bättre.

Tack för det RF Sisu!

En reaktionär rörelse nu, tillbaka till det gamla ”fokus på att vinna” skulle möjligen ge några fler segrar på kort sikt, men det skulle vara en tidsfråga innan resurserna går RF och därmed klubbarna förbi.  En idrott som struntar i samhällsnyttan får en mycket mindre sedelbunt att leka med.

Att RF centralt krymper är en klen tröst om din egen specialidrott krymper ännu mer.   

När vi kommer till andra sidan så kommer gräset där vara brunare än här.