Googlar ”Feodalism” och läser: 

För att kunna styra ett rike delade kungen/drottningen (RF) upp riket i mindre områden. Dessa kallades län. Härskaren hade makten över alla länen men delade ut maktbefogenheter till olika vasaller som fick styra länen åt honom (SF). Dessa vasaller kunde i sin tur fördela mindre områden till sina egna "undervasaller" (SDF). Vasallerna var tvungna att svära en ed där de lovade att troget tjäna sin herre (kungen och/eller storvasallen) (RF:s stadgar). 

Ensamrätt även här

¬Privilegier: Något vi måste känna till för att förstå medeltiden är begreppet privilegium (företrädesrätt, särskilda förmåner, fördelar). Ett privilegium är en rättighet till något, eller fördel som en person eller grupp av personer får. (jämför med RFs makt att fördela pengar och agera i myndighetsställe.) Skattefrihet var kanske det viktigaste privilegiet under medeltiden. Ensamrätten att bedriva handel var ett annat. (Finns inom RF med).  

Men även så grundläggande saker som att få bo i en stad krävde privilegier d.v.s. tillstånd att bo där. (jämför med att RF avgöra vilka förbund som kommer in i ”RF-familjen”). Det var nästan uteslutande kungamakten som hade rätt att ge privilegier och alla undersåtar var mer eller mindre beroende av dessa privilegier eller tillstånd. Tillstånd att bo någonstans, tillstånd att arbeta, tillstånd att resa och så vidare.

Socialt stånd: Ett socialt stånd är någon av de historiska samhällsklasser som haft juridiskt fastställda rättigheter och skyldigheter. De olika stånden företräddes av utvalda representanter i dåtidens riksdagsmöten. (I idrotten är endast idrottsadeln välkomen på Riksidrottsmötet. Folket, dvs idrottsutövarna är inte välkomna. 

utövarna inte medlemmar

Idrottsutövarna är inte ens medlemmar i RF. De är bara medlemmar i sin lokala förening. Hela strukturen är byggd av idrottsadeln för idrottsadeln. Idrottsfolket är inte ens en del av systemet.)

Vi har alltså en situation där kungen och hovet (RF), storvasallerna (SF), undervasallerna (SDF) och lokala grevar (föreningar) sitter på makten. Folkets makt är begränsad till att rösta  för att utse sin lokala greve. Längre än så sträcker sig inte idrottsfolkets möjlighet att påverka. Idrottsfolket är inte välkomna på idrottens beslutande möten. Vare sig på SDF-, SF- eller RF-nivå. På dessa möten är det endast idrottsadeln som bjuds in. 

På idrottsadelns årsmöten utses vilka som skall ha maktpositioner, man röstar om vilka lagar som skall gälla och vem som skall sitta i domstolarna. Stadgarna föreskriver att om någon från folket har något att invända eller  anmärka på skall detta anmälas till idrottsadelns egna domstolar, ett parallellt rättssystem utanför statens kontroll, där idrottsadelns egna domare skall avgöra vad som är rätt och fel. Preskriptionstiden i idrottens rättssystem är två månader. 

Det finns vare sig polis, åklagare eller rättshjälp för utsatta. Idrottsadeln har dock försett sig själva med massiva rättsskyddsförsäkringar, staber med egna jurister och interna rådgivare med uppdrag att stötta föreningar och förbund. Idrottsutövarna, dvs folket, har inget rättsskydd alls. Adeln vill inte ha en oberoende enhet som kan hjälpa idrottare som utsatts för trakasserier och övergrepp - utsatta idrottare som oftast är barn. Att ha en oberoende enhet som hjälper utsatta barn skulle skapa en obalans där adeln skulle kunna hamna i underläge säger idrottsadelns företrädare i ett yttrande inför Riksidrottsmötet där idrottarna inte får medverka. 

Stadgarna innehåller en klausul om att ingen får skada idrottens rykte. Den högsta adelsdomstolens beslut kan inte överklagas. 

Kärnan i en demokrati är att det finns ett fungerande, objektivt och oberoende rättssystem, pressfrihet, yttrandefrihet, offentlighetsprincip och en likhet inför lagen. Finns inte det så finns ingen demokrati oavsett om det finns rösträtt. Det måste finnas möjlighet att granska och kritisera makten utan risk för repressalier. 

Det måste finnas utrymme för opposition och politiska alternativ. Men i det perspektivet är idrotten en enpartistat. Det finns inga alternativ till RF. Idrotter som inte med i RF får inte tävla i mästerskap och de står utanför bidragssystemet och idrottsadelns rätt att fördela pengar i myndighetsställe. 

Obefintlig insyn

Idrotten är dessutom sluten. Insynen är i princip obefintlig. Inga dokument kan begäras ut. Inget kan granskas utan att idrotten själv medverkar till det. Det vi får se är bara det som idrotten vill att vi skall se. 

I retoriken inför i SOK och RF ser vi hur idrottsadeln kämpar för att behålla befintliga strukturer, privilegier och maktordningar. Man värnar om oberoendet från staten, man vill ha mer bidrag, färre krav och behålla makten att agera i myndighetsställe. Ingen annan skall lägga sig i. 

I en modern demokrati har man en sund debatt mellan regering och opposition. Men finns det ens en opposition i idrotten? Några av adelsmännen har lite tuppfäktning ibland men annars talar man mest om behovet av enighet. Ingen vill utmana makten eller rubba balansen. Adeln måste hålla ihop för att hålla systemet intakt.

Samtidigt slår man sig för bröstet, kallar sig för folkrörelse och berömmer sig för att skola folket i demokratiska värderingar. 

Går det ens att betrakta som en demokrati? Vad för det här systemet med sig?