Det här innebärett glädjebesked till många som till leda fått nej från tänkbara sponsorer, vilka haft problem att få skattemässig avdragsrätt för satsningar.

Alla läsare kanske inte är ekonomer eller CFO:s så vad innebär egentligen den där avdragsrätten? 

Grundläggande kan sägas att den berör årsresultatet för ett företag och hur stor den skattemässiga beräkningsgrunden då ska bli. Det som kallas avdragsgilla kostnader för ett företag – vilket är alla vardagliga kostnader för företaget som ”syftar till att öka eller bibehålla intäkter för företaget” (16 kap. 1§ Inkomstskattelagen) – får subtraheras (alltså dras ifrån) företagets intäkter innan skatten beräknas. 

Enkelt sett kan sägas att företaget betalar bolagsskatt (idag 20,6%) på det resultat som kvarstår. Men det finns också en del bokföringstekniska steg som kan minska skatteunderlaget, och det är just dessa som inte får göras på de kostnader som inte är avdragsgilla.

Skiftande reaktion från skattekontoren

En kostnad som enligt skattemyndigheterna inte kan anses som avdragsgill måste därför plockas undan från de kostnader man får dra ifrån årets intäkter. Man drar därefter bort alla övriga (=avdragsgilla) kostnader från intäkterna precis som ovan och gör de bokföringstekniska stegen där en del pengar kan sparas inom företaget till nästa år. Men sedan måste de undanplockade kostnaderna återföras igen innan skatten beräknas. Detta gör alltså att företaget helt enkelt får betala mer skatt då man beräknar sin bolagsskatt på ett högre underlag.

Sponsring har alltså många gånger setts som en sådan icke avdragsgill kostnad av lokala skattekontor, och företagen har därför fått betala ett högre skattebelopp bara för att de varit sponsorer. Svenska skattekontor är dessutom lokala och autonoma, vilket gör att synen på sponsring historiskt sett varit väldigt skiftande beroende på var i landet ett företag har lämnat in sin deklaration. Vissa kontor har sett sponsring som helt naturliga kostnader i företagets verksamhet, i syfte att användas inom marknadsföring, försäljning eller kanske employer branding. Andra lokala skattekontor har istället sett sponsringen som en gåva till en förening eller organisation – och gåvor är per definition inte avdragsgilla enligt svensk skatterätt.

Sponsrande företag har därför bevisbördan på sig att visa att de verkligen ingått sponsorsamarbetet av affärsmässiga skäl och inget annat för att få avdragsrätt. Alltså att visa att man ”syftat till att öka intäkterna” via sponsringskostnaden. En tvingande aktion som man till exempel inte behövt göra med de annonser man köpt eller de events man arrangerat – oavsett om utfallet av dessa blivit sämre än företagets sponsringsinsatser. En väldigt snedvriden situation till nackdel för samhällsnyttan.

Vad innebär förslaget?

Regeringens tilläggsdirektiv har uppkommit då man på politikerhåll – enligt Regeringskansliets eget pressmeddelande – insett att ”sponsring är en viktig finansieringskälla för stora delar av det civila samhället” samt att det (enligt finansministern) ”är viktigt att skatteregler inte begränsar företag från att sponsra allmännyttiga verksamheter”. Vad som också är glädjande i nyheten är att tre viktiga departement denna gång står bakom tilläggsdirektivet – Finans, Social-, och Kulturdepartementet (Socialminister Jakob Forssmed är även Idrottsminister). Detta är naturligtvis en praktisk nödvändighet om man ska nå framgång i frågan. 

Förut har både idrotts- och kulturvärlden skrikit sig hesa om en ny syn på företagssponsring, men så länge Finansdepartementet har haft sina kriterier för vad som ska anses som avdragsgillt har det varit omöjligt att komma längre i frågan.

 Och det behövs verkligen en oberoende utredare inom området. En som kan titta på sponsringsvärlden med nyktra ögon och inte förblindas av gammaldags uppfattningar, eller aktörer som orkar skrika högst i debatten. Dels gäller detta synen på vad som ska anses vara kultur, så att inte utredningen görs enbart på vad vi kan kalla ”klassisk kultur” i form av museer, sceninstitutioner, konst och så vidare. Dagens kulturbegrepp är ju betydligt mer vidgat via till exempel populärmusik, film, gaming, design, serietecknande med mera. Och eftersom företag helst vill sponsra sådant som är relevant för de målgrupper man vill nå, är det viktigt att alla typer av kultur ryms inom granskningen.

Dels gäller det den del av pressreleasen som behandlar jämställd sponsring (LÄS: rättvis sponsring mellan tjejer och killar). Här får man ge idrotter som fotboll och ishockey en eloge för att de så enträget och kraftfullt fört fram den snedvridna situationen man haft inom sina egna idrotter. Ofta beroende på att sponsorskap sålts på besökarantal och medieintresse för att kunna ta bra betalt av sponsorerna.

 Av naturliga skäl har damlagen då ofta hamnat i bakvattnet. Men det diskuteras sällan jämställd sponsring inom idrotter som simning, friidrott, golf, orientering eller skidor, eller hur? 

Där är jämställdheten redan stor och både klubb- och landslag kan ofta träna och tävla tillsammans under gemensamma resurser. Och en ”ny” idrott som innebandy har varit betydligt mer verksamma på att själva ta tag i problemet då man inte haft samma historiska ryggsäck som fotbollen och hockeyn.

 Men OK, vill man se över jämställd sponsring så gör det. Fast då är det viktigt att man även här vidgar begreppet. Att områden som tillgänglighet för funktionsnedsatta får sin del av sponsorskapen. Och projekt som ökar mångfald och integration i samhället. Eller hjälper stressdrabbade och utmattade att återvända till arbetslivet.

Eller ser till att ortens pensionärer får sällskap och mänskliga kontakter i högre grad. Ja, ni förstår vad jag menar. Det finns mer än könstillhörighet som ligger i begreppen jämställd och rättvis. 

Kanske kommer utredaren också fram till detta, kanske inte.

 Samhällsnyttan viktigast

En bra sak med nyheten om utredningen är att man pekar just på företagens insatser för att bekosta samhällsnyttiga aktiviteter. Det vill säga saker som kommer oss alla till gagn. Det bör ju inte vara ett skattemässigt straff på sådana kostnader; när ett företag kliver in och bekostar det som offentliga medel egentligen borde ha gjort. Kan företagets stöd göra att en idrotts- eller kulturorganisation bistår närsamhället med tydlig nytta, så är det väl bara bra om företaget får ta lite cred för detta och därmed kan sponsra just för att ”öka eller bibehålla intäkter i företaget”.

 Hoppas också att utredaren även tar i beaktande alla organisationer som grundats just för samhällsnytta – sådana som direkt arbetar mot mobbning, för forskning, för integration, för suicidprevention, för kvinnors säkerhet, med katastrofhjälp etcetera. Vill man se över skattelättnader för sponsring av ideella föreningar/organisationer – oftast på lokal nivå – så behöver dessa lättnader även gälla rena gåvor till insamlingsorganisationer av detta slag. 

Vi lever i en annan tid än när folkhemmet byggdes och staten då skulle vara det stora trygga som alltid tog hand om oss. Om stat och kommun idag inte förmår att tackla alla de behov som uppkommit, och näringslivet vill skjuta till medel för att hjälpa till, då är det nog hög tid att se över de skattemässiga reglerna. Det ligger dessutom i tiden att företag och organisationer jobbar alltmer hållbart utifrån ett högre syfte än att enbart vilja gå med vinst.

Betonas ska att sponsring av dessa organisationer - om det bara finns motprestationer i balans med avtalssumman - liksom övrig sponsring egentligen redan idag är avdragsgillt för företagen vilket är viktigt. För viljan att lämna efter sig ett bättre närsamhälle än tidigare är en företagsmentalitet som växer snabbt i takt med att allt yngre företagsledare ersätter äldre generationer. Och detta känns uppfriskande i en värld som verkligen behöver en hjälpande hand just nu…