Jag var inte ensam om att skrika högt när konstfrusna skridskobanor stängdes och jullovet regnade bort i stora delar av Sverige. De skärpta restriktionerna och de ”hattiga” beskeden fick adrenalinet att flöda genom ådrorna. Folkhälsomyndigheten, regeringen, kommunerna och föreningarna talade knappast samma språk och konsekvenserna ville ingen gärna prata om.

Förändringens tid

Men människor är tåliga. När vi inte tvättar händerna, biter vi ihop och funderar på lösningar. Vad gör vi nu? Somliga valde tidigt att skaffa hund – efterfrågan på valpar har inte varit så stor på mycket länge - och fick därmed automatiskt extra motion och sociala kontakter. Andra står i kö och hoppas på vårens kullar. 

Försäljningen av kläder och skor har minskat dramatiskt under det senaste året, men tappet gäller förmodligen inte vandringskängor och sportkläder. Stormköket påstås dessutom ha varit fjolårets julklapp. 

Det ska alltid larmas om något, så följaktligen klagas det nu på dålig respekt för Allemansrätten och på bilköer ut till naturreservaten! De som under decennier vant sig vid att ha skogen för sig själva tror inte sina ögon. Fullt med folk. Själv blir jag mest glad över sådana nyheter, eftersom jag aldrig förstått förtjusningen i att under helgerna vandra runt i olika köpcentra när solen skiner och naturen står öppen.

En naturtrend

Fast nog har naturtrenden funnits ganska längre. Långt innan Coronan slog till läste vi om att många även i Sverige börjat testa ”skogsbad”, som inte handlade om vatten utan om att bada sina sinnen i skogen. Ta in doften, känna mossen under fötterna, lyssna till suset i trädkronorna. Blodtrycket går ned, pulsen blir jämnare, stressen minskar och humöret blir bättre, säger entusiasterna. Jag tror dem. 

Vi förefaller vara snabbare än jag anat att anamma nya trender, oavsett om det handlar om att vinterbada, köpa hund eller laga mat på stormkök. Vår påstådda individualism och misstro mot kollektiva sammanhang är måhända en myt. Vi kollar ofta lite ängsligt vad grannen har för sig och hänger gärna på. 

Till den mentala överlevnadsstrategin hör tydligen nu en växande flora (!) av grön litteratur. Kultursidorna lyfter böcker om skogen och träden, men inte utifrån deras ekonomiska betydelse utan snarare deras, snudd på, religiösa inverkan. ”Naturen är kopplad till vem du djupast sett är. Den är sammanlänkad med din barndom, med ditt ursprung och med de allra innersta rummen i din person… Därför längtar du också ofta till naturen och du tänker att en dag – då det blivit lite lugnare med alltihop – så ska du ordna ditt liv så att du får vara närmare den.” (Ur Granskogsfolk av D Thurfjell). 

Så, vad händer när vi alla är vaccinerade och successivt kan återgå till vanligt liv. Förhoppningsvis hittar barn och ungdomar tillbaka till föreningslivet och klubbkompisar. Men vi andra? Pandemin har påverkat allt och alla, idrotten är inget undantag. För delar av idrottsrörelsen tror jag tyvärr att sotdöden väntar, men förhoppningsvis har naturens återkomst bidragit till att många funnit helt nya möjligheter. 

Några boktips

I väntan på det ofrånkomliga vill jag gärna dela med mig av några boktips:

Sara Starkström: ”Din skogshandbok” (Nicotext)

David Thurfjell ”Granskogsfolk” (Norstedts)

Gunnar Wetterberg: ”Träd” (Bonniers)

Peter Wohlleben ”Trädens hemliga liv” (Norstedts