Stök och våld, framför allt runt vissa fotbollsmatcher, var en stor fråga när jag var idrottsminister. Kostnaderna för säkerhet och bevakning var höga och risken ökade för att många, särskilt småbarnsfamiljer, skulle välja bort matcherna. Hat, hot, könsord och aggressiva berusade supportrar var inget för dem, inte för de flesta andra heller. 

Vi bjöd från politiskt håll in till ett antal rundabords-samtal, som förde arbetet framåt. De flesta ville faktiskt se en förändring, den goda supporterkulturen hade betydligt fler anhängare.  Vilken väg skulle man välja? Den pro-aktiva som i Tyskland eller den re-aktiva som i England? Varför var det lugnt på matcherna i Spanien - men inte i Italien?

En ex-huligan

Det heter alltid att det måste till förhandlingar och dialog, men faktum är att det inte går att ha dialog med alla. 

RF:s nuvarande ordförande, Björn Eriksson, blev Alliansregeringens samordnare.  2013 presenterade han utredningen ”Mindre våld för pengarna”, som följdes av betänkandet ”Mer glädje för pengarna”. Tillträdesförbud, nykterhetskontroller, kameraövervakning, satsning på supporterpoliserna och ändrade speltider för högriskmatcher var några av de re-aktiva lösningarna. 

Men åter till min fråga, vad händer nu?  Jag kontaktade några personer som borde veta, RF-basen Björn Eriksson förstås och Patrik Asplund, ex-huliganen som byggt upp Djurgårdsandan och arbetat många år för god läktarkultur.

- Den s k villkorstrappan (att polisen kan meddela stegrande villkor till arrangörer som inte klarar säkerheten, min anm) är den stora frågan i dessa kretsar nu, svarar Björn Eriksson. Tonläget är högt i vissa sociala medier och frågan puttrar i en egen liten gryta.

- Det finns journalister som rapporterar i traditionella medier men som också agerar helt annorlunda, exempelvis på sociala medier. De hetsar upp stämningen.

Men hur gör de nu?

- Men den absolut mest intressanta frågan just nu är om de kommer att fortsätta köpa årskort till matcher, som de sedan kanske inte kommer ha tillträde till. 

Björn Eriksson drar sig inte för att sticka handen i ett bålgetingbo, det var också därför jag gärna ville ha honom som utredare. Nu undrar han hur tuffa klubbarnas säkerhetschefer kommer att vara när publiken åter är välkommen.

- Hur länge kommer de fortsätta att inte skilja på supportrar och huliganer? Jag tycker att det är ett stort problem att så få ledare i lagen vågar markera mot just huliganer. 

Nyligen fyllde AIK 130 år och ”bjöd” stockholmarna på ett fyrverkeri med nödraketer utanför Stadshuset. Är detta det nya livet som huligan? Vackert var det hur som helst för oss som hörde braket men inte hade en aning om vad som firades.

Patrik Asplund är inte mindre oroad än Björn Eriksson men konstaterar att de flesta supportrar, inklusive de våldsamma, idag lever vanliga Svensson-liv.

- De ”pausar” som de flesta andra av oss. De kör paddel, går på gym och tränar kampsport – när de inte softar i soffan. Men det är inte så att de bygger upp en frustration som tas ut på familjen.

Bygger på identitet

- Huliganism bygger på identitet, att träffas i grupp och kanske fajtas ibland. Men när fotbollen inte finns så försvinner hela grundbasen. Det är inte så många i de här gängen som är socialt utslagna och går på droger, de flesta lever vanliga liv. 

Patrik Asplund pekar på Norge och frågar retoriskt: ”Hur dödade man huliganismen där?” 

- Jo, svarar han snabbt, man införde föreläggandeböter på 30 000 kr, en summa som lätt kan fördubblas om man bryter mot lagen. Det svider! Risken att hamna i fängelse är också ett reellt hot. 

- Den genomsnittliga huliganen kan få status av att åka fast, men höga böter och fängelse – det är något annat. Fast tro inte att vi någonsin får ett samhälle utan våld. Däremot är det självklart att den vanliga publiken måste kännas sig säker på matcher. 

Björn Eriksson varnade för åtta år sedan i sitt betänkande för kriminella krafter:       

”Det bekymrar mig om de s k firmorna tillåts få ett inflytande över samhällets strategier när det gäller att stävja idrottsrelaterat våld”.

Samma oro känner idag Patrik Asplund. Han talar om idrottsföreningar som infiltreras av nya krafter som hotar, tar över makten i valberedningar och kan tömma klubbarnas kassa på ett halvår.

Så vad göra?

- Inför e-röstning, snarast, svarar Patrik. AIK har 14 000 medlemmar, men riskerar ändå att tas över av andra ”intressen”, som kanske bara består av ett par hundra personer. Hur medvetna är övriga i klubben om det?

Det kan bli ett intressant idrottsår, på flera sätt.