Ingenting varar för evigt. Det har alla svenska tennisentusiaster fått erfara. Med Borg, Wilander, Edberg, Järryd, Björkman, Johansson, Söderling och många fler på banan var det år efter år en självklarhet att det skulle vara någon svensk i segerstriden när det drog ihop sig till Grand Slam-turneringar.

Idag? Vi har två bröder Ymer längst fram men de kan väl bara i sina drömmar utmana Djokcovic, Federer, Nadal och de andra där uppe i toppen.

Bättre arv efter Annika

När vi skriver 2021 har även våra bästa svenska golfspelare blivit akterseglade. Åtminstone på herrsidan. Bland damerna ser det bättre ut – arvet efter Annika Sörenstam har förvaltats väl. De bästa är riktigt bra och med ett gäng unga talanger ser framtiden spännande ut.

Svensk herrgolf stod i full blom då Henrik Stenson tog hem titeln i The Open Championship, eller British Open som vi brukar säga, en oförglömlig julisöndag på Royal Troon i Skottland 2016.  Vi var då många som visste, eller i alla hade en stark tro på, att vi förr eller senare skulle få se en manlig svensk vinnare i en majortävling. Utvecklingen gick åt det hållet.

Sedan Ove Sellberg 1986 bröt isen och tog den första segern på Europatouren började de svenska framgångarna, om än långsamt till en början, komma slag i slag. Det var när Jesper Parnevik på 1990-talet tog ett rejält kliv in i världseliten som ”det svenska golfundret” började skönjas. (Vänligen notera att det här är herrgolfen som åsyftas, Lotta Neumann och framför allt Annika Sörenstam hade tidigt satt Sveriges namn på golfens världskarta.) 

Manliga svenska golfspelare hade sin storhetstid åren 2000-2019, med spelare som Parnevik, Stenson, Robert Karlsson, Per-Ulrik Johansson, Peter Hanson, Fredrik Jacobson, Johan Edfors, Niclas Fasth, Alexander Norén och många andra. 

47 segrar på Europatouren på 00-talet!

På 00-talet vann 26 svenskar inte mindre än 47 tävlingar på European Tour och 11 på amerikanska PGA Tour, golfens överlägset högst rankade tävlingsserie.

Åren 2010-2019 blev det 28 segrar i Europa och även då 11 i USA. Dessa segrar fördelades på 17 spelare.  

Totalt har svenska herrgolfare genom åren tagit hem 112 ET- och 26 PGA Tour-segrar. 

Det är anmärkningsvärt höga siffror, i synnerhet mot bakgrund av att vi här i den kalla nord har vinterstängda banor under nästan halva året. Det stora antalet vinnare belyser också vilken bredd som fanns i vårt land för inte så länge sedan.

Men nu har det tagit tvärstopp. Sedan Sebastian Söderberg 2019 vann på Europatouren har vi fått titta långt ner i resultatlistorna för att hitta svenska namn. I USA vann Henrik Stenson en tävling 2017, därefter råder stiltje.

Ingen svensk topp 100 

Den svenska ökenvandringen, om vi får kalla den så, kan statistiskt avläsas på många sätt. Sedan den 22 mars 1992, då Anders Forsbrand var 101:a, har vi aldrig varit utanför topp 100 på den officiella världsrankingen. 2014 var Henrik Stenson tvåa, ytterst nära förstaplatsen, på den exklusiva listan. Under en följd av år har Sverige haft minst en spelare topp 50, den magiska gräns som ger rätt till spel i de fyra majortävlingarna.

I skrivande stund finns ingen svensk bland den 100 bästa golfspelarna i världen. Alexander Norén är 102:a, Henrik Stenson 108:a och Henrik Norlander 109:a.

Det betyder att det inte kommer att finnas någon svensk spelare med i det europeiska laget när Ryder Cup, den prestigefyllda vartannatårsmatchen mellan USA och Europa, som ska spelas för 43:e gången i höst. 

Det är ovanligt. Sedan Joakim Haeggman 1993 blev förste svensk på banan har det varje gång – med undantag av 2004 – funnits minst en svensk i europalaget.

Till och med Norge är bättre

Även i golf är vi numera passerade av Norge, vars nya fixstjärna Viktor Hovland kommer att vara en av Europas nyckelspelare på  Whistling Straits i Wisconsin 24-26 september.

Henrik Stenson, 45 år, är Sveriges genom tiderna bäste golfspelare på herrsidan. Det är ett epitet han lär kunna bära med sig länge. Det finns nämligen ingenting som tyder på att det ska dyka upp någon ny stjärna på den svenska golfhimlen inom överskådlig tid. Det ser inte alls bra ut när det gäller återväxten.

Tidningen Svensk Golf har i vår tagit upp problemet under temat ”Herrgolf i kris”. Där har en rad nyckelpersoner inom elitverksamheten getts möjlighet att komma med förslag till bättring. Ingen tycks ha någon konkret lösning på problemet.

Man efterlyser fler svenska tävlingar på Challenge Tour (steget under European Tour), så att våra unga förmågor får fler möjligheter att härdas i tuff konkurrens. 

Herrlandslagens headcoach Ola Lindgren tycker att ”alla inblandade, ända ner till juniorledare på klubbnivå, måste bli bättre på att ta hand om talanger, inte minst de som faller utanför för vad som anses passa bäst för gruppen och verksamheten”.

Måste hitta supertalangerna

Lindgren säger också: ”Vi i Sverige har haft en enorm utveckling och överraskande bra resultat med tanke på de små spelarvolymer vi har i jämförelse med exempelvis britter och amerikaner. Idag är fler länder organiserade. Golfen har vuxit överlag i världen och konkurrensen har ökat enormt.”

Det kanske är vad det handlar om. Vi har under många år, av någon märklig anledning, varit långt bättre än vad vi borde ha varit och därmed fått orimligt höga förväntningar. Kanske är det så att vi nu landat på en mer förväntad nivå och att det förutom hårt arbete av ledare och spelare också krävs en rejäl portion tur för att de nya svenska supertalangerna ska uppenbara sig

Det må gälla såväl tennis som herrgolf.