Om vi ser lite närmare på kapitlet om medaljerna som har skördats i Paris. Sveriges 11 medaljer, 14 utövare, mängder med kvaltävlingar, kvartsfinaler, semifinaler och finaler kan kokas ner till en roman som passar in i de flesta genrerna. En spännande thriller, ett drama, en kärleksaffär, ren och skär science fiction, ett äventyr eller en vacker saga med lyckligt slut.

Super Sarah kröntes som drottning efter sina guld på både 100 meter och 50 meter frisim. Armand "Mondo" Duplantis hoppade rakt in hela världens hjärtan som stavhoppskung, när han efter ett till synes enkelt guldhopp också gled över nya världsrekordhöjden 6,25 meter, framför ögonen på 80 000 åskådare och flera miljoner Tv-tittare. Och som final, när hela världen stannade av en stund, eller som i mitt fall en kräftskiva, när David Åhman och Jonatan Hellvig skrev in sig i historieböckerna genom att utklassa tyskarna i matchen om guldet.

Truls Möregårdh har blivit Truls med hela svenska folket och har jämförts med Zlatan efter sitt individuella silver i bordtennis. Truls, som tillsammans med Kristian Karlsson och Anton Källberg, lyckades skaka om sportens stormakt, Kina, något när de erövrade silvret i lagtävlingen. Victor Lindgren har visat oss att svetsare är pricksäkra, när han sköt sig till ett silver i luftgevär 10 meter. Vilma Bobeck och Rebecca Netzler seglade in på en stark silverplats i 49erFX. Anton Dahlberg och Lovisa Karlsson hade också medvind i seglen när de gled in på bronsplatsen i 470 mixed.

Dröm i uppfyllelse

Vi har sett klippet där Tara Babulfath som 14-åring sa att hon skulle ta OS-guld i judo 2024. Drömmen gick i uppfyllelse, förvisso inte guld men väl ett imponerande brons, som också blev Sveriges första medalj under spelen. Jenny Rissveds berörde oss alla och hyllas för sin öppenhet om sin psykiska ohälsa. En berättelse som även visar hur hon lyckades ta makten över sina mentala demoner och trampade till sig ett brons i mountainbike.

 Nu är OS slut och det känns plötsligt lite tomt. Nu längtar man redan till nästa mästerskap, men först finns det ett viktigt arv att förvalta. Alla OS-framgångar, som inte bara resulterat i idrottsfeber, utan snarare kommer att starta en epidemi inom mängder med idrotter. Hur förvaltar vi nu det här på bästa sätt?

Är våra föreningar ute i landet redo att ta emot nya utövare. Det kan bli tufft, för Sverige har ingen tradition att sätta idrotten tillräckligt högt upp på den politiska agendan. För det är faktiskt där allt börjar, med idrottsliga förutsättningar. Super Sarah har också varit nybörjare en gång i tiden. Alla idrotter brottas med politiska beslut och prioriteringar där idrotten ställs mot skola, omsorg och bostäder. Det är inte alla förunnat att ha en egen stavhoppsbana hemma i trädgården som Mondo.

 Jacob Forssmed beskriver sin OS-upplevelse på LinkedIn, en härlig läsning där han verkligen lyfter fram idrottens starka värden som exempelvis mångfald, förbrödring, folkfest och glädje. Vågar vi hoppas på att han tar med sig den känslan i sin roll som socialminister, och utmanar sina regeringskollegor. Vågar vi hoppas att han nu kommer att lyfta upp idrotten högre upp på den politiska agendan, in i finrummet på nationell nivå? Idrotten  får alltid stå tillbaka, först bostäder, sen skola och om det finns pengar kvar och om de kluriga detaljplanerna tillåter det , så kanske det eventuellt blir en idrottsyta också.

Alla instämmer då

Alla håller med, idrotten är viktig! Ur ett hälsoperspektiv, för en meningsfull fritid och inte minst den ständigt pågående debatten om idrottens viktiga samhällsvärde. Vågar vi hoppas att idrotten kan få en egen plats på agendan, där den inte bollas mellan instanserna och inte behöver strida om samma kassakista som skola, vård och omsorg?

Nu ska vi inte slänga alla kommuner i Sverige under bussen, vissa kommuner satsar mer än andra, men ingen kommun kan säga att de har för många idrottsytor. Det är heller inte meningen att slänga Jakob Forssmed under bussen, utan snarare använda hans upplevelse som en katalysator framåt. Efter att ha drivit anläggningsfrågorna för idrotten i Stockholm under tio år, så tror jag mig vara väl insatt i problematiken. Det finns en bostadsbrist som behöver prioriteras, vården går på knäna, kriminaliteten ökar, skolorna är eftersatta och ekonomin är i botten. Jag vet detta och jag förstår, men jag vet också att idrotten ständigt får axla offerrollen.

Det finns också en ständig debatt om elit kontra bredd. Kan vi en gång för alla enas om att båda behövs, för Super Sarah började som breddsimmare och idag är hon inte bara en elitsimmare, hon är en förebild för många unga simmare som har egna drömmar om OS-medaljer. Det är den drivkraften som behövs när det är tidiga mornar, sena kvällar och tuffa träningspass, när motivationen tryter. Det är lönen för mödan. 

Föreningarna är kanske de som står för de största prestationerna, som sliter dag och natt med tuffa förutsättningar. Föreningarna använder formligen skohorn för att hitta tider i hallar, avancerad övertalningsteknik för att få ledare och en enorm kreativitet för att få pengarna att räcka till. Nu när Sverige har varit med och startat en epidemi, så hoppas vi att Sverige också vill ta ansvar för att förvalta de elva grymma medaljernas mervärde. 

Vi är tillbaka i vardagen igen, men låt det inte bli en grå och trist vardag, där anläggningar som lovats blir bortprioriterade eller dimensioneras ner. Utan låt detta bli ett avstamp till en nystart, där idrotten ställs i rampljuset. Fler idrottsytor ger föreningar förutsättningar som kan bana väg för nya medaljhopp, så Jakob Forssmed och alla vi andra kan få fortsätta uppleva idrottens mångfald, förbrödring, folkfest och glädje. Vågar vi hoppas?