När alla klubbar i en liga får mer eller mindre lika mycket nya pengar vardera att röra sig med så ökar också spelarnas löner med minst lika mycket. 

Anledningen till det är att det krävs duktiga spelare för att vinna matcher, att hamna på placeringar som leder till spel i Europacuperna eller att undvika degradering. Klubbarna använder därför sina nya pengar till att erbjuda spelarna bättre kontrakt. Men eftersom alla klubbar har fått ungefär lika mycket nya medel så förblir styrkeförhållandet oförändrat lagen emellan. 

Överens om lönetak

Den här mekanismen är alltså något som klubbarnas ägare bestämde sig för att försöka göra något åt. Från och med säsongen 2013-14 har man därför kommit överens att förhålla sig till ett gemensamt framtaget lönetak. Lönetaket baseras på respektive klubbs intäktsklasser och dess tillväxt. 

TV-intäkterna ökade med cirka £30 miljoner per klubb. Av dessa pengar fick enbart £4 miljoner användas till ökade personalkostnader under säsongen 2013-14. Under 2014-15 kan klubbarna öka sina personalkostnader med ytterligare £4 miljoner. Likadant till säsongen 2015-16. 

Klubbarna kan naturligtvis öka sina personalkostnader mer än så. Är det så att de på egen hand lyckas öka sina övriga intäktskällor (matchdag och kommersiella intäkter) så tillåts personalkostnaderna öka i samma storleksordning. Det är med andra ord enbart utnyttjandet av de gemensamma TV-pengarna som begränsas. 

Enorma belopp

Allt som allt rör det sig om £600 miljoner mer TV-pengar per säsong under tre års tid, totalt £1.8 miljarder. Lönetaket begränsar spelarnas andel av dessa pengar till max £80 miljoner år 1 och ytterligare £400 miljoner de kommande två säsongerna. Klubbägarna får med andra ord – om regelverket efterlevs – drygt £1.3 miljarder att disponera hur de önskar.

Den stora frågan har varit om ägarna skulle vara lojala med sin överenskommelse. Det finns incitament till fusk så länge straffet för fusket upplevs som mindre än nyttan. 

Om alla klubbar utom en följer reglerna så gynnas rimligen den som bryter mot regelverket eftersom man får bättre resurser till att komma över mer kompetenta spelare. Detta leder till att alla väljer fusk eftersom ingen vill riskera att stå med Svarte Petter.

Några lojala klubbar 

Men det verkar se bra ut för klubbägarna. Ett antal klubbar har redan släppt sina bokslut för säsongen 2013-14 och det tycks finnas en lojalitet där ute:

Everton, personalkostnader upp med £6 miljoner och en vinst före skatt på £28.2 miljoner. Det är en ökning med £26 miljoner jämfört med säsongen 2012-13. 

Stoke, personalkostnader upp med knappt £1 miljon och vinst före skatt på £3.8 miljoner. Klubben hade innan dess redovisat röda siffror sju säsonger av åtta och en samlad förlust på £65 miljoner. 

West Ham, personalkostnader upp £7 miljoner, vinst före skatt på £10.3 miljoner. Klubben hade inte redovisat svarta siffror sedan 2005 och samlat på sig förluster om totalt £145 miljoner! 

Norwich, som förra våren degraderades från Premier League redovisade starka siffror säsongen i den högsta ligan. Personalkostnaderna ökade med £4 miljoner och klubben redovisade en vinst på drygt £9 miljoner vilket var en ökning med £8 miljoner från säsongen innan. Vinstmarginalen för en av ligans sportsligt sett sämsta klubbar hamnade på fantastiska 10 procent.

Köper ännu fler spelare

Vi kommer troligen att få se fler Premier League-klubbar visa upp förbättrade resultat under den närmaste tiden. Så vad gör de med vinsterna?

Eftersom flera klubbägare fortfarande hellre vill vinna matcher så använder de istället pengarna till att köpa spelarkontrakt från andra klubbar. Detta har varit väldigt tydligt och vi har sett Premier League slå transferrekord två sommarfönster i rad. 

Förra sommarens bruttoköp uppgick till £830 miljoner vilket kan jämföras med tidigare års nivåer runt £500 miljoner. Från utländska klubbar köpte de engelska lagen spelarkontrakt för £530 miljoner vilket är dubbelt så mycket som åren innan nuvarande TV-avtal. 

Resultatet - en transferinflation

Ägarna har med andra ord skeppat iväg en stor del av vinsterna utomlands därifrån de har rekryterat spelare och en betydande del har genom transfersystemet distribuerats runt till andra ägare inom ligan. Istället för löneinflation så har man fått en transferinflation i Premier League.

Men det finns andra saker att använda pengarna till. 2011 hade klubbägarna som kollektiv lånat ut £1.4 miljarder till sina respektive klubbar. Utöver det fanns £1 miljard i andra skulder. 

Genom att amortera på lånen så kan klubbägarna få tillbaka de pengar som de har skjutit till sina klubbar under årens lopp. Om ett par år vet vi hur stor denna överföring av förmögenhet har blivit.

Aktierna ökar i värde

Bättre möjligheter till lönsamhet betyder också att klubbägarnas aktier blir mer värda. West Hams ägare David Sullivan och David Gold vill amortera skulder och har nyligen meddelat att man söker efter en köpare till 20 procent av klubbens aktier till en värdering av klubben på £400 miljoner. Det är £100 miljoner högre än vad John Henry och hans Fenwey Sports Group för ett par år sedan köpte det betydligt mer profilstraka Liverpool för. Lyckas Sullivan och Gold hitta en köpare så kapitaliserar man framtida möjliga vinster för att få mer pengar här och nu.

Hammarbys tränare Nanne Bergstrand brukar säga att det finns en myt inom fotbollen att konkurrens är viktigare än samarbete, det är precis tvärtom. Även om det i det här fallet gäller spelare så har han naturligtvis helt rätt. Det finns en god anledning till att vi har konkurrensmyndigheter. 

Genom samarbete ser klubbägarna i Premier League ut att ha lyckats att flytta över vinster från spelarnas fickor till sina egna. Frågan är hur länge den nya Premier League kartellen får fortsätta att exploatera spelarna?