Av de fyra lag som gör upp om titeln tillhör två (Real Madrid och Bayern München) topp 3 i Deloitte Football Money League. Rankingen över 30 klubbar med störst intäkter vilket därmed ger störst budgetar till att rekrytera duktiga spelare. Chelsea återfinns på plats nummer sex i listan. Atlético är så långt ner som på plats nummer tjugo. Bland de 32 lag som var med från gruppspelsfasen har 13 klubbar större intäkter än spajnorerna. 

Intresset hotas

Förra säsongen var tre av fyra semifinallag på topp fyra i penningligan. Samma visa säsongen innan dess. Det är numera mer eller mindre samma lag som finns kvar när det drar ihop sig till de sista omgångarna i turneringe. 

Det finns de som menar att Champions League därmed har blivit så pass förutsägbart att det hotar intresset för turneringen. 

Frågan är naturligtvis vilken typ av oförutsägbarhet som fotbollstittarna vill ha. Skulle tittarkollektivet enbart vilja ha en stor mångfald bland lag som går långt i turneringen så skulle det vara Europa League som hade den största uppmärksamheten, ha den största publiken och därmed omsätta mest pengar. Det är 40 olika klubbar som har nått semifinal i Europa League under de senaste tolv åren. Det kan jämföras med 18 olika klubbar som nått semifinal i Champions League under motsvarande period. 

Enorma intäkter

Trots det är Champions Leagues kollektiva intäkter från sålda sändningsrättigheter samt sponsorpaket ungefär fem gånger så stort som Europa League.

Trenden är också att färre och färre lag går långt i Champions League. Å andra sidan har det blivit svårare att ta hem cupen. Sedan Champions League ersatte Europacupen 1992 så har ingen klubb lyckats vinna turneringen två gånger i rad. Under den gamla regimen skedde det vid sju tillfällen att en enskild klubb vann två eller fler mästerskap efter varandra. Värst var Real Madrid som under 50-talet lyckades vinna turneringen fem år i följd.  

Detta kan troligen förklaras med att de bästa spelarna i världen idag förvisso är samlade hos betydligt färre lag än tidigare men är mer jämt fördelade dessa lag emellan. Det leder till en mer intensiv konkurrens mellan dessa få klubbar där slumpen i möten lagen emellan spelar en större roll.

Vill se bästa spelarna

Det verkar också som om att det tittarkollektivet vill ha är en spännande kamp mellan de allra bästa spelarna i världen. Oavsett vilka klubbar de tillhör och Champions League ser ut att kunna erbjuda just en sådan produkt. Åtminstone i de allra sista omgångarna. 

Det finns några intressanta observationer från årets turnering. 

• För det första, det förväntade utfallet i gruppspelet. 13 av de 16 lag som gick vidare till slutspel tillhörde de 14 högst rankade på Deloittes lista. Det är ungefär som under förra säsongens turnering, med en viss fördel för de rikare lagen i år. Den relativa storleken på budgeten har en avgörande betydelse.
• För det andra, de mycket ojämna åttondelsfinalerna. Det var enbart en matchserie av åtta som levde och blev spännande under den andra matchen. Här vann till slut ändå det kroniskt underpresterande Manchester United mot ett Olympiakos som troligen spelade på den absoluta toppen av sin förmåga. Båda dessa observationer säger väldigt mycket om hur kvalitétsgapet mellan det absoluta toppskiktet och resten av Fotbollseuropa har utvecklats under de senaste åren.
• För det tredje, det var denna säsong nio lag som för första gången kvalificerat sig till den skara om 76 lag som deltar i Champions League i dess nuvarande format, inklusive kval. Det är färre än tidigare säsonger och pekar på produkten av de negativa effekter som Champions League har på inhemska ligor. 

Ligorna för förutsägbara

De inhemska ligorna blir mer förutsägbara och det leder till att det mer eller mindre är samma lag som når Champions League. Det beror på att klubbar som lyckas kvalificera sig en gång får enorma konkurrensfördelar tack vare stora monetära premier från sitt deltagande i Champions League. 

Det innebär också fördelar under kommande säsong i respektive nationella liga vilket ger bättre förutsättningar för att på nytt komma till Champions League och på så sätt få ännu mer pengar. Enskilda klubbar kan på så sätt skapa långvariga framgångscirklar.

Men jakten på de här premierna och konkurrensfördelar skapar samtidigt stora incitament att överinvestera i spelarkontrakt. Flera klubbar har genom årens lopp utmanat de etablerades skara och tagit mycket stora risker. En jakt som inte sällan slutar med att klubbarna hamnar på obestånd.

Med jämna mellanrum dyker det upp diskussioner om hur Champions League ska förändras. En naturlig utveckling borde bli att minska antalet lag i turneringen. Inte öka som en del förespråkar. 

Superklubbar - och resten

Det sker en alltmer tydlig uppdelning mellan ett fåtal superklubbar och resten. Att tillföra flera mediokra lag till turneringen kommer inte att göra den bättre. I år fanns till synes problem med att matcha ihop tillräckligt jämna lag så sent som i åttondelsfinalerna. Dessa problem lär inte minska i framtiden. Rationalen från tittarkollektivets och därmed TV-bolagens perspektiv är rimligen att separera ett tillräckligt stort klubbkollektiv och låta dem konkurrera på deras egna, men lite mer lika villkor. 

Det som talar emot en förändring åt något håll är särintresset. De allra största klubbarna är troligen ganska nöjda med sakernas tillstånd. De har en bibehållen konkurrensfördel i sina inhemska ligor samtidigt som de för det mesta når långt i Champions League. 

Erfarenheten säger att det i slutändan är storklubbarna som sätter agendan för hur regelverk och ligaformat utformas. Om än indirekt. Vi lär med andra ord fortsätta leva med en högkvalitativ turnering men som inte är så pass bra som den hade kunnat vara. En turnering som fortsätter att skapa obalanser i de inhemska ligorna.