Under väldigt många år har det pratats oerhört mycket om de allsvenska klubbarnas behov av att sälja spelare för att finansiera den dagliga verksamheten. Supportrar, journalister och exporter är mer eller mindre eniga: Det är inte alls bra. 

Tveksam teori från Deloitte

Revisionsfirman Deloitte har som rekommendation att klubbarna bör se intäkterna från spelarförsäljningar som “grädde på moset”.

Men är det verkligen så enkelt? 

Jag har använt mig av data från 27 svenska elitklubbar under tioårsperioden 2004 till 2013. I illustrationen kan vi se förhållandet mellan klubbarnas intäkter exklusive spelarförsäljningar (rörelseintäkter) och storleken på spelarförsäljningarna. 

När Gerndt såldes

Båda nyckeltalen är i relation till kollektivets genomsnitt. Det vi kan se är ett tydligt linjärt samband - ju högre relativa rörelseintäkter desto större relativa intäkter från spelarförsäljningar.

Detta samband är vad man bör förvänta sig vara. Gefle tyckte att man gjorde en bra affär när man sålde Alexander Gerndt till Helsingborg för ca 5 miljoner kronor. 

För Gefle var han inte mer värd än så eftersom klubben inte omsätter mer än 25 miljoner kronor årligen. För Helsingborg var Gerndt värd betydligt mer. 

Bekräftas av affären

Det här bekräftas dels av affären med Gefle plus det personliga kontraktet som gav Gerndt en betydligt högre lön i Helsingborg, och dels genom att det krävdes mer än 20 miljoner kronor för att köpa loss Gerndts kontrakt från Helsingborg. 

Helsingborgs rörelseintäkter är cirka tre gånger så stora som Gefle. Värdet av Gerndts produkt i Helsingborg var med andra ord åtminstone tre gånger så stort än produktvärdet var i Gefle.

En annan förklaring till det linjära förhållandet är att klubbar med små rörelseintäkter och därmed små relativa budgetar är att man har mindre utrymme till att skriva längre kontrakt vilket är avgörande för att kunna tjäna pengar på transfermarknaden.

Så skilda sponsorförsäljningar

Men det linjära förhållandet ger också en annan insikt i det svenska konkurrenslandskapet. Malmö FF säljer sponsorpaket för 60 miljoner kronor. Elfsborg för 38 miljoner, IFK Göteborg för 34, AIK 30 och så vidare. 

Det är intäkter som bidrar till klubbarnas förmåga att maximera sina budgetar för den sportsliga verksamheten. Precis som alla andra intäktskällor gör. 

AIK som har sportsliga toppambitioner behöver med andra ord kompensera sina relativt små sponsorintäkter i relation till andra toppkonkurrenter genom andra intäktskällor. 

Precis som Elfsborg behöver göra gentemot Malmö och som mindre klubbar som till exempel Djurgården behöver göra gentemot AIK, och så vidare. Men saken är den att transfermarknaden är tillgänglig också för den största klubben - Malmö FF som själva kan använda sig av den för att bibehålla gapet gentemot de bakomliggande konkurrenterna. 

Större risktagande

Detta leder paradoxalt nog till att det finansiella styrkeförhållandet mellan klubbarna snarare ökar genom transfersystemet istället för att minska. Något som medför en drivkraft för de jagande klubbarna att ta större risker och budgetera med framtida transferintäkter. 

Hur väl hållbart det är beror i första hand på hur stora förluster man kan bära under enskilda år, det vill säga hur solid balansräkning man har. 

Det finns naturligtvis ett sätt för klubbar att använda sig av transfermarknaden på ett framgångsrikt sätt med syfte att minska det finansiella gapet till - i rörelseintäkter mätt- större lag. Det är genom att specialisera sig och bli bättre på spelaraffärer. Porto är ett bra internationellt exempel på detta. 

Kanske bör klubbarna bli bättre på att förklara för omvärlden att man har det som en viktig del i sin affärsmodell och att spelarförsäljningar därmed är en del av driftresultatet. Eller så låter man bli och förklara och låter alla andra fortsätta att raljera över stora “driftunderskott”.