Marknadsmisslyckanden kan uppkomma bland annat på marknader där det till exempel finns karteller och monopol.

Naturliga förklaringar

Ni har säkert läst den, Dan Perssons planekonomiska manifest om hur hockeyligan ska organiseras. 

Dan Persson menar att Hockeyligans nya arenakrav är rimliga. Vidare skriver han om att det enbart är orter med minst 60 000 invånare, tillväxt, högskola och en lokal bruttoregionalprodukt på minst 16 miljarder som kan bära ett elitlag. 

Hockeyligan har under årens lopp varit alldeles för liten till antalet lag. Det har medfört en brist på långsiktiga investeringar till förmån för kortsiktiga överinvesteringar i talang. 

Inga effektiva resurser

Kollektivt investerar klubbarna i elitserien och allsvenskan mer pengar i spelarkontrakt än vad som är optimalt. De gör det för att med till buds alla stående medel undvika degradering alternativt nå uppflyttning. 

Det betyder att resurserna i svensk klubbhockey inte arbetar effektivt. Med tiden medför det också att lag med större demografisk potential inte sällan blir kvar i de lägre divisionerna under en lång period. 

Engelska Premier League i fotboll är ett annat bra exempel på en alldeles för liten liga. Trots sina 20 lag. De publikmässigt sex minsta klubbarna i Premier League har tillsammans 21 000 i genomsnitt. Det kan jämföras med de sex publikstarkaste lagen i the Championship som har drygt 25 000 åskådare i snitt.

Ekonomens upptäckter

Ekonomen Stefan Kesenne har forskat mycket inom sportligor och tävlingsbalans. I en av sina vetenskapliga artiklar behandlar han just storleken på ligor. Kesenne resonerar att om ligor vore en fri marknad så skulle dess optimala storlek utgöras i förhållande till landets population, sportens popularitet, landets välstånd (konsumentens köpkraft) samt utbudet på talang. I en liga där särintressen har makt att bestämma storleken på ligan så är utbudet av talang det enda man går efter.

De empiriska resultaten i Kesennes artikel (baserat på europeiska fotbollsligor) säger att när ligornas storlek bestäms så bortses landets population, sportens popularitet, landets välstånd (konsumentens köpkraft). Ur ett välfärdsperspektiv har inte ligorna den för dem optimala storleken.

Kesennes slutsats är att det är särintressen som bestämmer storleken på ligorna och menar att de istället borde bestämmas av en oberoende part. Det är naturligtvis en lösning så länge den oberoende parten kan fatta objektiva beslut och inte låta sig påverkas av lobbyister.

Då annorlunda

Hade hockeyligan haft sin optimala storlek från första början så hade troligen inte diskussionen om arenakrav varit någon diskussion överhuvudtaget. Alla lag hade naturligtvis inte haft de bästa anläggningarna enligt de nya och omdiskuterade kraven. 

Tillräckligt många hade däremot haft det. Anledningen till det är att det på längre sikt krävs förbättrade faciliteter för att nå sportslig framgång. En större öppen marknad för sportslig framgång medför rimligen att det över tid produceras fler moderna faciliteter än vad som görs i en monopolmarknad. 

Eftersom Hockeyligan är en kartell som har monopol på sportslig framgång i ishockey i Sverige så får vi med jämna mellanrum leva med nya förslag som förändrar förutsättningarna för klubbarna och deras supporters. 

Det har dock ingenting med demografi att göra. Det har att göra med att resurserna inte arbetar effektivt under rådande regim.