Sepp Blatters sätt att styra och det många gånger märkliga internationella maktspelet i många sammanhang är påfrestande.

När vi ser Vladimir Putin krama Sepp Blatter, som vid VM-fotbollen, uppstår lätt kväljningar. Kulturen i internationella sammanhang, diplomatin och allt det påklistrade känns alltid lika främmande.  

Borde själv vara härdad

Själv borde jag ha lättare än många andra att förstå, utan att acceptera, beteendet efter ett 50- tal bandybesök i Ryssland, där jag har mött kulturen och tillvägagångssättet.

Ryssland har blivit något av mitt andra hemland efter oändliga samtal, på såväl hemma- som bortaplan. 

Under dagtid,under nattetid.

Med eller utan dagordning och mötesanteckningar.

Med eller utan mat och dryck.

Uppfattningar och debatter, som ibland har bekräftats med handslag och omfamningar, ibland med att vi vänt varandra ryggen.

Makten är och tycks förbli lika centraliserad samtidigt som korruptionen bara ökar.

De var som ett par

Tysklands Angela Merkel och Vladimir Putin uppträdde näst intill som ett par på läktaren  vid VM-fotbollens finaldag. De två som för övrigt kan varandras modersspråk.

Hade Merkel, duktig i många sammanhang, inte varit så rädd om sina opinionssiffror hade hon agerat mot Putins härjningar i Ukraina långt innan flyghaveriet.

Men gaspengar och många andra utbytesleveranser är ett hinder för att göra det som anses av många oss andra som självklarheter. Att vara rak och säga ifrån. 

Ideligen kommer nya bevis på att idrott och politik inte går att skilja på.

Ändå en succé

Vad kan vi och vad ska vi kräva av ett internationellt idrottsförbund?

Skulle vi applåderat, eller struntat i det, vid invigningen av vinter-OS i Sotji?

Jag tror att svenskar allmänt är bra på att ifrågasätta, och känna tvivel inför evenemang och tillvägagångssätt, där internationellt manér styr.

Men vinter-OS blev en dundersuccé för Putin-regimen – i all kommunikation.

• Att inte hockeyguldet stannade kvar i öst var bara en liten repa på PR-skölden.
• Att ett antal byggarbetare inte fick ut någon lön och att många fick betala med  sitt liv är troligen lika obekant i nordliga Archangelsk  som borta i  Chabarovsk, vid ryskkinesiska gränsen.

Den goda bilden

Det som förmedlades var ett fantastiskt arrangemang. Ett klanderfritt OS via planering, om- och nybyggnader och det var väl investerade pengar. De kommunikéerna spreds före, under och efter spelen. 

Protesterna, ja, fanns det några sådana...

Och snart är det dags igen.

Fram till fotbolls-VM år 2018 i Ryssland låter sig det ena världsidrottsförbundet efter det andra bli Putins lydiga PR-redskap.

Inte nog med det, ryssarna har också försäkrat sig om evenemang som en formel 1-tävling i Sotji och basket-VM 2016 bland mycket annat. 

Under tiden rasar Moskvabörsen och Rysslands BNP i botten. Men Vladimir Putins opinionssiffror ökar.

De står inte emot pengarna

Kan vi kräva att världsidrottsförbunden har mod, kompetens och beslutsförmåga att stå emot gasrubeln från Ryssland, oljepengarna från Qatar eller reallen från Brasilien?

Pengar som i stället skulle kunna användas till att bygga upp skola , vård och omsorg. Eller bekämpa kriminaliteten och korruptionen. Och inte läggas på PR och prestige. Eller på svindyra idrottsanläggningar som inte kommer till vardagligt bruk.

Ett av mina mest nedslående idrottsminnen kommer från ett besök i Mexiko tre år efter OS 1968 och jag på nära håll såg en rivningsfärdig olympiaby. Och i Aten står också anläggningar och förfaller. Grundtanken om att OS ska inspirera och stärka idrott blir då fullständigt förfelad. Det om något måste vara det yttersta beviset för IOK:s misslyckande.

Balansens mästare

Sverige har haft många dugliga internationella ledare. Den störste i modern tid är fotbollens Lennart Johansson,UEFA- president från 19 april, 1990, till 26 januari, 2007.

Hur kunde han tillåta de internationella turerna, hur stod han stod han ut med de tveklösa delarna och de återkommande kulturkrockarna?

Svaret är inte märkligare än att han var en balansens mästare.

Men ändå…

Konsten att ge och ta

Christer Englund, ordförande i Svenska Ishockeyförbundet, är en av tolv ledamöter i det internationella finrummet. Han vittnar om att den internationella processen är mer komplicerad och långsammare jämfört med svenskt beteende.

”Men under tiotalet år inom internationell hockey har transparensen ökat betydligt. Kanada kan ibland vara stridiga och befinna sig på omklädningsrumsnivå, USA är något helt annat och vi själva försöker att balansera det”.

Englund berättar om hur Rysslands internationelle representant, gamle stormålvakten Vladislav Tretjak, är pålitlig och lätt att ha och göra med. 

”Självfallet händer det att vi stora snackar ihop oss i viktiga frågor och då går oftast besluten i den riktningen”, medger Englund.

En egenmäktig legendar

Själv har jag också erfarenheter av ryskt beteende.  

Under en följd av år vann dåvarande Sovjet alla VM i bandy. För att vara precis, från det första VM:et i Finland 1957 blev det elva VM i rad tom 1979 i Sverige.

Det var under denna svit, i början av 70-talet, som det Internationella Bandyförbundet beslutade att Sovjet skulle dela med sig av sin enorma överlägsenhet i skridskoåkning.

På ett internationellt utvecklingsmöte blev jag framskickad att höra hur långt Sovjet  hade kommit med sitt uppdrag. Den som ägde frågan var ingen mindre än dess förbundskapten, sportens mästare, legendariske Vasilij Trofimov som då inte hade förlorat ens en enstaka VM-match. 

Jag blev aggresiv

I takt med hans undanglidande svar blev jag mer aggressiv. Avslutningen bestod av att jag gav Trofimov rådet: "be någon annan skriva om du inte kan själv ".

Några år senare möttes vi som förbundskaptener, jag bara 29 år. Vid halvtid blev jag fördröjd, men väl framme vid vårt omklädningsrum möttes jag av en vilt gestikulerande Trofimov mitt på golvet!

Det ansåg han sig ha rätt till i egenskap av den erfarne, därtill 25 år äldre och det faktum att han kunde vara far till mig.

Att agera och att våga göra det

Handbollens Arne Elofsson har tio år bakom sig i europeiska handbollsunionen och har acklimatiserat sig till det internationella språket.

”Ingen svensk förstår skillnaderna om man inte fått uppleva det på nära håll,” blir Arnes svar med tillägget: ”En grundregel är förståelse för förutsättningarna”.

Där har vi kanske en förklaring till Arne Elofssons över 110 resdagar i det europeiska förbundet med ett 50-tal medlemsländer och 200 i världssamfundet.

Konsten att ensam, eller åtminstone i minoritet, stå emot, att våga ifrågasätta och protestera är svår.