Tabellplaceringarna rasar och en känslig hemmapublik stannar hemma. Vad är det som gör att tränare lyckas i ett lag och misslyckas i nästa och vice versa?

Varför så olika?

Det finns flera exempel. Som…

att en Henrik Larsson gör avtryck i Falkenberg, men inte i Landskrona? Ett Landskrona som nu fick lämna superettan medan ”Henke” nu nämns som en blivande förbundskapten.

att Hans Eklund gjorde succé i Falkenberg och tog laget från botten av superettan till allsvenskan på en säsong. Men han passade inte alls i Kalmar FF.

Det finns säkert en viss näring i förklaringar som att Nanne Bergstrand blev något av ett helgon i Kalmar efter SM-guldet 2008 och många år av stabila tabellplaceringar trots stor spelaromsättning. Precis som det faktum att lagkaptenen Henrik Rydström positionerade en hög svansföring på plan. Och så försvann båda samtidigt...

Spelarna alltid så oskyldiga...

Den vanligaste analysen vid ett tränarbyte under säsong är: ”vi anser att vi måste ha en ny röst i omklädningsrummet, vi vill ha ett trendbrott”.

När spelarna tillfrågas i efterhand heter det påfallande ofta att ”det dök upp som en total överraskning”. De är alltid så oskyldiga… 

Vad är det verkliga skälet och orsaken till att framgångsvågen rullar på eller förlusterna radas upp?

Tränaren som klarar ett antal "Avgörande ögonblick" stärker sitt förtroende. Han som misslyckas tappar förtroende, snabbt och mycket. Det kan också uppstå en situation där allt med automatik blir mycket negativt och då går det snabbt utför.

Moment 1 i "Avgörandets ögonblick"

Tränaren kan inte ta en eller flera förluster, tappar fattningen och är i ord och handling oregerlig. Den så resultatorienterade tränaren blir slav under sina egna ambitioner. 

En annan variant är att tränaren negligerar förlusten eller den negativa trenden. Alternativt att vederbörande inte drar i de rätta trådarna för att få skutan på rätt köl igen.

I fotboll händer det ganska ofta numera att laget träffas runt mittcirkeln i syfte att sluta leden, få en stark gemenskap innan media, fans, sponsorer m m börjar att rycka i spelarna.

Det klassiska dåliga ledarbeteendet är när tränaren pushar sig själv vid vinst och skyller i väl kamouflerade ordalag på spelarna vid förlust.

Samma som för en vd

I näringslivet är det jämförbart med när VD:n anger konjunkturen och låglöneländer som skäl till ett tappat bokslut. Vid ett styrelsemöte tyckte min styrelseordförande att jag skyllde för mycket på än det ena än det andra när han sa:

”Curt, vore det lättare skulle vi ha mycket större konkurrens”.

Om inte sportchefen eller någon från klubbledningen brukar se träningarna eller resa med på bortamatcherna och vid en förlustsvit blir mer närvarande, borde det vara en självklarhet från lagledningen och spelarna att öppna omklädningsrummet. 

Moment 2: Konflikthantering.

Även i de bästa familjer behöver "stenar lyftas". Vissa kallar det att ”låta alla komma till tals" eller "låt oss sitta ner".

Hur många spelare har inte sagt: "Mig hackar hen på hela tiden, men den vågar hen inte sig på".

"Den” har kanske hört längst till gruppen, är dålig på att ta kritik och har låg förändringsbenägenhet, men en stark påverkan på andra spelare.

Spelarna märker snabbt om tränaren viker ner sig mot en eller flera spelare. Den smarte tränaren är mycket noga med att inte göra skillnad och ger till och med lite extra kritik till den ledande spelaren.

Vinner tränaren det slaget, som utkämpas ofta, blir laget homogent. Och följden blir ofta att spelarna framhåller den enormt goda lagandan.

Då blir det händelserikt

Överlag ligger idrotten, i förhållande till näringslivet, långt framme när det gäller att lösa problem gemensamt och komma fram till konkreta åtgärdspunkter.

Sker det i storgrupp vet alla hur snacket har gått, vad tränaren sa och likaså den och den spelaren, hur det mottogs, att inte någon blev en hackkyckling och vad man kom fram till. Alla vet därmed vilka uppgifter som ligger på var och en.

I ett lag eller en trupp som under pressade förhållanden lever tajt dyker det hela tiden upp små eller stora incidenter. 

Med starka personligheter blir det händelserikt.

Sir Alex Ferguson, 73, numera och David Beckham, 39, hade nog inte en lyssnande ton mellan sig, den där gången när blodvite uppstod i Manchester Uniteds omklädningsrum. Den store Alex har inte tillåtet någon spelare att bli för stor. När resurserna fanns, kunde klubben göra sig av med någon ”när jaget blev större än laget” och sen köpa in en ny stjärna.

Hur var det inte på en träning för ett antal år sen när Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg rök ihop? Eller när Zlatan Ibrahimovic, Olof Mellberg och Christian Wilhelmsson på en landslagssamling i Göteborg kom hem lite för sent en natt.

Vad som verkligt hände...

Oavsett idrott, ni kan utgå ifrån att de största överheta tacklingarna, ölfadäserna och nattklubbsbesöken inte har blivit offentliga. 

Själv har jag upplevt ett antal Sovjetresor med klubblag och landslag under några decennier, med mycket speciella omständigheter, om uttrycket tillåts. Ändå när jag i dag hör berättelser från spelarna undrar man om man varit med på samma resa. Ibland blir mitt svar ”det hände tydligen mer när vi inte hade match, träning, teori, cirkusbesök eller gemensamma måltider”.

Såg för en tid sen det unika TV4-programmet med Gunde Svahn på besök hos Thomas Wassberg. Vilka kluringar dessa kraftkarlar var, men några tränare, ledare skymtade sällan förbi i deras karriärer. 

Det skulle vara intressant att lyssna till resonemanget när stafettsträckorna skulle fördelas. Vem var det som hade störst påverkan? Ledaren eller de aktiva?

Moment 3: Spelet

"Vi kan inte hålla på att spela så här längre, det ser ju även en blind höna att vi måste...". "Hur många chanser skall hon/han egentligen få?". "När skall vi börja träna på det som vi verkligen behöver utveckla?"

Vid samtal med spelare om ”critical moment” kommer inte spelet, laguttagningar, coachning alltid upp som de viktigaste områdena. Kanske för att spelarna tar det som en självklarhet att tränaren skall ha kontroll. Här växer/minskar förtroende snabbt i styrka.

Omvänt har vi hört: "Gud, vad skönt att vår tränare såg det i tid", "Vi vann på det smarta taktiska greppet" och "Vilken intuition att ingripa just där, det förändrade matchbilden".

Göra alla delaktiga

Många frågor eller snarare svar borde riktas till lagkaptenen, de sk karaktärsspelarna, spelarrådet och sportchefen. Tränarens öppenhet och förmågan att få med sig spelarna kommer via öppenhet och frågor typ "Jag vill gärna höra dina synpunkter om…”. Den smarte tränaren bjuder alltid in i syfte att skapa engagemang. 

Alla kan ju inte göra som Sir Alex. Han lär ju ha haft Manchesters taxichaufförer som rapportörer, åtminstone om det som hände efter midnatt.

Agenten och IA-skribenten Gunnar Svensson, som kan hockeyns värld, säger följande om sportchefernas roll:

”Jan Karlsson är imponerande konsekvent i sitt tränarskap och har haft mycket  bra stöd och fått städa i vissa spelarfrågor via sportcheferna Henrik Evertsson i Lakers och Stefan Bengtzén i Karlskrona. Deras konstruktiva samarbete har utvecklat klubben snabbare”.

Moment 4: Media och sponsorer.

Den skicklige och erfarne tränaren utnyttjar media som sitt pedagogiska instrument. Budskapet går fram, kommenteras, repeteras och skickas vidare av många. Om inte budskapet förvrängs av media blir därmed teorilektionen och den taktiska, strategiska genomgången en bekräftelse.

Åtminstone om det som handlar om det strategiska spelet, exempelvis att förstora eller förminska motståndarna.

En José Mourinho, 51, lyckas t o m med den opålitliga engelska pressen, men han misslyckades med spanska pressen och det blev omöjligt för honom att fortsätta i Real Madrid.

Det ska bli spännande att se om Nanne Bergstrand lyckas lika bra med media i allsvenskan som i superettan.  

När Nanne med en druckens envishet förde fram ”att det är processen som avgör hur det går” fick han successivt flera supporters att säga det samma.  

För övrigt, har ni tänkt på hur både Mourinho och Bergstrand ser lite lagom ledsna och uttråkade ut över att prata med media?

Då blir det dålig stämning

Finns det inte en stabil och bra relation mellan ordföranden och/eller huvudsponsorn blir det lätt "Avgörandets ögonblick" när det krisar. Det krävs mycket av båda parter för att ett sådant samtal skall bli bra.

En ägare som är van vid auktoritärt ledarskap och gillar snabba resultat har mycket svårt att förstå att träningens största motiv är kontinuitet och långsiktighet. Då krävs att tränaren är duktig både på pedagogik och psykologi.

Jag minns när jag som tränare blev inkallad efter en förlustsvit och klubbens ordförande inledde med att säga: "Nu skall du lyssna dj-gt noga, Einarsson, för nu talar jag sanning!"

Den gången slutade det med att vi i mars blev svenska mästare.

 Behövs forskning

Östers IF, som under de senaste säsongerna åkt upp och ner i seriesystemet, har under de 19 senaste säsongerna haft 15 olika tränare! Säsongen 2010 var det t o m tre tränare. Andreas Ottosson hade förtroendet under matchperioden 1-15. Ludwig Ernstsson var ansvarig för matcherna 15-24 och Hans Green fick avsluta med matcherna nr 24-30. 

Linnéuniversitetet kunde med de Öster-säsongerna som underlag forska på ledarskapet i "Avgörandets ögonblick". Universitetet har som sin vision att odla, Nyfikenhet, Nytänkande, Nytta och Närhet. Ämnet skulle passa bra och lämplig forskningsledare vore den på plats idrottskunnige professorn, Carl-Axel Hageskog

Parat med detta kunde Umeå universitet forska på det delade, situationsanpassade ledarskapet som hockeyns suveräna mästarlag, Skellefteå AIK, använder via Hans Vallson och Bert Robertsson. Ganska snart skulle vi då också komma in på den skolning, med bl a hög kravprofil, som fostrar yngre Skelleteåspelare.

Träningsutveckling med betoning på ”Effektivt genomförande” är snart en lika stor bristvara som att penetrera ledarskapet i "Avgörandets ögonblick". Allt leder till en slutsats, svensk idrott är bättre på att ragga pengar än att förvalta dem på ett optimalt sätt.