Det Falck för fram ligger väl i linje med flera av motionerna inför Riksidrottsmötet den 28-30 maj. Även här är budskapet att RF har blivit för mycket av en idrottslig myndighet. Vidare anser motionärerna att för mycket av statens stöd till idrotten används för att finansiera RF:s kansli och distriktsorganisation. Dessa bidrag borde i större utsträckning tillfalla specialidrottsförbunden – och helst utdelas utan styrande pekpinnar. 

Riksidrottsstyrelsens har valt att gå motionärerna till mötes och föreslår både kraftiga besparingar av den egna kansliorganisationen och en kraftig omfördelning av statsbidraget till specialidrottsförbundens förmån. 

Nya utmaningar för RF

I förra veckan skrev professor Johan R Norberg en kritisk krönika här på Idrottens Affärer där han varnade för den nya idrottspolitiska färdriktning som Riksidrottsstyrelsen föreslår inför stämman. 

För egen del har jag i många år utvärderat svensk idrottsrörelses organisation på uppdrag av Riksidrottsförbundet. Även jag vill lyfta fram tre principiella argument för att den väg Riksidrottsstyrelsen slår in på skapar nya dilemman för Riksidrottsstyrelsen och RF.

För det första handlar det om att det är Riksidrottsstyrelsen som har ansvaret för hanteringen av statens stöd – inte svensk idrott i allmän mening. Även om RF väljer att sprida medlen kommer regeringen knappast att kunna hålla enskilda SF ansvariga i de fall dessa inte använder statsbidraget i linje med regeringens förordning. När Riksidrottsstyrelsen skriver att stödet till medlemsförbunden ska vara ”fritt från styrande riktlinjer och ge förutsättningar för en förenklad administration och rapportering” innebär det inte att regeringen sänker sina krav på hantering av denna del av statsbidraget. Det ansvaret kommer fortfarande att ligga hos Riksidrottsstyrelsen. 

Detta kan i förlängningen leda till att Riksidrottsstyrelsen ansvarar för en verksamhet som de i liten grad kan styra eller följa upp.

Regeringens större förväntningar 

För det andra har regeringen de senaste åren efterfrågat en stärkt samlad leverans från idrotten. Det syns i de uppdrag regeringen har gett idrotten exempelvis när det gäller nyanländas etablering och idrott i segregerade områden, men också i hur man betonat vikten av att idrotten bidrar till en ökad jämlikhet och jämställdhet. 

En omfördelning av bidrag och makt till specialidrottsförbunden påverkar möjligheten för en samlad leverans flera sätt. SF:s uppdrag är att se till sin egen idrottsutveckling, inte till svensk idrott i stort eller samhället i övrigt. 

Dessutom saknar de överblicken över svensk idrott samlade behov och de kan därmed inte prioritera med svensk idrotts samlade bästa för ögonen. Till detta kommer att förbunden är de facto huvud-mot-huvudkonkurrenter om medlemmar, talanger, halltider och medel. 

Det är svårt att se att ett enskilt SF skulle stötta ett annat SF som har större behov eller ännu hellre – större potential. Vad som är bäst för svensk idrott bortom den egna idrotten eller vad som är bäst för den svenska befolkningen är något som SF således inte kan förväntas ta ett helhetsansvar för. 

Den nya färdriktning som nu föreslås kan ge specialidrottsförbunden ökade förutsättningar att realisera sina egna mål, men det minskar möjligheten att idrotten kan leverera det regeringen önskar från idrotten. 

Det finns gott om exempel som visar att specifika värden på samhällsnivå inte uppstår spontant genom att man fördelar mandat och medel till olika aktörer på olika nivåer.

Renodlad intresseorganisation har svårt att agera  

För det tredje följer vissa specifika uppgifter med ansvaret att fördela statsbidraget i myndighets ställe. Att överlåta ansvaret för fördelningen av statsbidrag till en ideell förening och därmed låta den anta ett myndighetsuppdrag är en förvaltningspolitisk anomali i Sverige. Den formen av självförvaltning finns hos idrottsrörelsen, folkbildningen, Svenskt Friluftsliv, och i ett fåtal ytterligare fall. 

Att RF fördelar statsbidraget till idrotten förutsätter att organisationen kan agera i enlighet med den förordning som regeringen beslutat om. Det innebär att RF ska säkerställa att statsbidraget används för det ändamål som medlen beviljats för men också att det skapar avsedda effekter. 

Det krävs processer för beslut, uppföljning, kontroll och utvärdering där RF säkerställer att regeringens avsikter efterlevs. Med dessa krav följer således en roll och uppgifter som krockar med den roll och de uppgifter som följer med en renodlad intresseorganisation. 

På folkbildningens område gav Folkbildningsrådets medlemmar den egna organisationen ett förnyat uppdrag 2014. Medlemmarna ansåg att Folkbildningsrådets roller hade blandats samman och att det fanns en inbyggd jävssituation i rådets dubbla roll som intresseorganisation och ställföreträdande myndighet. 

Detta behövdes lösas och det förnyade uppdraget innebar att Folkbildningsrådets myndighetsroll tydliggjordes och stärktes genom att de processer som kringgärdar hanteringen av statsbidraget utvecklades, styrelsen fick en ny sammansättning utan medlemsrepresentation, och vissa medlemsuppdrag knoppades av. 

Förändringarna gjordes för att renodla och stärka myndighetsrollen i hanteringen av statsbidraget och för att Folkbildningsrådet bättre skulle kunna lösa de uppgifter som kommer med det ansvaret. Folkbildningen tog ett stort steg 2014-2015 med det förnyade uppdraget. Idrotten tycks vara på väg att ta motsvarande steg – fast i motsatt riktning.

Kommer modellen med RF ”i myndighets ställe” att bestå?

Att RF fördelar statsbidraget är inte en naturlag utan en konstruktion som ytterst bygger på ett förtroende. Regeringen har givit RF ansvaret för att man tror att den organiserade idrottsrörelsen kan axla detta ansvar och agera i enlighet med förordningen. 

Om Riksidrottsmötet väljer att undergräva RF:s möjligheter att ta ansvar finns också risken att det påverkar förtroendet för konstruktionen och synen på dess lämplighet.