Kent och medförfattaren Andreas Slätt har gjort hundratalet djupintervjuer med bland andra spelare, tränare och journalister som från in- respektive utsidan sett det blågula förfallet.

Hur var det möjlligt?

Detta föregicks av en storhetstid som på sitt sätt var lika anmärkningsvärd som raset. För hur kunde det till exempel gå att med så begränsade möjligheter till utomhusspel få fram så många stjärnor i en sport som huvudsakligen spelades utomhus?

Och hur var det överhuvudtaget möjligt?

Världsettorna Björn Borg, Stefan Edberg och Mats Wilander ger i boken sin syn på faktorerna som låg bakom vad som senare kom att kallas ”Det svenska tennisundret”.

Varför förvaltades då inte detta?

Wilander menar att raset började i och med att svensk tennis övergav sin tidigare så framgångsrika spelstrategi. Oavsett om det handlat om en baslinjespelare eller serve/volley-spelare hade strategin varit densamma: säkerheten sattes främst.

Tappade kompisandan

”Vi tappade således vår svenska identitet som bottnade i att alltid hålla bollen i spel”, säger Wilander i boken och fortsätter:

”Kort därefter tappade svensk tennis den inarbetade lagsammanhållningen – se kompisandan – och då var det ridå”.

Efter att ha följt tennisen i drygt 40 år kan jag inte annat än att skriva under på hans ord. Samtidigt måste vi konstatera att kompisandan i ”kullarna” närmast efter Wilander & Co:s var oerhört mycket bättre än den vi sett under de senaste åren.

Oavsett hur osannolikt det varit att Sverige en dag skulle dominera på tenniscirkusen så var det precis vad som skedde på 1980-talet.

Då hade klubbar, distrikt, förbund och inte minst alla ideellt arbetande tränare och ledare tillsammans skapat något helt enastående.

Efter det handlade det ”bara” om att förvalta.

Att Sverige skulle lyckas hålla sin position som världsledande var det förmodligen få som trodde.

Men ännu färre befarade ett förestående förfall.

Tränaren Tim Klein gjorde det. 1988 – då Sverige genom Mats Wilander och Stefan Edberg tog samtliga fyra Grand Slam-titlar – varnade Klein i en SvD-artikel för att Sverige var på väg att bli en B-nation.

Klein blev utskrattad och hånad av etablissemanget.

Något liknande hände tre år senare Kent Carlsson då han av Svenska tennisförbundet blivit inbjuden som föreläsare på ett tränarsymposium.

Carlsson – med nio ATP-titlar på meritlistan – berättade om konceptet bakom sina och svensk tennis stora framgångar.

Han fick starkt mothugg från några åhörare som menade att den tennis de svenska världsstjärnorna spelat inte längre var konkurrenskraftig. I avsaknad av stöd från andra åhörare stärktes Carlsson i sin oro för att svensk tennis var på väg att växla in på okänt spår i stället för att fortsätta utveckla det som gett så bra resultat.

 Inte logiskt efter succéåren

Ännu oroligare blev han då förbundet på symposiet redovisade en mycket svag ekonomi.

”Hur kunde den vara skral när svensk tennis bland annat varit i sju raka Davis Cup-finaler och hade haft en hejdundrande framgångssaga under 80-talet med tillhörande tunga sponsorer som exempelvis Beckers Färg, vars avtal låg i 20-miljonersklassen”, skriver Carlsson i boken.

När förbundet på symposiet dessutom förklarade att unga spelare inte längre skulle skickas ut på internationella tävlingar började Kent Carlsson att känna sig alltmer uppgiven. Ja, i själva verket kokade han faktiskt av ilska.

Han lämnade lokalen och berättar i boken att han i samma stund förlorade mycket av den energi han alltid tidigare känt för svensk tennis.

Tyvärr var han inte ensam om den känslan. Många av de som på och utanför banan gjort svensk tennis världsledande nonchalerades och förpassades till historien.

Med det gick oerhört mycket kunskap, erfarenhet och klokskap förlorad.

Ville inte förvalta

De som tog över hade inga tankar på att förvalta och förädla ”Det svenska tennisundret”.

I mina ögon drevs det nya styret av ett enormt självbekräftelsebehov.

Det skulle inte uppfyllas genom att ”bara” förvalta och förädla.

Endast genom att från grunden skapa något de själva en dag skulle kunna tillskriva sig äran för kunde de få ett erkännande som motsvarade bekräftelsebehovet.

Hur det gick vet vi. I dag återstår bara spillror av vad som var ett imponerande och i alla länder beundrat storverk.

De ansvarigas egoism har stått svensk tennis mycket dyrt.