Misstag nr 1: Tråden startades av Sportbibeln. Det borde jag ha sett. Att skriva i en sån tråd är som när jag gick in på en motorcykelbar i Texas. Alla därinne vägde minst tre gånger min kroppsvikt och hade sydstatsflaggan på ryggen, på ärmen eller på armen. Det tog tre sekunder innan alla blängde på mig och fyra innan jag var ute igen.

Misstag nr 2: Uttala mig om fotboll.  Jag är van vid friidrott. Där är allt mätbart i sekunder eller millimeter. Ingen ger sig på att ”tycka” att till exempel David Nilsson är för gammal för att kvala in i det svenska landslaget på halvmaraton, för svaret kommer genast: 1.02.00 i Osaka den 29e januari. Slut på diskussionen.

Hur kan de reagera så...

I fotboll hugger genast en, sen två, sen tre tyckare att jag i konsekvensens namn borde lansera Thomas Brolin, Martin Dahlin och Kennet Andersson. Någon annan tycker att jag borde byta in Thomas Ravelli i mål….och så där fortsätter det.

- Hur kan en så oskyldig kommentar göra så många så arga? 

I uttagningar till fotbollslag finns det helt enkelt ingen sanning.  På det sätter liknar landslaget valet av ny ordförande för Svensk fotboll. Jag läser att Åke Stolt förordar Lars-Christer Olsson så jag antar att Fredrik Reinfeldt är den bästa kandidaten, men jag skulle bra gärna vilja veta varför Caroline Waldheim drog tillbaka sin kandidatur….eller vill jag det? I mansdominerade miljöer är det välgörande att få in en kvinna, men risken är att hon då får känna sig som jag gjorde på motorcykelbaren i Texas.

Hur är det möjligt?

Samma totala dimma gäller Björn Erikssons efterträdare. Tre kandidater, varav två från förbund som länge haft stora problem med mobbing och sexuella trakasserier.  Den tredje mullrade för något år sen om att lämna RF när småförbunden lyckades få en större del av anslagen.

Kan en gökunge bli en fågelmamma?