Att öva och åter öva, det är ett av de bästa tipsen för att tycka om golf. Foto: TT

När man går igenom statistiken för golfens utveckling i antal golfare sedan toppåret 2004 är det väldigt enkelt att göra faktabaserade slutsatser.

Golfen har varit lika attraktiv hela tiden, antalet nya golfare har inte minskat. Problemet har varit att antalet som slutar i många år har varit större än nytillförseln.

För en hotellkedja hade någon chef eller styrelse redan 2005 sagt: ”Ta reda på vad vi gör för fel i kvalitet på upplevelsen, service och gästomhändertagande. 2007 skall vi ha halverat tappet av kunder”.

Ideella organisationer är lite trögare. 

Skälen - och åtgärderna

Det finns självfallet många skäl till varför människor slutar med golf och några kan vi inte påverka, de ser ut ungefär så här:

1: Man dör.

2: Man blir sjuk i sådan omfattning att man inte kan spela.

3: Förändrat livssituation, skilsmässa, ny partner, småbarn, befordran och mer arbete, bygger om huset, skaffar båt och så vidare i en lång radda av orsaker.

De kan vi inte göra något åt. De vi kan göra något åt är följande:

1. Golfen tar för lång tid.

2. Jag har ingen att spela med.

3. Det är inte trevligt på klubben, servicen är dålig, maten är inte god.

4. Känner mig inte välkommen

5. Inte vettigt att betala 7 000 för tre rundor per år.

6. Det är inte kul, jag slår för många dåliga slag.

Här finns det oceaner av verktyg för att hantera problemen. Golfens klubbkonsulenter finns där med verktygslåda för hur man gör. Jag själv, Anders Hammarström med flera också.

Avgörande för utveckllingen

Det hotellen kallar gästomhändertagande är alltså nyckeln. Kan golfen minska antalet som slutar ned till 25-30 000 per år ger det med 50 000 nya varje år på tio års tid 200 000 till 300 000 nya golfare. De i punkt tre som vi inte kan påverka kan vi få att återkomma om några år om vi gör rätt saker. 

Ett större kedjehotell har idag en person med titeln Guest Relation Manager, dvs man har budget för att få gästerna att må bra. Intäktssidan för hotellen är fler återkommande gäster.

Så enkelt är det också för golfklubbarna. Klubbarna har inte råd att anställa en person så klubbchef eller annan personal får ta på sig de här uppgifterna.

Det viktiga här är att det finns en budget. Utan att veta så skulle jag börja med 100 000 kronor. Budgeten skall användas för att ha tid prata med gäster, kompensera missnöjda, leta och åtgärda detaljer som är fel. 

Aldrig för dyrt

Det enda ”fel” man inte skall åtgärda är kritik mot att det är för dyrt. De 3-7 procent som gentemot varje företag klagar på att det är dyrt är en ointressant målgrupp. Föreslå en billigare klubb till dem samtidigt som ni förklarar att ni satsar på kvalitet och service och om de inte uppskattar detta så finns det gott om golfklubbar som inte gör det utan fokuserar på att hålla nere priset.

Varje månad bör man kontakta de personer som inte har besökt anläggningen och fråga om allt är bra, om de behöver hjälp hitta starttider som passar dem, om de behöver en lektion eller något annat.

Att dagligen under säsong och en gång i veckan kommunicera på sociala media, att aktivt via mail och andra kanaler få medlemmar och gäster att gilla FB-sidan är livsviktigt.

Detaljerna viktigast

Men det stora arbetet med att höja kvalitet är att arbeta med detaljer. Att förbättra tusen detaljer, se till att toaletter är rena och trevliga, papperskorgar inte överfulla, köer jobbas bort, ruffar rensas så man hittar bollar och så vidare i evighet. Svårare är det inte.

Ett viktigt ord är förväntansvärde. I lördags med nära vänner på middag öppnade vi en Far Nienti, en amerikansk Chardonnay, den var dyr så vi hade förväntningar. Dessa överträffades med råge, vi bara satt och tittade på varandra och log fånigt. Det var vin på en nivå vi knappt druckit tidigare. 

Problemet är att när vi om några år öppnar den andra pavan så kommer våra förväntningar att vara skyhöga och risken finns att upplevelsen blir väsentligt sämre. Det stora partytricket i upplevelseindustrin dit golfen hör är att hela tiden överträffa förväntansvärde. Ta aldrig i när ni utformar marknadsföring, var ödmjuka och låt gästen själv se att det var bättre än förväntat.

Betona ”Må bra känsla” 

Den andra svåra biten är att skapa en s.k. ”Må bra känsla” på klubben. Kan bara göras av duktiga människor, kräver samverkan med pro och krog. Omtänksamhet är en underskattad egenskap.

Sen är det individen, inte kollektivet som är fokus. Att behandla alla lika leder bara till missnöje. Se människan, segmentera medlemmar i sju-åtta grupper beroende på behov. Alla grupper är lika viktiga men livsstilsgolfare och tävlingsgolfare har olika behov, Sällangolfare och frekventa likaså. Mest viktigt är att ta hand om alla nya medlemmar. 

Att registrera e-mail på alla gäster och över en femårsperiod få ett gästregister på tiotusen individer skapar ekonomisk grund. Tänk på att inte erbjuda medlemskap för då blir andra klubbar sura och börjar tramsa om att man inte skall konkurrera. Det beror primärt på att de inte förstått att de omfattas av en konkurrenslagstiftning som förbjuder samverkan. 

Klart ni skall ha målet att ta kunder av andra klubbar. Det är enda sättet att utveckla golfen.

Blir framgång med automatik

För att ovanstående skall gå att genomföra krävs att det finns en styrelse som stödjer arbetet. Finns det inte en sådan styrelse finns det anledning att byta arbetsgivare. Alla omvärldstrender indikerar att de leder klubben i en negativ riktning. 

Nu har jag de senaste åren sett rätt mycket arbete i den här riktningen ute på klubbarna så många av er har redan satt igång. 

Är ni framgångsrika med att attrahera nya medlemmar och behålla befintliga så blir resultatet också stark ekonomi, möjligheten att investera i anläggningen och den vägen blir ännu bättre.

När det gäller svensk idrotts generella förmåga att ta hand om kunder så är de sky the limit. Jag blir glad om golfen åter går före. 

Kommer egoismen att förstoras ännu mer i framtiden? Dvs att vi väljer att idrotta och motioner på egen hand och inte tillsammans. Foto: TT

Organisationsformen är en av de s.k. elefanterna i rummet i frågan om RF kan besluta om en framtidsstrategi som fungerar. 

Nuvarande och tidigare ordförande har varit stenhårda på att allt idrottande som inte sker inom ramen för en ideell förening inte får ses som en del av idrottsrörelsen. Björn Eriksson, som är ordförande i RF, skrev om detta i sin årskrönika här på IA. 

Jag tycker han har fel och att begränsningen skadar idrotten och RF:s roll i samhället.

Han väljer en förminska strategi

Min vision är att RF blir en samlande och tung röst för all svensk idrott som får betalt utifrån den samhällsnytta man levererar.

Björn Erikssons vision är att det är den ideella föreningen som är det viktigaste, inte att folk idrottar utan hur de väljer att organisera sitt idrottande. RF blir då med automatik en svagare röst för en delmängd av idrottandet. 

Jag förstår inte varför Björn väljer en strategi som förminskar RF.

En bild på mina föredrag är att hotbilden definieras av meningen ”I framtiden är förening ett ord som bara används när två kroppar möts”. Det är vad vi skall förhindra. 

Ett RF som avstår från att utveckla organisationsformen, som likt religiösa organisationer anser att den organisationsmodell som sågs som bäst 1904 är okränkbar ger mig ingen ro.

Få digitala strukturer

Att samverka med exempelvis kommersiella aktörer är något golfförbundet framgångsrikt har gjort i 30 år. Den samverkan har varit grunden för i stort sett alla nya anläggningar. 

Att inte vara med och ta fram de nya former med digitala strukturer där jag kan redovisa mitt idrottande även utan medlemskap innebär att RF kommer att tappa position. 

Årsmöten är kanske inte det sexigaste, mest attraktiva som finns 2020 och framåt. Att vara förtroendevald har kanske redan haft sin storhetstid. För mig är lyckan total när man får sitta där med klubban i handen och säga ”kontrapropositionsförfarandet”. Tveksam till om det är en säljbar produkt för kommande generationer. 

När man extrapolerar ökande genomsnittsålder på valda i föreningsstyrelser och gör samma sak med utvecklingen av hur länge man sitter så inser man att vi redan 2025 har ett gigantiskt problem som det inte finns någon idé om hur vi löser.

Flera organisationformer

Urbaniseringen slår ut föreningar i glesbygd i en ökande hastighet. De kommersiella aktörerna har framtidsplaner byggda på en så extrem positiv utvecklingssyn att de måste baseras på slutsatsen att föreningsidrotten inte är en konkurrent.

Vi behöver enligt min mening en utveckling mot flera typer av organisationsformer för idrotten. Och vi behöver samverkan med de stora aktörerna på det digitala området för att inte hamna efter. 

Vad vi däremot inte behöver är att vara inlåsta av stadgar och organisationsform som gör att idrotten inte kan konkurrera om människors fritid.

En tillkommande problematik med låsningen är att det största värdet med den ideella föreningen är dess demokratiska struktur. Den har bara ett värde så länge någon går på årsmöten och här har vi passerat Point of no return. Vi har idag också ett läge där motioner inte längre fungerar som utvecklingsmodell för strukturen är för långsam.

Måste ge mera stöd

När Björn Eriksson och jag nu är eniga om att svensk idrott levererar oceaner av samhällsnytta bör kanske fokus vara på att skapa attraktiva modeller för framtiden snarare än att lägga fokus på modeller som får känslan av banlonpolo och gabardinbyxor med sydda pressveck att bli närvarande. (Något för unga läsare som det inte ens går att förklara).

Föreningsidrotten kommer självfallet att finnas i evigheter. Den ideella föreningen är ofta bästa formen för organisation och en helt fantastisk modell som vi självfallet skulle behöva mer av. 

Vi behöver ge den mer stöd, nya modeller, nya stadgar och mycket annat men självklart så skall vi stötta modellen med ideella föreningar så mycket vi kan.

Men, det sker utanför idrotten

Jämför med att tänka tanken att vi fortfarande hade haft aktiva medlemmar i de politiska partierna och att partiernas politik baserades på medlemmarnas åsikter istället för köpta opinionsundersökningar och s.k. fokusgrupper. Det hade vi kunnat kalla för demokrati. Vi som är lika gamla som jag kommer ihåg när det var så.

Problemet är att ökningen av idrottandet kommer att ligga utanför föreningsidrotten. Det är appar, sociala medier, AR, VR som tillsammans med kommersiella aktörer tar hand om potentialen hos de som är över 16 och inte är elit. 

Golfen, Korpen, Friskis&Svettis är undantag från detta. Golfen har bejakat samverkan med de kommersiella som grund för fortsatt framgång under 30 år. Friskis och Korpen agerar mer som franchise-organisationer med gemensamma varumärken och en top down modell som fungerar väl för att bevara attraktionskraften. 

Kopiera golfen

Golfens modell med association till förbundet har fungerat mycket väl. Där ett privat bolag som äger och driver en golfbana blir en så kallad A1. Ungdomsverksamhet och elit är minst lika bra som på ideella klubbar. 

Den modellen går att kopiera rakt av medan gymkedjor och andra nationella aktörer får en motsvarande koppling till RF. Dock utan andra bidrag än ett neutraliserat framtida LOK-stöd, dvs svett per krona som princip. Rösträtt skall inte finnas eller vara starkt begränsat för aktörer som inte är demokratiska i sin struktur.

Vi bör också bejaka att RF:s specialförbund i stor utsträckning har ett elitfokus medan Golfen, Friskis, Korpen är tre av ganska få förbund som har förmåga och vilja att vara duktiga på bredd och livslångt åldrande. 

Fler aktörer med förmåga att leverera livslångt breddidrottande är strategiskt viktigt för idrottsrörelsen. Kan man inte själv får man agera med de som kan. Svårare är det inte.

Förstår inte idrottens betydelse

Boo FF kommer att fortsätta nå medelklassens barn upp till 12-13 års ålder men barnen i utanförskapet kommer inte att ha råd eller inte ha föräldrar som förstår hur viktigt idrotten är för barnens framtid.

Den dag alla kommersiella aktörer bildar en gemensam branschorganisation och börjar leverera statistik på den samhällsnytta de levererar till våra politiker på temat att bidragen behövs inte så får vi facit.

Självfallet överlever RF det också om än som svagare organisation. 

RF skall sträva efter att vara den tunga samlande rösten för svenskt idrottande där i slutändan alla idrottar livslångt. Då är begränsning till organisationsform av nästan religiösa dogmatiska skäl ett hot mot målbilden.

Det här med slöja eller inte i sportsammanhang har blivit en omdiskuterad fråga. Foto: TT

Björn Eriksson, som är ordförande i RF, skrev sin årskrönika här på IA. För mig är han både en klok person vars kunskap jag respekterar såväl som en bra ordförande för RF. Vi har dock inte alltid samma åsikter även om vi delar målet att idrotten skapar så mycket samhällsnytta att idrotten borde få möjlighet att göra mer.

Min vision är att RF:s värdegrund om jämställdhet är så viktigt att man inte kan acceptera symboler som objektifierar kvinnan till en av mannen underställd sak. Den negativa konsekvensen av detta är att de unga tjejer som tvingas ha slöja inte tillåts idrotta av de som förtrycker dem. 

Alternativet skadligt

Nackdelen är avsevärd och skall beaktas men den omvända linjen är enligt min slutsats mer skadlig för Idrott, samhälle och inte minst de hedersförtryckta tjejerna i förorterna.

Här har Basketförbundet klokt, resonerande och i linje med idrottens demokratiska modell skrivit en motion om att vi behöver få en gemensam linje. Det är en svår fråga som måste utredas så att vi kan få ett beslut som då ger stöd åt tiotusentals ideella ledare som skall hantera frågan i sin vardag.

Björn Eriksson har redan bestämt åt idrottsrörelsen. Utan tvekan i direktsändning i radio, innan frågan på något sätt berörts i Riksidrottsstyrelsen. Han sa att vi skall tillåta slöja om det inte stör idrottandet, något han i skrift repeterade i sin årskrönika här. 

Dvs det är ok att acceptera strukturer som förtrycker kvinnor eftersom fler då kan idrotta. Här tycker jag den gode Björn Eriksson skulle ha hållit inne på åsikten. 

Det kloka hade varit att peka på komplexiteten, att det inte finns någon lösning som inte har stora nackdelar (så är det tyvärr), att frågan bör utredas och det uppenbara, att RF har ett ansvar att ge alla ideella ledare en vägledning och ett principbeslut som fungerar långsiktigt. 

Jämställer man slöjan med ett kors runt halsen, dvs som en oskyldig symbol, som Björn Eriksson gör, missar man hela poängen. Korset är inte en symbol för könet. Både män och kvinnor använder korset som symbol för en tro, eller har det på sig för att de fick smycket av mormor när de konfirmerade sig.

Fem kvinnor att lyssna på

Min förhoppning är att basketens motion vinner RIM:s gillande. Ett gott råd när man sedan skall gå vidare och utreda är att lyssna på följande fem kvinnor som tillsammans står för 98 procent av kunskapen på området:

Sara Mohammad, ordförande, Glöm Aldrig Pela och Fadime.

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken Hora eller kuvad, Riksdagsman (v).

Gulan Avci , ordförande Liberalerna, Stockholm.

Hanna Gadban, debattör, författare till ”Min Jihad.

Nalin Pekgul, f.d. riksdagsman (s), författare.

Det här är fem mycket kloka kvinnor från hela det politiska spektrat som i extrem uppförsbacke kämpar mot hedersförtrycket. De har inte bara haft de naturliga motståndarna, dvs Salafister, Muslimska Brödraskapet och deras organisationer emot sig. De har i lika stor utsträckning haft oss svenskar som inte velat lyssna som det stora motståndet

Slöjan en symbol

För mig är det enkelt, för jag har, sent omsider det skall erkännas, lyssnat, läst och lärt. Slöjan är en symbol för att objektifiera och förtrycka kvinnor som underställda män. Därför är slöjan motstridigt allt vad svensk idrott står för. 

På den andra sidan finns det säkert tiotusentals personer som hävdar att då könsmaktsordningen finns i skrifterna och människan inte får ändra på vad som står där så är jämställdhet motstridigt profeten. Det tycker jag RF på ren svenska skall skita i. 

Att Björn Eriksson blandar in Ku Klux Klans huvudbeklädnader i sin argumentation för att acceptera kvinnoförtrycket är tragiskt. Ku Klux Klan är ideologiskt på många områden jämställd med de Salafistiska organisationer som hävdar att kvinnan skall täckas. 

Båda delarna funkar inte

Islam är både en religion och en ideologi. Det ideologiska målet (uttalat av Muslimska Brödraskapet) är ett teokratiskt samhälle där kvinnor är underställda män, där Sharialagar lyder och där demokrati lyser med sin frånvaro. Det är vad slöjan är en symbol för. 

Det går inte vara för jämställdhet och acceptera slöja. Jämställdhet mellan könen är ett av Idrottsrörelsens portalmål.

Idrotten skall vara öppen för alla som delar deras värdegrund, den skall vara sekulär och apolitisk. Jag är tveksam till att religiösa föreningar skall tillåtas. Är inte huvudsyftet idrott så bör man inte få vara med.

Svensk idrott är den största aktören i civilsamhället och även den aktör som förmodligen kan göra mest. RF är med stor sannolikhet ett av de tre mest jämställda nationella förbunden i världen. 

Ansvaret är stort och för mig vore det en enorm besvikelse om RF väljer att passivt stödja hedersförtrycket för det är vad ordförande nu föreslår.

Nej, inom RF får man lov att ifrågasätta sin egen process. Dagens arbete kommer inte att leda till någon särskilt kreativ lösning inför framtidens idrott. Foto: TT

Det är för omständigt, det tar för mycket tid. RF:s framtidsstrategi blir är ytterligare ett dokument som bara samlar damm.

RF skall på Riksidrottsmötet 2017 fastslå en strategi för perioden fram till 2025. Beslut om detta togs vid Riksidrottsmötet 2013. 

Den första logiska slutsatsen är att om man behöver fyra år på sig för att skriva en strategi för en åtta års period föreligger det ett allvarligt metodproblem. 

Men gud, så utdraget!

Då planen skall revideras 2021 utifrån den korrekta slutsatsen att samhället förändras bör denna revidering påbörjas redan nu, väntar man till 2021 så riskerar revideringen inte att bli klar före 2025. 

Redan här påvisar RF på tydligaste möjligaste sätt att organisationen saknar förmåga att agera proaktivt.

Jag blir väldigt ledsen när jag läser strategiförslaget. Här får jag svart på vitt klart för mig att min dröm om ett starkt inkluderande RF som en samlad röst för svensk idrott inte ingår i planen.

I förslagen finns, förmodligen medvetet, inte ett ord om kontroll och uppföljning, dvs det här är ytterligare ett dokument som kommer att samla damm. Skulle det ”önskade läget” som man döpt om målen till uppnås på något område så är det beroende på samhällsförändring, inte på eget arbete. Nu tror jag inte så blir fallet.

De små förbunden röstar emot

Förslaget om att bli effektivare i användandet av statsbidragen kommer självfallet inte kunna genomföras då det slår ihjäl de små förbunden som kommer att rösta emot. 

Det finns heller inga förslag om minimikrav för att få vara kvar i RF vilket påvisar att det helt saknas en riktig vilja att bli effektivare. Här är det så enkelt att politiker som upplever att någon använder bidrag ineffektivt inte har lust att öka på stödet.

Det finns heller inget ”hur” i dokumentet, dvs inte en stavelse för hur man skall nå de önskade eller av samhällsutvecklingen påtvingade förändringar. Ytterligare ett bevis för att det inte blir någon verkstad.

Min egen bedömning, som bygger på GUD (Globalisering, Urbanisering och Digitalisering) som påverkansfaktorer och samma trender som United Minds tagit fram åt RF är som följer:

Fler kommer att träna regelbundet 2025 än idag. En växande andel gör så livslångt. Samtidigt kommer andelen som är medlemmar i en förening att fortsätta att minska. Dvs den tydliga trend vi sett de senaste 15 åren kommer att fortsätta och förmodligen förstärkas. 

Trivs - utanför föreningarna

Nya ”communites” via digitala plattformer, ideella eller kommersiella växer fram och skapar föreningslik verksamhet, dock utan styrelse, stadgar, årsmöten, förbund. 

Vi kommer i mycket stor utsträckning att få all den glädje och träning vi behöver och vill ha utan att ens komma nära någon förening.

Utvecklingen på ökande ålder på styrelseledamöter och minskat antal år man är aktiv förstärks. Jämställdheten blir dock total. Vare sig män eller kvinnor finner styrelsearbetet i en förening som något attraktivt. 

Det är många vackra ord i strategiplanen. Avsnittet om jämställdhet är både välskrivet och helt i linje med den utveckling jag också vill se. 

Som att sminka en gris...

Det som då skaver är att RF:s ordförande bara för någon månad ville bejaka de religiösa symboler som objektifierar kvinnan som underställd mannen och är en del av orsaken till hedersförtrycket. 

Förslaget om att kvotera i förbundsstyrelser men helt strunta i att det underliggande problemet är att jämföra med att sminka en gris.

Ett av idrottsrörelsens största problem, att den demokratiska modellen slutar fungera berörs inte. Årsmöten, stadgar, motioner, dagordning är en fungerande modell bara så länge det finns medlemmar på årsmötena. 

Det är intellektuellt ohederligt att försvara föreningen som enda tillåtna modell och helt strunta i att modellen slutar fungera. 

RF av i går, i dag - och i morgon

Det som stör mest är dock den fundamentalistiska synen på organisationsform. Heter man Riksidrottsförbundet torde det övergripande syftet vara att alla i riket idrottar. Istället håller man på närmast religiösa grunder dogmatiskt fast vid föreningen som enda modell.

Organisationsform är ingen del av en strategi. Det är en taktisk fråga utifrån vilken verksamhet man skall bedriva. I de flesta fall är den ideella demokratiska föreningen bästa driftsform och då väljer man den. 

I andra fall kan man välja en annan modell. Huvudsaken är trots allt att man idrottar, inte hur man organiserar idrotten. När man nu gör organisationsformen som en del av ideologi och strategi har man med mycket hög sannolikhet valt en modell som gör att idrottsrörelsen kommer att minska i omfattning såväl som politisk betydelse.

Det blir inte bra, för tusan

Raderna med klagomål över hur myndigheter jämställer delar av idrotten med kommersiella aktörer påvisar tydligt att man inte förstått grunderna i den 20 år gamla Bosmandomen. 

Det är verksamhetens art, inte organisationsformen som avgör hur man skall beskattas. Kan man inte förstå den enkla principen och acceptera det korrekta i modellen så kommer man inte framåt.

Avsaknad av hur man skall genomföra strategin, demokratiproblemet, fundamentalismen runt organisationsmodellen, den totala bristen på uppföljning och kontroll. 

Oförmågan att få ut strategin till föreningarna, bristen på resurser i föreningarna. Listan på orsaker till att den här strategin kommer att misslyckas går att göra mycket lång.

Det gör mig ledsen.