Hästsportens samhällsnytta – vi tar det igen. Inte vet jag, men jag kom att tänka på sådana intervjuer när jag häromveckan lyssnade på SPER:s webbinarium om spelmarknadsutredningen. Återigen fick utredaren frågan om sin rekommendation kring hästnäringens framtida finansiering, och återigen pekade hon på sin slutsats; att den hitillsvarande modellen med finanisering från ATG:s överskott är en hållbar finansieringsmodell för trav- och galoppsporten och att det därför inte fanns skäl att göra annorlunda. Punkt. 

Kanske har vi inte lyckats förklara varför trav- och galoppsporten är den enskilt viktigaste komponenten i en näring som omsätter drygt 30 miljarder per år (72 miljarder inklusive spridningseffekter) och bidrar till 38 000 helårssysselsättningar. Kanske har det inte varit tydligt varför det borde vara självklart att alla som erbjuder spel på svenska hästar är med och bidrar. Jag ser nämligen ingen annan förklaring än okunskap till att frågan hanterats så styvmoderligt som nu är fallet. 

Skillnad mot annan sport

Med risk för att vi upprepar oss; hästsporten är, till skillnad från all annan sport, självfinansierad. Prispengar, travbanor, uppfödarpremier, forskning och utbildning. Trav- och galoppsporten är ett litet ekosystem i ett större ekosystem, hästnäringen. I snart 50 år har överskott från ATG kommit travet och galoppen till del med mellan 1 500 000 000 och lite drygt 2 000 000 000 kronor årligen.  Cirka hälften av pengarna blir prispengar till hästägare och övriga aktiva och omkring en tredjedel går till banorna för täckande av tävlingskostnader och underhåll. Resterande medel finansierar central verksamhet och sportens kostnader för ljud- och bildproduktion av sina tävlingar. 

Det har varit ett rimligt åtagande för ett bolag som omsatt 4-5 miljarder netto varje år och haft ensamrätt på hästvadhållning. 

Så kom omregleringen som innebar att ATG inte längre har ensamrätt på hästspel. Helt i sin ordning även det, vi gick till och med i bräschen för omregleringen. Det kändes ganska självklart att en ändring i ena ledet av ekvationen (inte längre ensamrätt) skulle resultera i en ändring även i det andra ledet (alla som erbjuder spel på häst skulle bidra). Så såg i alla fall ekvationer ut när jag gick i skolan. 

Döm därför om min och mina kollegors förvåning när utredaren kommer fram till att en så kallad marknadsavgift, det vill säga att den som erbjuder spel på häst är med och bidrar till sporten, skulle ”kosta mer än det smakar”. 

Kollegor i branschen applåderar utredarens rekommendation med kommentaren att det ”inte finns någon anledning att förändra en väl fungerande struktur”. 

Faktum är att det finns en väldigt bra anledning att förändra strukturen. Det är nämligen så att för varje marknadsandel som ATG kan komma att förlora till konkurrenter, förlorar hästsporten i finansiering. Och därmed även hästnäringen. 

38 000 beroende av hästen

Det är smickrande att utredaren har sådan tilltro till ATG:s fortsatt starka finansiella ställning, och vi hoppas naturligtvis att hon har rätt i sin prognos. Problemet är att det är alldeles för stora värden som står på spel för att man ska kunna förlita sig på en förhoppning. Sveriges hästföretagare har faktiskt rätt till en mer långsiktigt hållbar modell än så. 

Vad 38 000 personer som har sin utkomst från hästnäringen tänker när de läser utredarens slutsats törs jag inte tänka på. Men jag utgår ifrån att beställaren av utredningen, civilminster Ardalan Shekarabi, tänker på dem i desto större utsträckning. 

Ps:

***

Med hästnäring avses alla aktiviteter som baseras på användning och innehav av hästar omfattande såväl hobby som professionella verksamheter samt omsättningen av hästrelaterade varor och tjänster. 

***

Och så har vi det här med Hästnäringens Nationella Stiftelse vars framtid fortfarande hänger i luften. 

***

Delbetänkandet är nu ute på remiss