Under veckan har Arbetsdomstolen i en vägledande dom mellan hockeyspelaren Marcus Nilson och Djurgården Hockey visat betydelsen av rätt formulerade kontrakt.

Ett typiskt kontrakt

Domen får konsekvenser för många aktörer inom idrottsindustrin, inte bara inom hockeyvärlden.

I de flesta inhemska lagsporter tecknar klubben och den enskilda spelaren tidsbestämda anställningsavtal, t ex för ett visst antal säsonger i SHL eller Allsvenskan, etc.

Just de här avtalen ger vanligen parterna inte någon ensidig rätt att säga upp avtalet innan avtalsperioden har löpt ut. Har en klubb kontrakterat en spelare för ett visst antal säsonger, så är avtalet gällande så länge som spelaren fullgör sina skyldigheter enligt spelaravtalet, om inget annat har avtalats.

Arbetsdomstolen gör alltså ingen skillnad på spelaravtal inom idrotten och sedvanliga anställningsavtal för andra branscher. Lagen om anställningsskydd (och i vissa fall tillämpliga kollektivavtal) med dess omfattande skyddsregler för den anställde är alltså tillämplig även för anställda idrottsmän på samma vis som andra löntagare.

Klara regler

Lagen om anställningsskydd (LAS) ger möjlighet att låta en arbetsgivare säga upp ett tidsbestämt avtal i förtid genom avskedande. Detta förutsätter dock att den anställde allvarligt har åsidosatt sina åligganden enligt anställningsavtalet.

Om arbetsgivaren vill säga upp avtalet i förtid av någon annan anledning, så måste det alltså uttryckligen anges i anställningsavtalet.

I den aktuella tvisten hade Marcus Nilsson anställts som hockeyspelare i Djurgården Hockey under perioden oktober 2010 – april 2014. Djurgården Hockey avslutade dock anställningen redan den 30 april 2012, dvs. två år före avtalstidens utgång.

Särskild bestämmelse saknades

Djurgården menade att anställningsavtalet upphörde till följd av att klubben flyttades ner från Elitserien (dagens SHL) till Allsvenskan. Enligt Djurgården framgick det bl a av avtalets rubrik att anställningen endast avsåg spel i Elitserien. Även avtalets ekonomiska konstruktion talade för att anställningsavtalet endast skulle gälla för spel i Elitserien.

Arbetsdomstolen konstaterar i sin dom att både Marcus Nilson och Djurgården vid anställningens inledning utgått från att Djurgården under avtalsperioden skulle spela i Elitserien. Även avtalets rubrik och de ekonomiska villkoren talar för att Djurgården skulle spela i Elitserien de kommande säsongerna.

Avtalet innehåller dock ingen särskild bestämmelse om vad som skulle ske med anställningsavtalet om Djurgården åkte ur Elitserien. Den som påstår att ett avtalsvillkor föreligger har oftast den s k ”bevisbördan” för att så är fallet.

Djurgården har alltså inte lyckades bevisa att det fanns ett sådant särskilt villkor i anställningsavtalet och därför konstaterar Arbetsdomstolen att Djurgården gjort en oberättigad hävning av avtalet som får jämföras med ett avskedande.

Mallen kom från SHL...

Eftersom Djurgården inte haft någon grund för avskedet tvingas klubben utge såväl ekonomiskt (utebliven lön) som allmänt skadestånd till Marcus Nilsson.

Djurgården har hänvisat till att man använt sig av en avtalsmall som tagits fram av SHL och som används av samtliga klubbar i SHL. Den mallen saknar bestämmelser om vad som ska ske med anställningsavtalet om klubben skulle degraderas till lägre division som kanske inte alls motiverar de höga löner som betalas ut till spelare på Elitserienivå.

Hela fallet pekar åter på vikten av att se över sina skriftliga avtal och se till att så noga som möjligt reglera de olika situationer och speciella bestämmelser som man vill införa i avtal.

Inte ens en avtalsmall kan man lita på.