Utvecklingen har den inriktningen. Avsiktligt och oundvikligt? Det blir jakande svar på båda punkterna. Det ligger i människans natur att hela tiden förkovra sig och bli bättre. Men beteendet förstärker ensidighet, tyvärr redan från tidig ålder och det är inte ungdomar som driver den utvecklingen.  

Tärande eller närande? 

Men var går gränsen för när träningen blir tärande i stället för närande? Fysiskt är det mätbart, men psykiskt famlar vi i blindo och i stället förundras vi över att det är allt fler elitidrottare som lider av psykisk ohälsa. Avslutar sina karriärer i förtid, lägger ned idrotten som i initialt gav lust, glädje och energi.

Idrotten är Sveriges största folkrörelse, föreningar skapar förutsättningar för att människor ska aktivera sig, utöva sin hobby, träna för ett livslångt välbefinnande, eller förkovra sig mot en elitkarriär. Den ideella kraften i föreningslivet är stark och en ovärderlig resurs för samhället, inte bara inom idrott. 

Kultur är ett annat område som samlar, sysselsätter och aktiverar. Likheterna är många och ur ett samhällsperspektiv kompletterar de båda inriktningarna varandra på ett väl fungerande sätt.  Aktiviteter med kompisar, vänner eller arbetslaget, som bygger gemenskap. Vägleder oss i demokratiska värderingar och är en bidragande komponent att göra oss till goda medmänniskor. 

Föreningarna är motorn, drivmedlet är lust och glädje, allt styrs av engagerade ledare.

Mindre idrottande - en fördel?

Traditionsenligt arbetar vi oförtrutet vidare, vuxenvärlden motionera som aldrig förr, ungdomsidrotten är stark, även om vi under senare år allt oftare får rapporter om minskad fysisks aktivitet i nya generationer. Inom en av våra större idrotter har det inom vissa geografiska områden varit en stagnation på nyrekrytering under en 20-årsperiod. 

Kanske till fördel för andra sporter vilket är positivt i jämförelse med alternativet, att allt fler hamnar utanför föreningsaktivitet och gemenskap. Invånarantalet ökar, men procentuellt är det allt färre som hittar till idrotten. Vilket är beklagligt ur ett långsiktigt folkhälsoperspektiv.

Inom de traditionella idrotterna växer det fram nya grenar och discipliner. Många specialförbund anammar nya influenser. Svenska skidförbundet har växt från en handfull vinterrelaterade aktiviteter till att i dag ha tvåsiffrigt i antal grenar. Föreningar utvecklar, utbildar och breddar sina verksamheter för att välkomna nya generationer skidåkare som ser skidsport ur ett annat perspektiv än tidigare generationer. 

Det finns även förbund som ser nya varianter av en idrott som ett hot. En konkurrent som roffar åt sig utövare och tänkbara nyrekryteringar till den traditionella verksamheten. Ett synsätt som känns både trångt, förlegat och destruktivt. Idrotten ska inte konkurrera med sig själv. Det är inte där som tävling ska bedrivas.

Lyssna till de yngre!

Vi lever i en föränderlig värld, utvecklingen går fort. Traditioner och normer styr vilka val vi gör och med vilka glasögon vi väljer att se vår omgivning. Handlingar i dag, bidrar till vilket samhälle och vilka medmänniskor vi möter i framtiden. Att välkomna nya verksamheter och influenser är ett steg i utvecklingen. Inkluderande är positivt, exkluderande negativt. 

Drivkraften hos barn- och unga är en nyckel till ett fortsatt starkt föreningsliv.

Att synliggöra vad de unga idag dras mot och vart de befinner sig, ofta i det digitala rummet, är en sak. Vi måste nu våga inkludera dem för att inte de ska exkludera oss, nu och i framtiden.