Dan Perssons blogg
Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.
Dan Perssons blogg
"Folkrörelserna har förlorat sin demokrati"
Sverige har varit ett land med en av världens bästa representativa demokrati. Föreningsbenägenheten var högst i världen i Sverige på 60- och 70-tal.
Hela min ungdom bestod av föreningsmöten, samma gällde mina föräldrar. De representanter som valdes till distriktets möten hade en hög legitimitet och en representativ andel av medlemmarna i föreningen som stödde dem.
För min föräldrageneration var medlemskapet en skyldighet, en del av det demokratiska ansvaret och man gick på årsmöten, även att gå på hockeymatcher och betala en femma i inträde sågs som en del av skyldigheten att stödja föreningen.
Så är det inte idag. En snabb koll på Nackamoderaternas hemsida visar att det enligt hemsidan välbesökta årsmötet hade knappt 70 deltagare av ca 800 medlemmar i en kommun med 90 000 invånare.
De väljer varandra
65 deltagare om jag räknar rätt på bilden från årsmötet i en kommun där M har 29 mandat i fullmäktige, plus suppleanter, nämndmedlemmar innebär i praktiken att bara de förtroendevalda var närvarande. M är största parti i Nacka.
Den dominerande hårfärgen på bilden på årsmötet är grå med hud istället för hår på andra plats.
De väljer varandra blir den trista slutsatsen.
Det är ingen kritik av Nackamoderaterna, det ser likadant ut i de övriga partierna och i resten av landet. Det ser likadant ut inom idrotten också. Utvecklingen är en utförsbacke och det finns inga tendenser någonstans till en förbättring.
Får inte ihop styrelser
Modellen med den ideella demokratiska föreningen är alltså långsamt döende.
Vi har en hög föreningsdödlighet redan idag och de föreningar som finns får svårare och svårare att få ihop en styrelse.
Lägg på konstanta problem med ekonomin, ett styrelsearbete som bara innebär problemhantering, ingen uppskattning och ingen återväxt. Nästa generation kommer inte att ställa upp i tillräcklig omfattning.
Sen finns det fortfarande välskötta föreningar med hög legitimitet som gör ett fantastiskt arbete men trenden är väldigt trist.
Demokrati bli icke demokrati
Det Björn Ericsson pekar på i utredningen om idrottsvåldet är enkelt att sammanfatta.
Om vi inte skapar en ny fungerande demokratisk modell får vi så småningom en icke demokratisk modell.
Det farliga är alltså att för länge hålla sig kvar vid den icke fungerande modellen för då ökar risken för en icke demokratisk efterföljare.
Det ingen av oss känner till är vilket datum som gäller för den gamla modellens död. Min gissning är mellan 2008 och 2030. Det kan redan ha hänt.
Många exempel
Den slutna processen när fotbollsförbundet valde ordförande förra året, socialdemokraternas misslyckande med samma slutna process vid valet av Juholt och nu på kongressen valet av Omar Mustafa, golfförbundets valberednings katastrofala misslyckande med förslaget om ny ordförande, IFK Göteborgs årsmöte och så vidare, exemplen är många.
Allt detta visar att den representativa demokratin har slutat fungera. Det är de valda som väljer varandra.
För mig som styrelseledamot i en idrottsförening där jag är vald av 3 procent av medlemmarna är det svårt att känna mig förtroendevald. När då 40 procent av föreningarna är med och väljer distriktsstyrelse är representationen försumbar redan på den nivån.
Ödesdigra konsekvenser
När sedan antalet medlemmar per mandat på riksidrottsmötet ibland består av 800 personer och som mest är 120 000 blir det uppenbart för alla att den representativa demokratin inte fungerar.
Det går att fortsätta i evighet med att peka på att vår nuvarande modell krackelerar och har stora demokratiska brister.
Om nu det bara är att konstatera även om det är trist så uppstår två frågor.
1. Vad får det för konsekvenser?
2. Vad kan vi göra åt det?
Internet bara en fluga!
På fråga ett är första svaret självfallet att det leder till att föreningens, distriktets, förbundets beslut inte speglar medlemskollektivets önskemål då de få som kommer inte är representativa.
Nu är styrelseledamöterna i de flesta fall både kloka och lyhörda och dessutom oftast styrda av fakta så skadan behöver inte bli så stor men på en känd golfklubb med 1 200 medlemmar röstade 30 medlemmar nyligen igenom en motion på temat att internet nog är en fluga i alla fall.
Kontrollfunktionen försvinner helt enkelt om de ledande väljer varandra. Vi får en än mer introvert verksamhet.
Det stora problemet är dock att legitimiteten försvinner. Vi kan bara företräda våra medlemmar och få den makt som medlemmarna gett oss om vi har en legitimitet.
Här har vi det största hotet mot idrottsrörelsen, att stödet från stat och kommun minskar för det finns inga legitima mottagare.
Förening får en helt annan betydelse
Ett exempel är golfen. För att golfen skall nå framgång i sin strävan att få golf klassat som den friskvård det är krävs det två saker, ett SGF med hög legitimitet och intelligenta politiker. I nuläget saknas det senare. Vi får inte tappa det första.
Till den andra frågan, vad skall vi göra åt det så saknar vi i nuläget lösning. Inget vet om det är e-demokrati, medlemskap via Facebook, borttagna distrikt eller något annat.
Svaret på frågan blir alltså att det vi bör lägga fokus på är att börja ta fram svaret på frågan hur vi får ett fungerande, representativt demokratiskt nytt system.
Det är dags att agera nu, annars kommer ordet ”förening” i framtiden bara användas när två kroppar möts.
"Idrotten i ett stort vägskäl"
Idrott måste ta beslut. Som demokratiproblemen, att bara medelklassens barn har råd att vara med och politikernas skeva syn. Samhället behöver idrotten, men hur ska den formas. Nu är svaret oundvikligt.
Det är självfallet så att det finns gradskillnader i begreppet fakta i den här frågan. Min bästa tolkning av fakta är som följer.
Fråga ett är om vem som bör besluta om hur en förening skall organisera sin verksamhet?
Självklara svar
Svaret på den frågan är att det bör en majoritet av föreningens medlemmar göra. För vissa grundläggande frågor är det naturligt och normalt att ha krav på en kvalificerad majoritet.
Om en förening vill vara med i ett förbund (vilket är frivilligt) så måste föreningen självfallet acceptera de skyldigheter och rättigheter som en majoritet av förbundet beslutar.
Vill förbundet vara med i en riksorganisation, exempelvis för att få del av statsbidrag eller mer positivt för att vara och skapa bättre förutsättningar för att stärka idrotten på nationell nivå måste man följa riksorganisationens regler med de rättigheter och skyldigheter som det medför.
RF eller specialförbunden?
Det är naturligt att golfförbundet själva avgör hur man spelar golf. Det vore ingen bra fråga att skicka till RF då man kan anta att golfförbundet besitter en bättre kompetens och större vilja att hantera de frågorna. Golfförbundet har dessutom att följa R&A och USGA, dvs RF är inte högsta instans. Så är det för de flesta.
Det beslutet på det kommande riksidrottsmötet i Luleå handlar om är enbart allena om vem som skall ta beslut om hur en idrott skall organiseras.
RF eller specialförbunden. En demokratisk princip är att beslut skall tas så nära de berörda som möjligt. Beslut om en ny cykelbana i Nacka fattas bäst i Nacka. Bryssel är inte bästa stället för sådant beslut. En annan är att de som är med och tar ett demokratiskt beslut skall vara berörda. Boende i Nacka får inte rösta i Stockholms stad, svenskar får inte rösta i Finland, ja ni förstår principen.
Här vill då ett antal förbund att finländarna skall få rösta om en cykelbana i Nacka och att den omröstningen skall göras i Bryssel.
Övergripande problem
Utifrån de övergripande problem vi har med den demokratiska legitimiteten inom idrotten och folkrörelser ser jag inte det som bästa vägen framåt.
Sedan har vi den andra frågan om den valda organisationsformen för att bedriva idrott.
Att bedriva elitverksamhet, fastighetsförvaltning, gym, hälsokostbutiker, restauranger, butiker, övningsanläggningar, stallar och mycket annat i bolag har skett i minst 30 år, förmodligen längre inom svensk idrott.
Ett antal domar
Frågan handlar alltså inte om ideellt eller kommersiellt. Det finns det dessutom ett antal domar på som tydligt påvisar att det inte finns något s.k. idrottsbolag. Ett bolag är ett bolag och det är samma regler för ett bolag som ägs av en idrottsförening som för bolag som Volvo.
Nu kan vi alltså tydligt konstatera att det går att driva idrottsverksamhet i bolag och att vi gör det i stor skala. Vi kan också efter 30 år drift av idrott i bolag såväl som i förening konstatera att det inte finns skillnader som beror på organisationsformen.
Vi kan också se att det finns områden som mår mycket bättre i ideell förening än i bolag. Ungdomsverksamhet, verksamhet med ringa omfattning och all verksamhet som saknar möjlighet att vara vinstgivande som då inte ens får drivas i bolag (staten har bestämt att bolag bara får finnas för att gå med vinst för då ökar statens intäkter).
Elitidrott och underhållningsindustri
Vi kan också konstatera att för elitidrott som är att se som underhållningsindustri med stor omsättning har lagarna över tid ändrats så att bolag är en bättre form.
Idag finns då en begränsning som innebär att för att få delta i seriespel (och lite annat) får verksamhet som bedrivs i bolagsform bara medverka om bolaget till minst 51 procent ägs av en ideell förening ansluten till ett förbund.
Hur ser då det moderna samhället ut (den frågan är då bara intressant för den minoritet som tror att det är bättre att idrott bedrivs i det samhälle vi har medan majoriteten vill utveckla idrotten till det samhälle vi hade)?
Då går det bra med bolag
Vi kan konstatera att för individuella idrotter så kan idrotten bedriva sin verksamhet i ett bolag till 100 procent ägt av idrottaren själv eller andra. Där är 51-procentsregeln nedlagd sedan många år.
Nisses golfpro AB som Nisse äger själv eller med andra finns i ett tusental ungefär och de får vara med och tävla på tävlingar arrangerade av förbundet. Skidåkare, friidrottare, skidskyttar, ryttare med flera får tävla trots att de bedriver verksamheten i privatägt bolag. Detta för att de får både vara medlem i en förening och ta intäkterna i bolag.
Däremot är det idag förbjudet för ett privatägt bolag att ställa upp i en serie och spela fotboll även om deras spelare är med i samma ideella förening.
Hockeyn fungerar bättre
Statsbidrag får inte gå till bolag så den frågan kan avfärdas direkt. Statsbidrag utgår till de som bedriver sådan verksamhet ideellt att den ger samhällsnytta. Någon ens teoretisk risk för att statens stöd till idrotten skulle minska av det här skälet finns inte.
Ett privatägt bolag som vill vara med i en serie måste självfallet lyda under det regelverk som arrangören av serien har beslutat. Här driver ishockey elitserien i ett gemensamt ägt bolag medan fotbollen gör det i föreningsform. Man har valt olika men båda fungerar. Att hockeyn fungerar bättre beror förmodligen inte på bolagsformen utan på att gruppen är mindre och mer homogen.
En förening som äger ett varumärke som ett bolag får använda kan ställa mycket hårda krav på vad som krävs för att behålla rätten att använda varumärket. Om nu AIK:s huliganer vid något tillfälle tar över föreningen kan de den här vägen kontrollera bolaget även om det till 100 procent ägs av privata intressenter.
Som den borttappade nyckeln
Manchester U har ökat sina intäkter och antalet fans världen över som börsbolag. Då värdet i bolaget är helt beroende av kärleken från fansen så kan inte bolaget göra bort sig utan att det kostar. Så enkelt är det och det är den ultimata garantin.
Så när ett 30-tal förbund av den mindre framgångsrika modellen (i medlemsutveckling de senaste 30 åren) driver den här frågan så beter de sig som fyllot som letar efter en borttappad nyckel i ljuset av en gatlykta och får frågan av en konstapel om vad han gör, ”jag letar efter en nyckel konstapeln blir svaret. ”Var det här du tappade den frågar konstapeln. Nej, men det är här det är ljust.
Svensk idrott har många stora utmaningar. Demokratiproblemen, att bara medelklassens barn har råd att vara med, politikernas skeva syn på idrotten och så vidare.
Den frågan vågar ingen ta
Samhället behöver friska fungerande skattebetalare och behöver idrotten. Men det som skall debatteras är formen för hur en idrottsorganisation kan vara ägd.
Vore bättre att fokusera på att få fler som idrottar, men den frågan är det ingen som vill ta i.
Mandaten på RIM tillfaller dessutom i stor utsträckning de som visat sig mindre duktiga på att lösa den frågan.
"Kejsarens nya kläder..."
När man väljer en annan verklighet än den vi har kan uppvaknandet bli smärtsamt. Då kan barnets kommentar av typen ”Men, Kejsaren är naken” skaka om ett etablissemang rätt ordentligt. Det har inte min förra krönika gjort, därtill är den här typen av frågor fullständigt ointressanta för alla utom de närmast berörda. Men onekligen har jag upprört några få i gruppen ledande personer i mindre idrottsförbund.
Konsekvensen är att den här krönikan innehåller trista fakta, delvis för att motivera mina åsikter i den förra.
Samhällstödet måste bli större
För att då först klargöra ett par av mina grundläggande åsikter som också tydligt återfinns i ett stort antal tidigare krönikor:
Min syn är att samhällsstödet till idrotten bör öka då det är lönsamt för samhället utifrån värdet av folkhälsa och ungdomsfostran.
Det är extremt viktigt att allt samhällsstöd fördelas utifrån effektivitet med samhällsnytta som primär grund för att kunna bevara legitimitet för samhällsstöd.
Förändringen inom idrott
Det som hänt de senaste 30 åren inom idrott går att sammanfatta i följande:
1. Mängden idrott som inte sker i föreningsmiljö har ökat dramatiskt som andel av den totala mängden idrott i samhället.
2. Föreningsbenägenheten har minskat, inte lika dramatiskt men ordentligt stadigt och ökande.
3. Ungdomars beteendemönster har förändrats bort från den gamla modellen för föreningar.
Förändrade beteenden
Om vi extrapolerar trenderna kan vi se en trend som får konsekvensen att vi idrottar mer än någonsin men att ingen är med i en förening. Om det tar tio år eller 50 år är en gissningslek. Det är tveksamt att vi gör något åt det här problemet med de lösningar som skapat problemet.
Notera att en miljon svenskar blivit kunder hos ett kommersiellt gym på 20 år. Befolkningens vilja att idrotta skall vi inte klaga på. Gymmen klarar att leverera attraktiva tjänster och de kan ta betalt för dem. Det är många förbund som har utvecklats åt andra hållet.
Tittar vi på ungdomar har vi en nedgång som bekymrar. Jag har ingen lösning, jag har heller inte hört någon som verkar ha en lösning. Även här kan vi anta att gårdagens lösningar inte fungerar. Frågan måste lösas, vi kan inte få ett samhälle med barnfetma som leder till diabetes som en dyr folksjukdom och med kraftigt försämrad livskvalitet.
Idrotter på lånad tid
För oss som då vill utveckla svensk idrott men inte nödvändigtvis ser oss själva som omistliga maktfaktorer uppstår då ett antal obehagliga frågor som risken att enskilda idrotter dör och det är här det blir så upprört i leden. Frågan är vad man kan göra åt det, en modell är ganska enkel.
Vi gör som man valt inom företag. Icke fungerande företag läggs ner eller går i konkurs. Syftet blir då dels att fokusera resurser på de som levererar i mätbar samhällsnytta och att vitalisera demokratin, inte att försöka skapa konstlad överlevnad.
Notera att en idrott vare sig kräver medlemskap i förening, att det finns något förbund eller att ett förbund är medlem i RF, för att den skall kunna bedrivas. För egen del så åker jag skidor med miljoner andra, kör power walks och går på kommersiellt gym. Sugen på att börja åka skridskor också. Allt fungerar kanon utan förbund.
Däremot är det viktigt att RF kan vara ett samlande ombud och säkra legitimiteten för idrottens roll i samhället.
En ursäkt till amerikansk fotboll
Tittar man igenom RF-statistiken blir man ganska rädd. Sannolikheten att organisationsstrukturen är den bästa för framtiden får ses som låg när man synar självfinansieringsgrad och SF-stöd per medlem.
Det som stör mig just nu när jag tittar igenom siffrorna är att golfförbundet som varit bäst i klassen så länge nu har hamnat på en bidragsgrad på 11 procent, dvs av deras omsättning är så mycket som 11 procent SF-bidrag. SGF var ett föredöme när man låg på 3 procent , dvs kunde använda attraktionskraften, betalningsviljan och sin kompetens till att utveckla verksamheten då man skapade egna medel.
Här förtjänar Amerikansk fotboll en ursäkt av mig, bland de som undertecknade DN artikeln ligger de i topp här, de har en hög självfinansieringsgrad. Hatten av.
Här är fakta, om än trista
Sedan får de som anser jag har fel när jag hävdar att idrotter som attraherar färre än en promille av specialförbundens totala antal inte är attraktiva ha sin åsikt.
Om jag repeterar ett antal trista fakta:
• De förbund som undertecknade debattartikeln i DN har inklusive det stora friidrottsförbundet ca 20 procent av medlemmarna inom RF. De har 38,3 procent av rösterna på RIM.
• Tar man bort friidrottsförbundet har de 10 procent av medlemmarna i samtlig förbund och fortfarande 35,8 procent av rösterna på RIM.
• De 10 procent av medlemmarna får 23 procent av RF-stödet.
• 12 av de 35 förbunden har färre än en promille av de som idrottar i Sverige som medlemmar. Dock får man mer än sex gånger så mycket i bidrag som Fotbollsförbundet får.
• Ett av de som skrev under (Amerikansk Fotboll) har en självfinansiering på över 70 procent (21 procent bidrag). 23 av dem som skrev under har en självfinansieringsgrad på under 50 procent och sju av dessa har en självfinansiering på under 30 procent.
• Mitt påstående om ”respirator” för att överleva som förbund är enligt statistik på RFs hemsida korrekt. Någon kan tycka det är elakt, någon annan kan se det som ett påhopp men fakta går inte att bortse ifrån.
• Tittar man på stödpengar per medlem blir man mörkrädd. De stora framgångsrika som levererar mycket idrott och mycket samhällsnytta som fotboll och friidrott får mindre än 3 procent per medlem i Sf-stöd jämfört med de som får mest. De som har störst SF-stöd per medlem har färre medlemmar och färre aktiviteter än en helt självfinansierad golfklubb.
Modellen hämmar utvecklingen
Sedan förstår jag de historiska bevekelsegrunderna till varför det ser ut så här, men det förändrar inte slutsatsen att modellen hämmar utvecklingen och har passerat bäst före datum.
Jag antar att få av de förbund vars företrädare undertecknade artikeln i DN har tillfrågat sina föreningar om vad de tycker i frågan. Demokratin där man som ledare skall företräda sina medlemmars åsikt finns inte längre. Nu är det ok att bestämma åt sina medlemmar, inom politiken finns det mindre vackra uttryck för ett sådant samhälle.
För att då återgå till rubriken - är det så illa att Kejsaren är naken?
Legitimiteten för statsbidrag måste behållas
För att då förtydliga de fakta som var grunden för min slutsats om att idrotten antingen var inkompetent skött eller saknade attraktionskraft. Vi kan konstatera att det är en avsaknad av attraktionskraft, eventuell inkompetens går av naturliga skäl inte att påvisa så länge graden av minskade attraktionskraft är ett X i ekvationen.
Den väldigt trista sanningen är att har man en självfinansieringsgrad under 50 procent så klarar man sig inte utan statsbidraget, ligger man under 30 procent, dvs fler än sju av tio intäktskronor är statsbidrag kan man konstatera att hela affärsidén är att vara med i RF för att få statsbidrag.
Slutsatsen blir att pengafördelningen bör förändras så att den alltid ger flest antal aktiva ungdomar per krona om vi skall behålla legitimiteten för statsbidragen.
Det är bara då vi kan motivera ökat stöd. Seniorelit och nationell stolthet är inte längre gångbart som framgångsmodell mot statsmakten. Om inte annat för att nationalism alltför uppenbart ses som en del av mindre demokratiska partiers värdegrund.
De vill ju bestämma över andra!
Kan ovanstående vara en förklaring till varför ”Men, kejsaren är naken” blev det litterära citat jag kommer att tänka på och varför jag reagerar starkt när den här grupperingen vill vara de som bestämmer över vad andra stora förbund vill göra eller inte vill göra?
När jag sedan läser Lars Liljegrens fabulösa påhopp på RF på fäktförbundets hemsida börjar jag förstå att bevekelsegrunderna inte är omsorgen om svensk idrott, inte om demokrati utan något helt annat. Huruvida detta ”annat” är revansch, hämnd eller bara allmän frustration vill jag inte spekulera över. Det jag kan konstatera är att det är förvånande att så många anslutit sig.
Men, det måste jag erkänna, de är rationella och intelligenta i sitt agerande. Vill de små förbunden bevara sin makt och sina pengar skall de vara emot all form av förändring.
"Det blev så fel och så dumt..."
Det finns ca en tredjedel av elitbolagen inom hockey och fotboll (56 klubbar av 20 000) där den i numerär lilla men i pengar stora elitverksamheten skulle kunna må bättre i bolag. Det är sakfrågan. Nu finner ett antal förbund, som är döende och betraktar statliga bidrag och RF som en respirator, skäl att skriva en debattartikel. Det borde de inte ha gjort.
De här specialidrottsförbunden skriver på DN Debatt om det kommande beslutet på Riksidrottsmötet (RIM) angående 51-procentregeln.
Det är två saker man bör notera:
- Författarna har majoritet på RIM trots att de företräder en liten minoritet av medlemmarna i Svensk idrottsrörelse.
- Ingen av dem berörs överhuvudtaget någonsin av förändringen.
Försumbara förbund
Alla med undantag av friidrottsförbundet representerar försumbara, med något undantag minskande, förbund där utvecklingen de senaste tio åren bara kan ses som antingen A: ett extremt bevis på att deras ledande företrädare är inkompetenta eller B: det trista faktum att deras sport är totalt utan attraktionskraft i det moderna samhället. Det finns kombinationer men inga fler alternativ.
De använder fina ord som folkrörelse och demokrati men verkligheten är att demokratin inom idrottsrörelsen slutat fungera eftersom folket gått hem. De väljer sig själva, i många fall för att det inte finns några alternativ.
Förbundsmöten kan ofta hållas i ett mindre konferensrum, antalet föreningar minskar, antalet aktiva minskar, antalet juniorer minskar men en liten grupp äldre och en större grupp ännu äldre (har förstått att äldre farbror blev jag vid runt 50 i ungdomars perspektiv) sitter kvar med ett mantra om att det är verkligheten och samhället det är fel på, inte deras modell.
Den svenska modellen har gjort sitt
Andelen av statsbidragen som för de här mindre förbunden går åt att avlöna generalsekreterare och betala resor för styrelsen till internationella tävlingar är absurd.
Vill Uppdrag Granskning ha en garanterad vinnare så finns all statistik på deras hemsidor och på RF:s hemsida.
När de skriver ”värna den svenska modellen” är det faktiskt precis det motsatta de föreslår. Fast det bestående värnar deras egna positioner och det trista är att risken finns att om de lämnar finns det ingen som tar över.
Pragmatisk modell enda sättet
I det här fallet kan man anta att fäktningsförbundets starke man Lars Liljegren är Don Quijote och de övriga är att se som en klonad grupp av Sancho Panzas. När jag läser debattartikeln för tredje gången börjar jag fundera på om ens Cervantes hade kunnat skriva det bättre.
Det är ur alla perspektiv ett skönlitterärt verk, någon relation till verkligheten föreligger alltså inte. Liljegren är den ideologiska väktaren inom svensk idrott och hade han haft samma roll inom regeringen hade nöjesförbudet på långfredagen som togs bort 1969 fortfarande varit lag.
Jag delar Lars Liljegrens syn om hur fantastiskt den svenska modellen var. Det som skiljer är att därutöver har jag likt Löfven inom sosseriet anammat en s.k. pragmatisk modell, dvs att vi måste fatta beslut utifrån hur samhället ser ut och förväntas utveckla sig, inte utifrån hur vi önskar att det ser ut. Om nu Daniel Suhonen visade sig vara författare till stora delar av Juholts installationstal så uppstår misstanken om att han även är författare till den här artikeln.
Vill dölja sitt misslyckande
Jag skall inte trötta ut er med en raljerande genomgång av hur framgångsrika de flesta av de undertecknande förbunden är. Alla vet att de är döende och att respiratorn heter statliga bidrag och RF. Det artikeln i DN har som primärt sakinnehåll är att ett antal företrädare för förbund vill dölja sitt misslyckande med att utveckla sin idrott med att de i alla fall kan bestämma på ett Riksidrottsmöte.
Det är patetiskt.
Om vi sedan övergår till sakfrågan så vill jag repetera att det är en pseudofråga för alla utom Lars Liljegren som ser den här typen av frågor som ideologiska vattendelare utan att förstå att den inte påverkar någonting. Därav mitt val av Don Quijote som namn i rubriken.
Håll er till sakfrågan!
För att då repetera det under två år oemotsagda om sakfrågan.
Det finns ca en tredjedel av elitbolagen inom hockey och fotboll (56 klubbar av 20 000) där den i numerär lilla men i pengar stora elitverksamheten skulle kunna må bättre i bolag.
I samtliga fall skulle föreningen finnas kvar, ha kontroll genom avtal om varumärke och delägande och fortsätta bedriva all icke elitverksamhet i föreningen. Min bedömning är att färre än tio klubbar skulle ha en privat ägare om tio år.
Att företräda sina medlemmar
I övrigt är frågan om 51-procent regeln en fundamental ickefråga. Däremot är det marxism av modellen proletariats diktatur som författarna av artikeln nu förespråkar. Ett litet fåtal som ser sig som nomenklatura skall bestämma över det stora flertalet.
Vi som lärt oss vad demokrati betyder har förstått att det inte handlar om att ge makt till företrädare utan att ge företrädare makten att företräda sina medlemmar.
Här känner jag mig övertygad om att skeva självbilder gör att ingen av de som undertecknat artikeln förstår skillnaden.
Lögn och förbannad dikt
Första meningen i deras artikel är dessutom lögn och förbannad dikt. Det frågan handlar om är inte att ta bort 51-procent regeln utan att ge respektive SF rätt att besluta i frågan. Enligt den semantik om att demokratin försämras när vi fattar beslut i EU är frågan bara ett förslag att förbättra demokratin.
Meningen i artikeln ”Konsekvenserna av en sådan reform är mycket svåröverblickbara – de skulle kunna påverka hela den svenska idrottsmodellen, ner till minsta förening i minsta specialidrottsförbund” är nog det dummaste lag läst på länge.
Ingen av Bob och rodelförbundet, fäktningsförbundets, varpaförbundets föreningar kommer någonsin att bli köpta av en oligark som lägger in miljarder.
Måste bejaka framtiden
Ingen kan påstå att en demokratisk förändring där beslut flyttas till de som berörs förändrar någonting. Den som kan läsa innantill om hur vi idag idrottar ser dessutom att vi rör på oss utan att vara medlemmar i föreningar och att artikelförfattarnas förbund inte attraherar.
Svensk idrott har mycket stora problem att hantera och samtidigt mycket stora möjligheter. Det är förbannat trist att vare sig problem och möjligheter finns på agendan för att det viktiga anses vara att bevara det befintliga istället för att bejaka framtiden.
Don Quijote framstår tyvärr som rationell i sin kamp mot väderkvarnarna.
Jag blir ledsen.
"Gör nu något vettigt!"
Det är rubriken på Björn Ericssons utredning om det s.k. idrottsvåldet. Den ger utan diskussion underlag för ett stort antal krönikor här på IA då den är på nästan 500 sidor.
Dessutom berör den i stort sett allt som har med elitidrott att göra utom själva spelandet. Om det är Björn Ericssons egna preferenser som gäller är det förståeligt att spelkvalitet inte finns med.
"Gör ingenting, förstår ingenting"
Vi börjar med att försöka sammanfatta alla sidorna i någon form av slutsats.
Det utredningen kommer fram till är i kort form, och i min något cyniska sammanfattning (jag försöker översätta byråkratiska skrivningar till vanlig svenska), som följer:
1. Beatrice Ask och justitiedepartementet gör ingenting, förstår ingenting, vill ingenting och agerar korkat genom dels oförmågan att leverera de lagändringar som fanns med i delbetänkandet och dels med sin utredning om begränsade kostnader för polisbevakning. Här är delar av texten riktigt roliga att läsa, motstridigheterna mellan vad en myndighet slår fast och en annan anser är byråkrathumor av engelsk modell där underdrifterna är målande. Sedan delar jag slutsatserna och anser att det är skrämmande om vi skall leva med bristande rättssäkerhet vad gäller poliskostnader och utan de verktyg alla är eniga vi behöver för att frågan prioriteras ned.
Samarbetet har en bit kvar
2. Poliskostnader för idrottsevent är ingen bra idé.
3. Polisen får i bästa fall G och skulle ha fått IG för sitt agerande på området om det inte var motstridigt ”det framtida samarbetsklimatet” att såga dem fullständigt.
4. Samarbetsklimatet mellan Stockholmsklubbar och polisen har stor förbättringspotential.
5. Bristande rättssäkerhet som uppstår när man ger polisen för många roller är ett stort problem.
Patetiskt språkbruk
6. Ishockeyn ligger före fotbollen på de flesta områdena.
7. Ovårdat språkbruk på läktarna och specifikt på vanliga läktare är ett samhällsproblem. Det är patetiskt när vuxna män sitter och skriker könsord, homofobiska och rasistiska uttryck på idrottsmatcher. Det här legitimerar klackarna hela vägen mot våldet.
8. SKL och RF har misslyckats med att skapa en fungerande samordning runt arenabyggnader och arenakrav.
9.Firmor och kriminell påverkan på idrotten är ett jättehot mot folkrörelselegitimiteten såväl som de som hotas. Det finns tydliga tecken på att de kontrollerar föreningar.
Åter, vi väntar på RF
10.Alkohol och knark är inte bra. Det förstnämnda är dock ok på arenan om det är rika och mäktiga som krökar i VIP-områden.
11. RF bör ta ta ett större ansvar på fler områden.
Sammantaget är det en välskriven utredning vars slutsatser är väl underbyggda, därmed inte sagt att jag delar vad som står där, men om Björn och Stefan ger Polisen ett svagt G och Bea Ask ett tydligt IG (med anmärkning för skolk) bör de själva vara förtjänta av ett starkt VG.
Grundtesen är att idrotten kan och bör få ett större ansvar, att polisen skall hålla till utanför arenan (vilket underförstått betyder att de lika ofta har skapat oro som förhindrat bråk) och att det finns ett antal hotbilder som måste hållas levande och ageras mot.
Snack och ingen verkstad...
Sen återstår att se vad som blir snack och vad som blir verkstad. Här har kulturdepartementet gjort en större utredning som till 70 procent är juridik. Om samverkan mellan kultur och justitie är så dålig som framstegen hittills visar så är det illa. Statsmakternas rätt att be idrotten ta ansvar faller rätt ordentligt om inte staten, i det här fallet justitiedepartementet, tar sitt.
Men, det är en bra utredning, den har en logisk och sund syn på var ansvarsgränserna bör gå, den definierar hoten på ett bra sätt och den ger mycket konkreta förslag på hur vi kan förbättra läget.
Sen är det väl symptomatiskt att när idrotten så tydligt vill ta ett större ansvar så får vi informationen om att nu både Tv4 och Svt lägger mycket energi på att finna fel inom idrotten.
Det går trender i allt och nu är det tydligen modernt att utmåla idrotten som ondskans anfader.
”Idrotten har plötsligt blivit till en stor slagpåse”
Idrotten har blivit en tillåten slagpåse, där gängse mediadramaturgi är att allt som inte är ren sportjournalistik av typen ”vem vann” och ”var köpte Zlatans fru sina nya skor” har fått en automatisk negativ vinkling.
Tv4 hade nyligen ett par inslag om konståkning i någon form av strävan att nå Janne Josefsson-nivå på avslöjanden även för en sportredaktionen. Bilden som skapades var hemsk där tränare och föreningar inom konståkningen framställdes som omänskliga. Det var enskilda föräldrar som fick vara enda källa för en bild som inte kontrollerats.
Fel källor uppenbarligen
En kort stunds källforskning räckte för att det blev uppenbart att TV4 uppenbart ljög och förvanskade i sin strävan att göra s.k. ”bra tv”. Man skandaliserade oskyldiga individer såväl som föreningar.
TV4 var dessutom totalt medvetna om att man ljög och att deras källor hade fel och var mindre lämpliga. Sanningen motiverade helt enkelt inte ett inslag, och här skulle man ha ett inslag.
Ur det perspektivet lyckades man onekligen nå Janne Josefsson-nivå på sin sändning.
En spegel av samhället
Det här är ett exempel av många på hur idrotten hanteras negativt i media.
Sen är det självfallet så att med miljoner aktiva, 20 000 föreningar, hundratusentals aktiva som ledare och förtroendevalda så förekommer brottslighet, övertramp och övergrepp inom idrotten.
Allt annat vore osannolikt då idrotten är så omfattande att den måste spegla samhället som helhet.
Vinklat och osakligt, eller..?
Sådana övergrepp på individer skall media självfallet skildra och idrotten måste fortsätta sitt aktiva arbete med att minska mängden. Som förälder skall man vara trygg när man skickar sitt barn på träning. Idag kan man vara tryggare än när man skickar barnet till skolan och min uppfattning är att idrotten idag gör mer än skolan för att öka tryggheten.
Det vinklade, osakliga och osanna påhoppet på konståkningen ser dessvärre ut att vara en bekräftelse på något ännu mera trist.
Idrotten har blivit en tillåten slagpåse, där gängse mediadramaturgi är att allt som inte är ren sportjournalistik av typen ”vem vann” och ”var köpte Zlatans fru sina nya skor” har fått en automatisk negativ vinkling.
Det är självfallet inte medias fel. Media är rationella och adekvata. Är något inte värt att rapportera, ja, då blir det inget. Finns det en säljande vinkling så väljer man den. Här gör media aldrig fel.
Rötägg överallt
Att få media att exempelvis bevaka en svensk tour i golf är omöjligt för att antalet intresserade läsare har en total korrelation med antalet familjemedlemmar de tävlande har + 10 procent av de förtroendevalda inom golfen. Trist att tugga i sig för somliga, men sant.
Media kan delvis förstärka en bild men grunden är att om media börjar skriva negativt om idrott är det för att deras analys är en korrekt beskrivning av invånarnas och politikernas bild av idrotten.
Precis som det finns ett och annat rötägg inom idrotten så finns det fler än en Janne Josefsson inom media, det får idrotten ta, men vi får inte glömma att även Uppdrag Granskning gör bra saker och pekar på grava missförhållanden även om deras regi förstör deras trovärdighet.
Olika bilder av idrotten
Det föreligger alltså uppenbarligen en extrem diskrepans mellan den mediabild idrotten vill ha utifrån sin självbild och den mediabild som media och läsarna ser som den korrekta.
Det är problemet.
På alla de sidor som beskriver hur man skall utnyttja sociala media rätt, sidor som gubbar som jag måste läsa så ögonen blöder för att inte få bäst före stämpeln i pannan långt innan pensionsbeskeden så tillåter, är ett mantra ”You have to be your brand”. Det går inte lura någon.
Det är väl här det gått fel.
Många fina ord...
Alla de fina orden om värdegrunder, ideellt arbete, nykterhet, HBT-bejakande, inkluderande med mera har inte visat sig stämma med verkligheten.
Konsekvensen är det vi ser nu. Det har blivit jaktsäsong på idrotten året runt.
Det enda vi då måste vara helt på det klara med är en enkel slutsats. Det är inte medias fel även om exempelvis Tv4 begick ett allvarligt övergrepp på
Konståkningen. Tv4 tillhör dock de lyckliga företag som inte har något varumärke att förstöra så det skadar inte dem.
Felet är självförvållat.
"Ett speciellt studiebesök på Friends Arena i produktion"
Jag var på bandyfinal på Friends Arena för att titta på hur leveransen ser ut gentemot den stora publiken. Det gav en hel del intryck, av positiv art – men en icke oansenlig del mycket negativa upptäckter.
Såvitt jag kan förstå hade jag köpt en bandyfinal där jag av säljaren är utlovad start 15:30 och sedan 90 minuter bandyspel plus kompensation för avbrott.
Två rejäla plumpar
Den produkten levererades inte. Först försenades allt av idioter som tände bengaliska eldar och sedan stormades planen innan vi hade nått 90 minuter.
Hur var då arenaupplevelsen, undrar vän av ordning som läst mina krönikor under en längre tid..
Nja, ”The devil lives in the details” är ett bra engelskt uttryck. Det finns i alla moment som existerar i möte mellan besökare och arena en rätt stor förbättringspotential. Det är delvis naturligt.
Inga inredningsarkitekter anlitade
Det tar en stund att trimma en organisation och ledningen måste få några event till innan vi kan ta oss rätten att skälla på dem.
Misstanken att ägarna av politiska och ekonomiska skäl inte gett ledningen de bästa förutsättningarna växer tyvärr. Inne på arenan är allt fantastiskt men allt bakom sittplatserna runt planen känns inte klart. Trist, tråkigt, ingen känsla.
Vart tog inredningsarkitekterna vägen. Jag vill ha gästupplevelse, inte känslan av att en gigantisk australiensisk fårfarm varit modellen för hur de biologiska varelserna skall fösas runt.
Bara Bruce som övertygar oss
För att då nämna några små punkter som både är arenaansvar och ägaransvar:
1: Det var ok att promenera dit från Solna Centrum (stråket-vintervägen). Tog en kvart, inte mer. Det var pisskallt att gå tillbaka och tog på grund av folkmängden längre tid. Bristen på förmåga att ta sig hem kommer att sänka publiksiffrorna och kosta mycket pengar under många år. För oss som bor öster om city blir det en värdering varje gång om eventet är värt upp till två timmars hemresa. Med det trafikkaos vi kommer att ha i Stockholm de kommande tjugo åren uppstår risken att både Friends och Tele2 får ett begränsat upptagningsområde genom att vi väljer bort bra event på grund av logistiken. För oss söder och öster om staden och i city är Tele2 arena ett alternativ och för de norr och väster är Friends att föredra. De event (typ Bruce Springsteen) som motiverar hur lång resa som helst är få.
2: Vi kom 14:45 till arenan. Det blev 75 minuter av negativ tid med köande och sedan väntande innan spelet startade. Det är inte OK. Pyroteknikidioterna stal 30 minuter från 40 000 människor.
Brister när vi skulle handla
3: Köerna för att få handla var inte OK. Jag spenderade massor med tid för att förstå orsakerna. Slutsatsen är att någon borde få sparken. Då just det här intresserar mig hann jag med att följa 11 köp före match och i paus. Här är det tyvärr bara konstatera att vad branschen insåg blev besannats. Det fungerar inte. Personalen kan inte, logistiken fungerar inte, kassasystemet är för långsamt och så vidare. Varje kund tar upp emot 30 sekunder för lång tid mot vad det borde ta. Är man ett sällskap på fyra som vill köpa var sin folköl måste två personer stå i kö. Hur tänkte man då?
Hammarbys Ulf Einarsson och Sandvikens Christoffer Edlund i kamp om bollen under SM-finalen mellan Hammarby IF och Sandvikens AIK på Friends arena. Foto: Anders Wiklund, Scanpix
4: Kö till toalett är OK om den går fort. Toaletter där folk röker och där det är äckligt är inte ok och en katastrof om kön är lång. Med en biljett för 650 kronor borde man kunna gå och kissa utan äcklande upplevelse och köande.
5: Jag har kollat med Max. Hela idén med hamburgare är att de skall vara varma och välstekta. Det är så Max har spöat McDonalds. Friends hamburgare får inte vara med och tävla. Överhuvudtaget är det trist att det inte finns ett vettigt utbud mat och dryck och någonstans att konsumera.
Arenan borde fått kosta lite mer!
6. Friends ljög om temperaturen. Vi var felklädda. Kylan som krävdes för att isen skulle fungera gjorde att vi som läst 15 grader på hemsidan innan vi bestämde klädsel frös hela matchen. Det var bara 5-10 grader. Korkat av er, hade ni kommunicerat att vi skulle haft en tjockare tröja, vantar och mössa så hade vi klätt oss rätt och mått bättre. Då hade vi inte klagat.
7: På pressvisningar påstods att man kunde byta luft i arenan på tror jag 8 minuter. Upp emot en timme efter bengalerna så fanns det fortfarande rök kvar i arenan. Förklaring? Hade det tänts fler bengaler hade röken kunnat vara farliga för de som satt högre upp.
8: Friends har inte råd med en ljudanläggning som inte fungerar. Om inte de mikrofoner som skall användas är testade flera gånger har någon misskött sitt jobb.
Sen måste arenan piffas till. Den är så fantastiskt att de sista minuten besparingar som gjorts riskerat att kosta mer än de smakar. 100 miljoner till för att göra arenan till en plats med positiv känsla även utanför sittplatsen är nödvändigt. Här är problemet inte ledning utan ägarna.
En hel del att jobba med
Jag är dock imponerad över hur väl Wifi fungerade (det är toksvårt att få Wifi att fungera med 40.000 personer på läktaren).
Sen är det en fantastisk arena som kommer att miljoner svenskar ståpäls under många år. Skall man få dit tio procent fler till varje event måste dock helheten förbättras rätt ordentligt. Kärnpubliken kommer alltid men den minskar som andel och storleken och investeringen kräver att man når fler.
Det var bandy och positivt att se fans av båda lagen kunna sitta bredvid varandra på långsidorna även om Bajens fans betedde sig dumt på kortsidan. Men vantar, mössa och en tjockare tröja hade gjort underverk med upplevelsen av matchen.
"Juholt blir idrottens nye makthavare"
Nyheten om att två ledamöter i Bilsportförbundets styrelse har agerat korkat i sitt uppdrag att hantera förbundets medel är lyckligtvis relativt ovanligt i idrottssammanhang. Men hur kunde de gå på löftena...
Någon gång per decennium så händer något liknande på förbundsnivå.
Få har pengar att spekulera med
Notera dock att i bilsportförbundet handlar det inte om egen vinning eller förskingring utan ren och skär dumhet där två ledamöter blivit mer eller mindre lurade till idiotiska placeringar med förhoppningen att framstå som duktiga.
Det är ganska få specialförbund som behöver fundera på hur de skall placera medel de inte behöver i driften. De flesta lägger 95 procent av sin tid för att få ihop medel för att täcka driftskostnader. Detsamma gäller 99 procent av alla föreningar.
När situationen uppstår att det finns en överlikviditet under en längre period är det en självklar skyldighet att försöka få en avkastning som är bättre än de ca noll procent som bankartellen erbjuder.
Enkla regler för oss alla
Reglerna för hur man skall tänka när det gäller att placera pengar är enkla. Säker placering ger låg eller ingen avkastning. Alla former av utlovad hög avkastning innebär mycket stora risker.
Med dagens penningläge och med ett par miljoner att placera går det nå ca fem procent med en vettig risknivå, exempelvis genom företagsobligationer i företag som Telia.
Om den erbjudna avkastningen är högre än så föreligger det risker. Så enkelt är det. Verkar avkastningen för bra för att vara sann är den det. Den som är beredd att betala en årsränta på 50 procent är inte beredd att återbetala lånet. Så enkelt är det.
Nu skärps regelverken ännu mer
Det finns en RF-policy på området, men generellt råder finns det genomgående sunt förnuft tillräckligt för att förhindra att förbundsstyrelser agerar korkat.
Regelverken brukar dessutom fungera, de är byggda utifrån tesen att det måste vara fler än en som är korkade samtidigt för att spärrarna skall passeras. Något säkert system finns inte.
Vattenfalls köp av Nuon, Telias köp av licenser i långtbortistan, Riksbankens fina idé att låta Panaxia ta hand om kontanterna i samhället, här kan listan göras inte bara lång utan nästan oändlig på hur de vi belönar ordentligt betett sig korkat.
Förblindade av fondreklamen
Är det förskingring när tjänstemän bränner 4 miljoner på att flytta runt en varg, är det naturvård eller är det bara dumhet? Ingen som vet.
Ur det perspektivet så framstår det snarare som att de stackars ledamöter i bilsportförbundet, som gick på finten från någon s.k. rådgivare att låna ut pengar mot 50-procentig ränta eller mer, bara förläst sig på fondreklamen.
Det finns oceaner av områden där jag anser mig ha anledning att kritisera förbunden inklusive RF och det kommer jag att fortsätta göra. Bristande kontroll och ansvar runt penningplacering är inte ett av dem, vilket också den övriga styrelsens hantering av eländet hos SBF påvisar.
Undra vad Juholt hittar på
Sen är det en dag som denna svårt att uppbåda någon upprördhet över att SBF råkat ut för elände när idrotten drabbas av så mycket värre saker.
Från ingenstans till posten som en av landets tyngsta makthavare när det gäller idrott har nämligen ett nytt namn dykt upp. Ny i kulturutskottet är enligt rapportering Håkan Juholt.
Rent formellt hanterar kulturutskottet just idrotten. Nu har man inte kunna göra något de senaste sex åren då idrottsministern inte gjort något som utskottet har haft att ta ställning till. Även om vi nu inte har en aning om det som händer framåt i tid är bra eller dåligt för idrotten så kan vi anta att något händer. Det är faktiskt på tiden.
”Är det ett omöjligt uppdrag?”
Anders Danielsson, valberedningens kandidat till ordförande i Svenska Golfförbundet hoppade av igår. Det var väntat, på intet sätt förvånande och SGF kan nu med omval av sittande Christer Bergfors fortsätta framåt enligt plan.
Den enda kritik som går att rikta mot Anders Danielsson är att han kanske skulle ha gjort en djupare kontroll av läget innan han tackade ja.
Därför hoppar han av
En gissning till varför Anders Danielsson valde att hoppa av är som följer:
1. Han gavs en felaktig bild av nödvändig tid som krävdes för uppdraget.
2. Han gavs en felaktig bild av läget Golf-Sverige där han inte skulle möta motstånd utan tvärtom hälsas som en positiv förändring.
3. Hans kandidatur möttes inte av gillande från regeringen som var rädd för kritik i ett läge där Danielsson kanske är den viktigaste tjänstemannen för att undvika att SD växer sig starkare.
Den tredje punkten borde Anders Danielsson ha förutsett.
Kombon av en stor undersökningen som visar att den verksamhet han är chef för har lägst förtroende av alla svenska myndigheter och beskedet att han ansåg sig ha tid att lägga 60 dagar per år på golfförbundet är inte politisk raketforskning direkt.
En valberednings svåra uppgift
Den stora brasklappen innan jag kritiserar valberedningen är att komma ihåg att deras uppdrag är vansinnigt svårt, på gränsen till omöjligt och att idrotten hamnat i ett samhälle där det blir svårare för varje år att få valberedningar att fungera väl
Modellen för att utse valberedning har också passerat vägs ände och här är det svårt finna en ny bra modell. Det gäller alla föreningar och specialidrottsförbund, inte specifikt golfen.
Samtidigt är det grundläggande skälet till att valberedningens arbete blir svårt att föreningarna inte är aktiva. Valberedningen skall inte hitta på egna förslag utan utgå ifrån klubbarnas förslag som de via distrikten får in och upplever att det finns stöd för. Kommer det inga eller väldigt få förslag från föreningarna blir valberedningens arbete svårt.
Svensk folkrörelse ändå bra...
En dag som denna när en annan till och med äldre modell för val visat sig genom vit rök från Vatikanen när 1,5 miljarder katoliker fått en ny påve kan vi konstatera att svensk folkrörelse modell relativt sett känns väldigt modern.
Det behöver inte innebära att den fungerar väl.
Golfförbundets valberedning har misslyckats när deras kandidat hoppar av. Det är ett enkelt konstaterande.
Dubbel jakt på ordförande
Valberedningen hade misslyckats redan när sittande ordförande valde att ställa upp för omval i strid med valberedningens förslag och blev nominerad av sex distrikt.
När valberedningen i ett förbund fattar ett så starkt beslut som att avsätta en sittande ordförande så förutsätts de ha mycket torrt på fötterna och en kandidat som är väl förberedd på de scenarior som upppstår. Här blev det fel.
Nu blir den enkla konsekvensen att golfens förbundsmöte får anledning att finna en ny ordförande för valberedningen, då bör man fundera på hur en ny valberedning skall ges bättre förutsättningar till nästa år.
Kräver större tydlighet
Som ledamot i en golfklubbs styrelse tvingas jag konstatera att vi aldrig berört frågan om ledamöter i förbundsstyrelsen, inte i distriktets styrelse heller.
Vi har helt enkelt inte sett frågan som något vi har att ta ansvar för som vår del av folkrörelsedemokratin. Det är här problemet uppstår. Det blir lätt så att om föreningarna abdikerar så tvingas distrikt och valberedning att lösa problemet på egen hand.
Det är egentligen ännu sämre. Därför krävs det en ny modell där föreningarna tydligare, tvingas ha synpunkter, och då kan öppna kandidater vara en bättre väg framåt.
”Det är klart att monopolet består”
Att spelmonopolet blir kvar är en given slutsats även om all information pekar i den motsatta riktningen. Det finns ett par skäl till varför jag vågar göra en bedömning motstridig fakta.
Läget är ungefär som följer:
- Det finns en solid riksdagsmajoritet för att införa en spellicens.
- Svenska Spel och ATG är på väg (3-7 år) mot en marknadssituation där de skadas av bristen på reglering.
- Danmark har infört en spellicens, den är delvis en hybrid och har traditionell dansk protektionism (dansk rasism grundas på att Danmark är ett av de mer protektionistiska länderna inom EU) som viktig beståndsdel.
- Peter Norman, finansmarknadsminister, har utlovat en proposition under mandatperioden.
Grabbarna är motståndare till förändring
Min bedömning (finare ord för gissning, ingen kan förutsäga framtid) är ändå att ingenting egentligen kommer att hända på tre-fyra års sikt.
Det finns ett par skäl till varför jag vågar göra en bedömning motstridig fakta.
För det första vill inte Anders E Borg ha en avreglering så länge statens intäkter på Svenska Spel och ATG med flera tillåtna bolag är så god.
Peter Normans uttalande på radion indikerar att även han ser problem med ett licensförfarande.
Från 1938, men samma gäller än
För att citera lite ur lotteribetänkandet:
”Utvecklingen har lämnat lagstiftningen bakom sig. Allehanda lotteriliknande företag på vilka man ej hade någon tanke då lotteriförordningen utfärdades hava kommit till. Icke sällan äro de av den beskaffenheten, att ett förbud mot deras anordnade framstår för rättsmedvetandet såsom omotiverat.”
Nu blev det 1938-års förslag till ny lotteriförordning jag citerar ur men det är i sak ovidkommande. Det står samma saker och pekas på samma problem i de senare versionerna.
Spelmonopolet, framstår alltmer som Churchills syn på demokrati. ”Det är inget bra system, men det är det bästa systemet”.
Borg bestämmer!
Utöver en majoritet av riksdagsmännen, vars makt är minimal så länge Borg är emot verkar det inte finnas mer än några få som vill ha en ändring.
Svenska Spel och ATG vill inte ha en förändring. De framgångsrika stora utländska bolagen vill inte ha en förändring, de tyngre spelarna vill definitivt inte ha en förändring då en spellicens bara skulle ge dem sämre odds. Vi andra som kastar in ett par hundra på V75 och köper en trisslott för drömmen om miljonerna bryr oss inte.
Att stänga våra gränser för internetspel är ingen lek. När jag vill titta på golf på datorn så hittar jag alltid någon som pekar på en site där det fungerar trots att jag med svenskt IP-nummer inte borde kunna göra det. Det är samma sak här. Spelande turkar (kortbetalningar för spel är blockerade i Turkiet) är en stor grupp användare av engelska förbetalda MasterCard.
De bolag som skulle välja att betala för en licens skulle kräva en perfekt blockering av utländska bolag utan licens och det går inte leverera.
Här är läget
Ur Anders Borg och Peter Normans perspektiv ser det ut ungefär så här:
- På mycket lång sikt måste man finna en annan lösning eller acceptera att skatter och vinster från Svenska Spel, ATG med flera blir för små. På den tid som berör dem själva är det lönsammast att inte göra någonting.
- Ur Svenska Spel och ATG:s perspektiv så är pressen tuff, men de har tid och de har verktyg för att positionera sig själva även för en framtid där ombudsspelet minskar dramatiskt och alla är ett klick bort på en skärm.
- De stora utländska spelbolagen ser större vinster till sina ägare med dagens modell. De har inga andra syften än att berika sina ägare (det finaste som finns, för det är då vi utvecklar samhället) vilket gör att de inte vill ha förändring.
- Att man inom socialdemokratin vill ha en övergång till spellicens är i nuläget ointressant. Det är så att vinner de valet kommer Magdalena Andersson att nå samma slutsats som Anders Borg. Den här gången på logiska grunder, men de verkar dessutom ha bestämt sig för att tycka lika om allt. Hon får bestämma och då händer ingenting då heller.
Små sporter blir lidande
Sen måste sossarna titta till egennyttan, dvs skydda sina egna spel där de satt framtidsmannen Anders Johansson med uppdraget att skapa vinster stora nog för valvinst och en strategisk frihet mot ett alltmer (ur Löfvens perspektiv) opålitligt LO.
Ur idrottens perspektiv kan fotboll och Ishockey fortsätta göra affärer med Svenska Spel, det är de mindre och andra sporterna som blir lidande.
Ur ATG:s perspektiv är problemet just nu inte konkurrens från utlandet utan de ideella travsällskapen som inte klarar att göra arenan till en plats värd ett besök.
Fortsätter utvecklingen mot helt öde travbanor så tappar travet ur spelperspektiv också. Dock tveksam om travsällskapen klarar av att definiera problemen och tvärsäker på att de inte har någon lösning.
Bygger smarta databaser
Svenska Spel och ATG kan under de närmaste fem åren sänka sina kostnader för ombud och marknadsföring genom nya och smartare sätt att arbeta. De bygger databaser och flyttar spel till nätet på ett begåvat sätt.
Så Gustav Hoffsten i moderaterna och hans kamrater i de andra partierna som driver frågan om spellicens kan lägga ner och finna ett annat område att positionera sig på för att inte bli riksdagens egna Don Qijotte.
Tio år efter att min bok ”Att dö lycklig” om hyckleriet runt spelmonopolet kom ut konstaterar jag att jag hade fel. Tokfel.
Det legala men inte praktiska spelmonopolet vi nu lever med blir kvar.
Svensk fotbolls ledarduo, ordföranden Fredrik Reinfeldt och generalsekretaren Andrea Möllerberg har efter framgångsrikt lobbying arbete inom RF öppnat för ett förändrat ”tak” vad gäller RF:s ekonomiska stöd till specialidrottsförbunden, som SvFF, Svenska Fotbollförbundet..
Vid kommande Riksidrottsforum i Norrköping finns på dagordningen bland annat ett nytt förslag gällande det ekonomiska stödsystemet för perioden 2026-2035.
Svenska Skidskytteförbundet gör en historisk satsning på anläggningar – 10 miljoner kronor avsätts till en ny anläggningsfond. Det är det största enskilda projektet i förbundets historia,
Syftet är att ge föreningar runt om i landet möjlighet att nå utveckling med förbundets bygge som mall. Med den här investeringen finns förhoppningen att säkra sportens tillväxt.
Aldrig tidigare har Paralympics nått ut till så många i Sverige som under sommarens spel i Paris. Det mediala genomslaget ökade med 54 procent jämfört med sommarspelen i Tokyo 2021.
Intresset för paralympisk idrott växer starkt, både internationellt och i Sverige.
Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.
Idrottens sponsorintäkter fortsätter att öka, men endast för de större förbunden. De tio största redovisar intäkter från sponsorer på sammanlagt 594 miljoner, en ökning med 25 miljoner från 2023.
Idrottens Affärer har tagit del av en unik kartläggning som visar att klyftorna mellan de stora förbunden och de mindre har ökat. Anledningen är främst avregleringen av Svenska Spels spelmonopol.
Folkspel är föreningslivet eget lotteribolag. Sedan i våras erbjuder de föreningslivet ett digitalt lotteri som heter JOYNA. I det ingår premiumvinsten win-win. En prenumerant vinner 100 000 kronor. Dessutom går samma summa till den förening eller organisation som sålt lotten.
Senaste dragningen var det Kungälvs HK som hade en vinnare och som dessutom genererade lika mycket till den egna klubbkassan.
Ordförande Björn Norberg:
Tiden är inne… Svenska vinterhjältar på skidor gör entré igen i TV. Den alpina säsongen drar igång på Viaplay Vinter. Premiären sker i Sölden med storslalom för både damer och herrar. Men helgen bjudet ocks på ett antal fotbollsmatcher, eroende på vilken tv-kanal du har.
Du som gillar att se idrottsdramatik på TV får fullt upp i helgen.
IFK Norrköping blir starkt kritiserat, Klubben går nu ut med Information om att det bllir en större ekonomisk förlust än väntat i det kommande bokslutet. Lägre intäkter och färre spelarförsäljningar än förväntat är skälen. Samtidigt är landslagsspelaren, Linus Wahlqvis, mycket kritisk och menar att klubben slarvade bort en övergång när hans förra radarkamrat, Alexander Fransson ville återvända till klubben, men nobbades av IFK.