»Jag måste säga direkt, jag har inga planer på att komma tillbaka«, var det första Hamrén fick höra i telefonen. Men förbundskaptenen reste sig efter den första smällen. »Han var en envis jävel«, fortsätter Zlatan.

»Jag gillar envisa jävlar. Han tjatade på: Det kommer att bli grymt. Det kommer bli bra, allt det där, och jag bjöd in honom till vårt hus i Malmö och jag kände direkt, den killen är skön. Vi klaffade. Han var ingen vanlig svensk tränare. Han vågade gå utanför gränserna, och de killarna är alltid de bästa. Jag skulle få kaptensbindel och bli en ledare också i landslaget. Jag gillade det. Jag till och med gillade att det var jag som skulle ta skiten i media om vi förlorade. Jag kickade igång på det.«

Inte samma Superswedes

Gång på gång återkommer Zlatan i boken till att han spelar bäst när han är arg, att han jobbar bäst i motvind, mot mål som omvärlden anser omöjliga. Jag hoppas att förbundskaptenen avlägger en ny visit i Zlatans slott i Malmö under Serie A:s juluppehåll.Jag hoppas att han säger så här:

»Nu är vi i EM, Zlatan. Det är varken du eller jag nöjd med. Nu ska vi göra ett jävla avtryck i EM. Och ärligt talat Zlatan, det hänger på dig.  Men ärligt talat igen Zlatan, du har fortfarande jävligt mycket att bevisa i landslaget. Jag säger inte att det är lätt att bära ett lag genom en hel turnering – det är väl egentligen bara Maradona i VM 1986 som lyckats. Men jag vet att du skulle kunna göra det. Fast då måste du höja dig själv – och de andra – en jävla bit«.

För det är ju så. Zlatan har blixtrat till med oförglömliga och matchavgörande grejer i blågul dräkt, men efter nästan exakt ett decenniums landslagsspel säger både statistiken och magen att han uträttat mindre än 00-talets övriga två »Superswedes«: Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg.

Landslaget bara på strösidor

Det är knappast någon tillfällighet att landslaget bara får ett par strösidor här och där i Jag är Zlatan Ibrahimovic. Visst, Zlatan väjer inte för egna misslyckanden och svagheter i boken. Men de är noga utvalda – som ett slags kontrast till alla de titlar och personliga revanscher som alltid följer några sidor senare.

I landslaget har den slutliga triumfen uteblivit.

En snabbresumé av Zlatans syn på sina mästerskap i sjävbiografin:

• VM 2002, Zlatan 20 år. 1 boksida, mest om bråken med jämnårige rumskamraten Andreas Isaksson, som somnade vid niotiden på kvällarna och störde sig på att Zlatans mobil ringde. »Om du öppnar munnen igen slänger jag ut din säng genom fönstret«, kontrade Zlatan och sammanfattar sedan turneringen: »Jag tyckte att Lars och Tommy körde för mycket med samma elva och inte gav oss unga chansen.«

• EM 2004, Zlatan 22 år. 3,5 sidor. »Vi var bra killar, och så en primadonna i och för sig.« Zlatan beskriver den dåliga stämningen med Fredrik Ljungberg, supportrarnas stöd och den fantastiska karateklacken mot Italien. Och så straffläggningen mot Holland i kvartsfinalen. »I dag när jag lägger en straff vet jag precis var den ska hamna och det är i mål. Men då fick jag en så konstig känsla, och den känslan kom precis när jag närmade mig bollen. Det var som om jag bara skulle skjuta och det gjorde jag. Jag bara sköt, som om det skulle bli en överraskning var bollen hamnade och jag missade totalt. Jag sköt åt helvete. Det var katastrof och vi åkte ut ur turneringen.«

• VM 2006, Zlatan 24 år. 2 sidor. Om ljumskproblem, om att Helena Seger var i sjunde månaden med parets första barn, om att Zlatans laddning stördes av att hans familjemedlemmar ständigt var på honom om hotellbokningar, matchbiljetter och pengaproblem.  »Det lossnade aldrig för mig under turneringen.«

• EM 2008, Zlatan 26 år. 5 sidor. Inleder turneringen lysande mot Grekland och i första halvlek mot Spanien. Men skador sätter stopp för Zlatan och Sverige. »Det som börjat så bra blev ingenting. Det var grymt.«

Landslaget bara halvkul hobby

Att landslaget totalt bara får fem procent av utrymmet i Zlatans bok kan ses som att han tar landslaget som en halvkul hobby mellan de verkliga utmaningarna.

Jag tror inte att det är så. För även om han ibland signalerar att landslaget är lite av en andrahandssortering, så berättar han i boken också om hur tilldelningen av Jerringpriset för Sveriges främsta idrottare, med svenska folket som jury, fick honom lipfärdig som inget annat pris. (Att han samtidigt fick knäppa Martin Dahlin på näsan i en intern liten tuppfäktning gjorde bara kvällen ännu mer fulländad.)

Jag vill att Erik Hamrén säger:

»Det där med storstjärnor som bojkottar sina halvsvajiga landslag, det är bara för nobodys som Roy Keane och Michael Laudrup. Att däremot lyfta ett sådant landslag till en stor titel, det har varken Keane, Laudrup, Drogba eller Cristiano Ronaldo lyckats med. Och… vore det inte skönt att täppa till truten på den där Rafael van der Vaart en gång för alla?«