UEFA:s tanke är att efterlevnaden skall regleras via klubbarnas bokslut. Ingen skall tillåtas att betala ut mer än vad som tas in. Tanken är god.

Men i praktiken blir regeln tandlös. Helt enkelt därför att ingen har intresse av att följa den.

I USA är lönetak vanligt

Inspirationen kommer säkerligen från USA, där samtliga klubbar i de stora proffsligorna numera har att rätta sig efter ett lönetak. Där finns en fastlagd struktur för professionella lagsporter. Den har utvecklats sedan 1871, hela tiden med baseball som banbrytare.

Skillnaden mellan USA och Europa är att de nordamerikanska klubbarna är startade för att ingå i en liga. De har alltså inget socialt bagage. Det är tvärtom någon som har pekat uppifrån och låtit varje ny stad/klubb köpa in sig i en existerande ligastruktur.

Därmed har de ekonomiska garanterna funnits på plats vid starten.

För att godkännas som medlem måste man kunna fullgöra sina åtaganden som ligamedlem. Man måste naturligtvis också skriva under på att man rättar sig efter ligans regler.

Ger också territoriell ensamrätt

Den nordamerikanska strukturen har utvecklats efter hand. En egenhet är att medlemskap i en liga också ger en territoriell ensamrätt.

Här finns alltså inga lokalderbyn i europeisk mening. Begreppet ”högriskmatch” finns heller inte.

Draftsystemet finns där, men inte här, och är en garant för företagets/ligans fortlevnad. Sämst väljer först. De för tillfället usla klubbar som kan behålla sina förstahandsval har en rimlig chans att bli bättre. NHL (ishockey) introducerade draften under 1960-talet, när ligan under loppet av några år utökades från sex klubbar till 14.

Fler röstande medlemmar kunde på det viset ge sig på Montreal Canadiens, som höll på att segra ihjäl allt intresse kring NHL.

NHL var också sena att introducera lönetaket.

Men klubbledarna hade inget val sedan strandade löneförhandlingar lett till först en halv missad säsong (1994/95) och sedan en hel (2004/05).

Bromsar spelarkaruesellen

I NHL har det här lett till en viss inbromsning av spelarkarusellen. Sålunda är Henrik Lundqvist (debut 2005/06) idag äldst i tjänst i New York Rangers.

Det remarkabla är att ungefär hälften av hans lagkamrater (20 omklädda) har begått sin NHL-debut med Rangers. Så var det inte tidigare.

Lönetaket har fått klubbarna att sköta sina farmarlag bättre, för att den vägen få fram det som vi i Europa kallar ”egna produkter”.

På senaste året har ligan arbetat med hårda nypor för att hålla efter lönetaket. Det har främst handlat om att stoppa fantasikontrakt på 15 år, där bara en liten del av lönen ingick i ”lönetakskvoten”. Resten skulle utbetalas efter att spelaren slutat sin karriär. Nu tycks det kryphålet vara tätat.

Helt annorlunda i Europa

Varför är då detta omöjligt i Europa? Därför att klubbarna bildades först, i ett givet socialt sammanhang. Det handlar exempelvis om olika stadsdelar i Stockholm, eller olika sociala klasser i arbetarstaden Norrköping (Sleipner/arbetare, IFK/läroverkspojkar, tjänstemän).

Det utmärkande är en samverkan inom den egna klubben, för att där finna den kraft med vilken man kan lura skjortan av omvärlden.

Det handlar om ett ”vi mot dom”, på alla plan. Elitklubbarnas möten i sporter som fotboll och bandy kännetecknas aav ett småskuret käbbel. Särintressena är det enda gemensamma.

Supporterklubbarna tog efter kriget på sig rollen som fixare i svensk elitfotboll. Efter några förbundsnedslag hos klubbar med tvivelaktig bokföring (Redbergslid och Malmö FF) lärde man sig att gömma undan allt som bröt mot amatörreglerna, och sköta det separat i en supporterklubb (där SvFF inte hade någon insyn).

"Vi mot dom" - även skattmasen...

Detta med socialt ursprung vårdas fortfarande ömt i varje förenings självbild, och bidrar möjligen på sitt sätt till uppviglingen mellan klubbarna. Det är också ”vi mot dom” som gör det legitimt att på olika sätt lura skattmasen.

Det är klubben mot omvärlden och det är därför väldigt svårt att få föreningarna att samverka i kamp mot t.ex. nedbusningen på läktarna.

Misstänksamheten klubbarna emellan är fundamental. ”Om vi utestänger folk kommer dom [konkurrenten] inte att göra det och då tjänar dom mer pengar än vad vi gör.” Så där håller det på, i all evighet.

Om vi hoppar upp ett steg, till nivån Champions League, så innebär ett europeiskt lönetak att Chelseas Roman Abramovitj kommer att fortsätta betala Europas högsta löner. Skillnaden är bara att allt kommer att försiggå via konton som inte syns i klubbens bokföring.

På så sätt kommer europeiska klubbar att fortsätta hålla imaginära fiendskaper vid liv, leka drömfabrik och fylla folks skallar med orimliga förväntningar. Det är när dessa bubblor brister som det blir farligt att vistas på arenorna.