Den 15 december publicerade bloggaren Dan Persson en artikel på Idrottens affärers hemsida. Eftersom Dan Persson i mångt och mycket speglar den lättvindiga och grunda retorik som präglat den blygsamma debatten kring 51-procentsspärren och Idrottsbolagens vara eller inte vara, känner vi inom Svenska Fotbollssupporterunionen (SFSU) manad att ta bladet från munnen och replikera.

Bolagisering - en privatisering

Dan Persson skriver: ”AIK säljer snart ut spelarna som en s.k. SUV, Structured investment vehicle - som det så vackert hette när man paketerade sub-prime lån i USA. Det är trots jämförelsen ingen dum idé vare sig av AIK eller dem som köper andelar i spelarportföljen.
Det som är dumt är skälet till att man gör det på det här viset. År 2010 får man inte bedriva elitidrott i bolag som inte ägs till minst 51 procent av en ideell förening. Då går det inte ta in pengar i bolaget AIK Fotboll AB och då får man hitta på andra fiffiga lösningar”.

Privatisering, för låt oss tala klarspråk, det är en privatisering av den svenska folkrörelsemodellen vi pratar om. Bolagiseringen har redan skett i och med att så kallade idrottsbolag blev tillåtna efter 1999.

100-procentigt privat ägda fotbollslag är dessutom inte olagligt, vem som helst får enligt svensk lag starta och driva idrott i privat regi. Det är rätten att delta i seriespel inom RF och Specialförbundens seriepyramider som är blockerat genom 51-procentspärren.

Sålde AIK sig för billigt?

Inom andra sporter och i andra länder finns det exempel på privat finansierade idrottsbolag som bildats och drivs i parallella seriesystem, rugbyn i England t.ex. Om det nu finns så mycket pengar som kommer regna över svensk fotboll vid ett eventuellt hävande av 51-procentspärren, så borde väl också ett upplägg av typen engelsk Rugby vara intressant? Varför pratar inte motståndarna till Idrottsbolagen om den möjligheten?

Sen kan man också ställa sig frågan varför AIK Fotboll AB behöver ha in nya externa medel i bolaget? Sålde de sig för billigt när bolaget bildades, eller har de helt enkelt slösat bort de pengarna? Vad kallas det i affärsvärlden?

Ett välskött idrottsbolag torde ha lika goda möjligheter att belånas mot ett marknadsvärde som ett 100-procentigt privatägt företag, eller? Handlar det inte snarare om kompetens, eller brist på kompetens, i bolagsstyrelserna respektive föreningsstyrelserna?

Tillbaka till Dan Persson. Vi citerar: ”Inom två år kommer det enligt alla tecken i skyn bli tillåtet att för bolag att vara medlemmar i specialidrottsförbund anslutna till RF”.

Ett märkligt antagande

Vilka tecken i skyn? Om en privatisering skall tillåtas skall det ske genom gängse demokratiska processer. Först skall Riksidrottsmötet (RIM) ta beslut om ändring av sina regler, vilket kan ske i maj 2011.

Därefter skall SvFF under sitt årsmöte 2012 rösta igenom att klubbarna kan säljas ut till externa riskkapitalister. Med tanke på att debatten sedan 2009, då SvFF och SIF motion till RIM avslogs och en internutredning tillsattes, varit i det närmaste icke-existerande undrar vi  inom SFSU vilka tecken i skyn Dan Persson pratar om ”Vad pågår det för ?förhandlingar” och ”processer” som hålls från den offentliga debatten och därmed exkluderar den demokratiska processen?

Dan Persson menar också: ”Skälet är att elitidrotten, särskilt inom arenaområdet idag inte kan drivas utan en bakomliggande balansräkning och det går inte bygga balansräkning i ideella föreningar på annat sätt än att sälja spelare, dvs försämra sin egen kvalitet”.

Går det inte att upprätta en balansräkning utan att sälja spelare?

Då går det alltså inte att driva en ekonomiskt sund verksamhet i någon annan form än i ett bolag som drivs av riskkapitalister? Det är ett märkligt antagande. Det är inte baserat på fakta om fotboll och lönsamhet.

Även Tyskland har 51-procentsspärren

Klubbarna i världens lönsammaste liga, Bundesliga, är nämligen också, precis som föreningarna i Sverige, i sådana fall oförmögna till att upprätta en balansräkning. Även i Tyskland har de nämligen en 51-procentspärr.

Skillnaden är att den är betydligt hårdare reglerad än den svenska idrottsbolagsmodellen, t.ex. är så kallade spelarkorgar förbjudna. Till skillnad från klubbarna i England, Holland, Danmark eller t.o.m. Norge som ekonomiskt blöder, stoltserar en överväldigande majoritet av de tyska klubbarna med svarta siffror i sina resultatredovisningar.

Dan Persson skriver vidare: ”I ett läge när Allsvenskan skall hantera publikkrisen och kvalitetsproblemen genom att minska lönekostnader, dvs sänka kvaliteten ett snäpp till (om inte problemen i Europa gör att spelarna får betala) så är det hög tid att vi får en finansieringsmodell till”.

Vad grundar sig dessa antaganden på? Är det baserad på information från föreningsrepresentanter eller kanske förbundsfolk? Eller är det baserat på ekonomiska teorier? Var är analysen? Är verkligen en privatisering av elitfotbollen att betrakta som en finansieringsmodell?

Finanser mot medbestämmande

Det handlar snarare om en fullständig omorganisering och omvärdering av idrotten i Sverige. Vem är det som gynnas av en bolagisering och vem står som förlorare? Varför skall medlemmarna, efter 100 år av ideell och demokratisk strävan för idrottens gagn plötsligt ge bort vårt medbestämmande för att gagna några få? Och detta grundat endast på finansiella argument, eller?

Åter till Dan Persson: ”Bolagsägda fotbolls- och ishockeyklubbar är också ett bra sätt att stänga ute huliganer från att ta över föreningar. Något som kan göras alldeles för enkelt i dagens situation. Idrottsledare som inte läst boken ”Va för djävla pack är ni?” ombeds göra det omgående för att få bevisat att packet skall ut, packet är olönsamt”.

Privatisering som ett sätt att bli av med de så kallade huliganerna?

Återigen, grundat på vad? Bara för att årsmötet avskaffas försvinner huliganerna? Det som eftersöks är med andra ord att ett allt större avstånd skapas mellan de som leder klubbens verksamhet och dess medlemmar/anhängare? För på årsmöten är det medlemmar i demokratiska organisationer som gör sin plikt som medlemmar och röstar.

Hur kommer man åt huliganerna?

Vad gäller huliganbekämpning är det ett minskat avstånd, ägarinflytande och fungerande dialog som fungerar. Det är en modell som med stor framgång testats i Tyskland de senaste 10-15 åren och som UEFA nu valt att delvis inkorporera i sitt licenssytem. Målvärden som till synes är betydligt lättare att uppnå i medlemsägda föreningsstrukturer än i privatägda bolag, eller?

Dan Persson igen: ”Bolagsägda elitklubbar innebär en fin och tydlig uppdelning mellan det som är upplevelseindustri med högavlönade och bortskämda artister och det ideella som handlar om att forma och utveckla ungdomar till både aktiva idrottare och goda medborgare, en verksamhet som sker bäst i föreningsform”.

Upplevelse industrin kontra breddidrott. Finns det verkligen en så djup skiljelinje mellan de två?  Är verkligen elitidrott en utpräglad upplevelseindustri? Finns det inga djupare sociala, känslomässiga och samhällsnyttiga funktioner inom elitidrotten?

Bolagen kommer av allt att döma förväntas subventionera breddidrotten inom den egna föreningen enligt RF och det är som bekant ett krav från UEFA att man bedriver egen ungdomsverksamhet. Det kommer att krävas mycket pengar om ett Idrotts-AB skall klara av nuvarande verksamhet utan ideella krafter.

Kommer att urholka ekonomin

Marknadsmässiga löner kommer att urholka ekonomin om man inte finner lönsamhet snabbt. Elit och bredd existerar sida vid sida inom våra elitföreningar, akademi och a-lag, i symbios. Hur och var dras gränserna mellan de tu? Varför skall en akademi fostra spelare till ett bolag som de inte är en del av?

Dan Persson ser en utveckling i form av: ”Bolagsägda elitklubbar skapar helt nya möjligheter till finansiering genom emissioner, noteringar, nyemissioner, belåning med mera. Med föreningsdemokratin blir alla sådana investeringar osäkra eftersom demokratiska organisationer definitionsmässigt inte är rationella”.

Föreningsdemokratin gör investeringar osäkra, då måste privat ägande vara en säker investering. Ett förtydligande är önskvärt. Att slentrianmässigt kritisera demokratiska organisationer som osäkra och orationella utan att noga redovisa sin analys, och inte bara sin slutsats, är inte bara slarvigt det är helt oansvarigt.

Dan Persson vill uppmärksamma faran: ”Om vi i Sverige skall kunna vara med och leverera utifrån dagens krav på upplevelser från en alltmer bortskämd publik som kräver mer för att lägga sin tid och sina pengar krävs det extremt professionella aktörer och finansiella muskler. Då är den ideella föreningen ungefär lika klokt som ställa upp i Monaco GP med en Massey Fergusson”.

Öka lönsamheten vid arrangemangen

Att den presumtiva publiken blir allt mer kräsen och att det krävs professionella aktörer för att skapa en helhetsprodukt som är tilltalande och säljer är helt korrekt, men slutsatsen att det krävs en privatisering av föreningarna för att lyckas med det är aningen långsökt precis som liknelsen med Monaco GP. 

För det första finns det extremt mycket att göra med lönsamheten kring arrangemangen, försäljning att mat, dryck och souvenirer i samband med match. Men behövs hela elitfotbollen säljas ut för att uppnå önskvärda resultat?

För att besvara den frågan måste givetvis målbilden definieras. Dan Perssons målbild torde vara klar, Monacos GP betyder rimligtvis i fotbollstermer Champions League (kanske t.o.m. final..?). Men man kan fråga sig om det är en rimlig eller ens önskvärd mål för svenska fotbollsföreningar.

Vem får offra vad för att någon annan eventuellt skall lyckas? Vad är oddsen för att någon lyckas över huvudtaget? Vad innebär en privatisering, ekonomiskt och socialt, för Sveriges fotbollsföreningar? Och om det nu är så pass mycket lönsammare att bedriva elitfotboll i privat regi i Sverige, varför är inte elitfotbollsklubbarna ute på barrikaderna och övertygar sina medlemmar om detta? Var är debatten?

Vad säger fotbollens intressenter, sponsorer, medlemmar, ledare, och supportrar?

En rad frågor

Dan Perssons artikel lämnar oss med fler frågor än svar. Som exempel:
1. Om bolagen nu förväntas inbringa pengar. Hur mycket förväntas det bli?
2. Vad skall dessa pengar investeras i för att dels ge lönsamhet, dels utveckla elitfotbollen och övrig verksamhet?
3. Hur är tanken att dessa pengar skall förräntas? Det krävs ju långsiktighet om det nyvunna aktiekapitalet skall kunna lyfta en usel produkt, bära högre kostnader och ge avkastning till investorer.
4. Produkten svensk elitfotboll är ju skit enligt de flesta, så vem vill betala för den?  Och om den nu är skit, hur säker kan man säga att den är som investering?
5. Det är klart att det behövs ökad kompetens inom idrotten och det kan man hävda skulle tillföras genom bolagisering, men var finns den kompetensen?
6. Varför finns det så pass få som öppet går ut och tar strid för en privatisering och emot föreningsdemokratin? Hur många vill egentligen ha en avreglering av idrottsbolagen?
7. Varför har inte en ordentlig utvärdering av nuvarande idrottsbolagsform gjorts?

Innan någon form av beslut om idrottsbolagens framtid krävs en ordentlig debatt och det behövs en konsekvensanalys.