Det är väl i glädjeyrsel över de fina finanserna – som naturligtvis inte är regeringens förtjänst i högre grad än att det är regeringens fel när vi hukar under en kaotisk världsekonomi – som ministern för bl a idrott, Lena Adelsohn-Liljeroth, helt på eget bevåg börjar yra om olympiska spel i Sverige. Vinter närmare bestämt.

Ett vackert sommarminne

Det orimliga i att söka sommarspel har väl till och med Stockholmspolitikerna börjat förstå åren efter det senaste misslyckandet. Kandidaturens dåvarande slogan, Feel the Light, kan nu förhoppningsvis översättas till den eviga, mera adekvata, Leave the Fight.

Sverige är för litet, Sverige har inte pengarna, resurserna, tillräckligt med folk, behovet av arenor.

Sverige kommer aldrig att få ett sommarolympiskt spel. 1912. Det var den gången. Ett vackert sommarminne från anno dazumal. Vi får nöja oss med det – och nästa år är det 100-årsjubileum.

Det var uppenbarligen under ett internationellt idrottskonvent i London som idrottsministern gav offentlighet åt sina drömmar (planer?) på olympiska vinterspel. Tillsammans med Norge. Och då gick SOK:s generalsekreterare Gunilla Lindberg i taket. Av förklarliga skäl. Det bör väl vara idrotten, och alldeles särskilt Sveriges Olympiska Kommitté, som tar initiativ till olympiska spel.

Otänkbart och meningslöst

För om inte idrotten vill, kan eller tror på idén skall naturligtvis inte politikerna vara drivande. Det är bara i länder som det forna Sovjet eller i Kina som regeringen bestämmer över idrotten, kommenderar fram olympiska spel och också garanterar att de tas hem och genomförs. Av rent politiska och kommersiella skäl.

Ministerstyre är väl inte tillåtet i vårt land, vad jag vet?

Gunilla Lindberg betraktar en svensk OS-ansökan inför vinter-OS 2022 som ”fullständigt utesluten.” Och om nu Riksidrottsförbundet har en annan åsikt – vilket knappast skulle förvåna – så är det otänkbart och meningslöst att ens diskutera den olympiska tanken utan att den är fullt förankrad, stöttad och mött med entusiasm hos den olympiska kommittén.

För så fungerar det olympiska nätverket med trådarna in till huvudkontoret i Lausanne; det är från ländernas olympiska kommittéer signalerna skall tydas. På viljan, förmågan, intresset för att arrangera olympiska spel.

Så när det gäller Sverige och olympiska spel väger den betydande IOK-ledamoten Gunilla Lindbergs ord vida tyngre än en ministers. Vem det än må vara.

Dömt att misslyckas

Dessutom; Lena Adelsohn-Liljeroths förslag, att arrangera tillsammans med Norge är dömt på förhand. Norge har haft vinter-OS två gånger. 1952 i Oslo, 1994 i Lillehammer, tidernas finaste. Den senaste gången efter en rätt knapp seger över Östersund.

Sverige har misslyckats i sex mer eller mindre seriösa och några riktigt klantigt genomförda kampanjer.

Att försöka åka snålskjuts på succéarrangören Norge är ingen bra idé. Norge står långt ner i kön nu.

OS är ett TV-spel

En svensk regering har en enda uppgift i olympiska sammanhang; att skriva under de ekonomiska garantierna. Gunilla Lindberg uppskattar att bara ansökningen kostar 60 miljoner. Nu talar vi om 2022 och jag gissar att summan snarare hamnar en bra bit bortom 100 miljoner. Garantierna är i flermiljardsklassen.

När svensk ekonomi nu går som tågen gjorde förr, är det en mycket bättre idé av den svenska regeringen, att satsa pengar på utveckling och förädling av svensk elitidrott, att garantera resurser för t ex den svenska toppidrottssatsningen så att det är med konkurrenskraftiga trupper Sverige kan resa till de olympiska spelen.

Regeringen är till för folket och folket bryr sig inte om var spelen arrangeras. OS är ett TV-spel. Det är via televisionen de flesta konsumerar idrott som underhållning. Garantera den istället.

Jag ställer mig också mycket tveksam till regeringens förslag om skattelättnader, s k expertskatt, för importerade spelare och tränare med inkomster över 85.000 kronor. Är det verkligen ett förslag i tiden, att skapa ett skattefrälse för de redan besuttna, när så många tvingas suga på ramarna?