Det ideella arbetet är och förblir själen i klubbarna. Men för att klara spel på elitnivå måste 51-procentsregeln försvinna och nya ägare få bidra med nytt blod.

Jag vet att detta rör upp känslor. Att medlemmarna inte längre ska majoriteten i klubbarna är något nytt för alla oss som vuxit upp i Folkrörelsesverige. Från min tid som spelare i Frölunda Hockey på 1970-talet vet jag att medlemmarnas engagemang betyder oerhört mycket.

Engagemang åt båda håll

Alla de som frivilligt och utan krav på ersättningar satsade kvällar och helger för att så många som möjligt av oss, skulle kunna spela så mycket som möjligt. Man behövde inte leta efter exempel på att klubben betydde mycket när det gällde att fostra ungdomar in i ett sammanhang där alla behövdes. De exemplen fanns överallt, ungdomsverksamheten kryllade av dem. Det var ett engagemang djupt förankrat i hjärteroten hos medlemmarna.

Var det någon som hade det svårt, fanns det alltid folk som inte tvekade att sträcka ut en hjälpande hand. Men känslorna och engagemanget gick åt båda hållen.

När vi halkade ner i tabellen fick man ibland huka sig för alla snöbollar som arga och besvikna supporters tyckte att man förtjänade. Men att klubben betydde mycket och stod för något viktigt, det var och är alla överens om.

Jag har fått perspektiv

Har man som jag fått vara med och uppleva denna gemenskap, kan det kanske tyckas konstigt att föreslå ett avskaffande av att svenska idrottsföreningar måste ägas till 51 procent av själva föreningen. Men mina erfarenheter efter tiden som hockeyspelare har gett mig perspektiv.

Under drygt 20 år har jag arbetat inom evenemangsindustrin, med såväl lokala, nationella som internationella idrottsevenemang. Det jag upplevde under arbetet med EM i fotboll 1992, VM i friidrott 1995, EM i friidrott 2006 och VM i konståkning 2008 var att det är svårt att konkurrera om man inte kan göra det på samma villkor som råder i andra länder.

Utan publik är idrotten ingenting. Utan någon som hejar och gråter med sitt lag så finns det ingen anledning att bygga arenor. För att klubbarna ska kunna hyra in sig på arenor, sälja reklam och få ett överskott som går tillbaka till laget, så måste det till en fungerande ekonomi.

I dag krävs helt andra resurser

Det är dags att vi inser att när det gäller att driva och utveckla ett A-lag så krävs helt andra resurser än 50 år sedan. Klubbarnas själ ska för evigt tillhöra medlemmarna. Men A-laget handlar om företagsekonomi. Där måste marknaden få komma in.

Det går inte att som i dag låta klubbar vara beroende av gåvor från enskilda företag och personer. Dels vet man inte hur länge gåvorna kommer att komma. Dels kan man inte begära att företag och privatpersoner ska hålla på att stoppa in pengar i en klubb som ständigt har problem med ekonomin.

Det är inte hållbart att tro att någon ska satsa stora summor utan att få ha något inflytande. Den modellen finns ingenstans i samhället. Då är det bättre att de som vill riskera stora summor på en klubb som man av olika anledningar tror på och brinner på, får vara med och ta ett ansvar för klubbens utveckling. Men gränsen ska gå vid A-laget. Ungdomsverksamheten ska fortsätta att vara medlemsstyrd.

Fotboll- och Hockeyförbundet har lämnat in en gemensam motion, som Riksidrottsförbundet kommer ta ställning till på sin stämma i maj. Förslaget innebär att varje idrottsförbund själv ska få besluta i frågan om bolagisering av föreningarna.

Jag hoppas att modet till förändring finns. Jag är övertygad om att den svenska idrottsrörelsen klarar av att förändras för att bättre möta tidens nya krav samtidigt som man behåller sina rötter och sin själ.