Jag är svag för längdskidor, har alltid varit, underbara personligheter att lära känna, sporten ännu mera TV-mässig tack vare masstarter och sprinten, som Wassberg och de gamla stofilerna länge dömde ut.

Och så världens bäste, den härlige Petter Northug, som skrattar åt svenska TV-krönikörer som saknar humor.

Vi älskar skidåkning

Svenskar älskar skidåkningen och vad värre är; Sveriges televisions journalister (eller hur man nu skall betitla kommentatorer och referenter) älskar den till den milda grad, att de kramar ihjäl den.

Med en vinterstudio, skickligt rattad av duktige André Pops, suger TV-sporten så mycket must ur budgeten att man inte ens har råd att visa allsvensk fotboll.

SvT har gjort ett val. Och ger sig oreserverat hän åt sina vinterorgier. Bastanta sändningar, tätt med trailers. Och skidåkningen, dess finansiärer och sponsorer gnuggar händerna. Allt har med TV-rättigheterna att göra.

Dragkampen mellan kanalerna. Men det måste TV-cheferna och deras personal betänka; det är rättigheterna man köper, inte arrangemangen.

Andra faller ut i marginalen

Det kan väl inte vara med löften att avstå från kritik, låta bli att gräva, att hålla en inställsam ton som man köper sig sändningstillstånden.

Men så har det blivit, också i det bolag som talar sig löddrigt varm för begreppet public service; sporter som SvT har rättigheterna till saluförs gränslöst och omsorgsfullt, andra evenemang faller ut i marginalen. Det märks tydligast vintertid, det blev uppenbart när t ex VM-handbollen drog igång.

SvT hade inga rättigheter, därmed behandlades turneringen (inledningsvis, det blev bättre efter hård kritik) som om den inte existerade.

SVT gömmer sig bakom public service

SvT gömmer sig alltid bakom sin hederskodex public service, detta luddiga begrepp som ingen egentligen vet vad det är. Hur som helst lever inte SvT upp till sin stolta paroll. För i begreppet public service ingår, enligt mitt förmenande, också objektivitet, allsidighet, granskning, journalistik i dess yttersta mening; istället flyttar SvT in i en igloo och glömmer resten av världen.

Evenemang som inte fallit i smaken, varit för dyra eller inte varit till salu stryks från agendan.

SvT har ingen ensamrätt som förr, kan inte garantera det vi vill ha och SvT är, bevisligen inte reklamfritt.  Att välja en annan språkdräkt och kalla det sponsring är bara hyckleri.

Reklam är reklam är reklam. Punkt.

Det blir allt tydligare - SvT har tassat i reklamkanalernas fotspår i det avseendet också - att tevekanalerna ger all sin kärlek till evenemang de råkar ha rättigheterna till. Hejdlös satsning, ett försiktigt tassande, hejaklacksledare istället för objektiva granskare.

I många fall med expertkommentatorer som är så lierade med sporten, att de saknar det nödvändiga avståndet.

Ingen talar klartext

När skidskyttarnas förbundskapten, Staffan Eklund, inte vill erkänna ett fiasko, inte ens vill kalla det en dålig insats när vissa av hans stafettjejer åker skidor som turister, får han inga motfrågor.

Ingen talar klartext. Alla lallar runt och myser och fryser och är nervösa i någon sorts delaktighet.

Särskilt SvT, med så hög svansföring bakom sin luddiga public service-banderoll, bör betänka, att med sina val, graden av satsning, frekvens av trailers, uppsnack och kommentarer, är man också en spelare på den stora idrottsmarknad, där företag satsar gigantiska belopp för att få finnas, där exponeringstid och ordvalörer väger tungt hos marknadsförare och investerare.

Med sina val ger SvT betydande favörer också i ekonomiskt avseende.

Just därför borde SvT betänka sitt journalistiska ansvar och behandla den allt mera sammansatta, samhällsintegrerade och ekonomiskt betydelsefulla idrotten med analyser, grävande reportage, granskning, dokument inifrån och utifrån och från alla jäkla håll, kalla det vad ni vill; det är märkligt, för att inte säga ansvarslöst, att inte på detta sätt balansera sitt eget kramande i målfållan.