För det är, utan undantag, de där förbannade kulorna som hänger mellan benen på manligt folk, som ställer till allt elände.

Det finns så vitt känt inga kvinnliga huliganer.

Måste identifieras och straffas

Det man kunde hoppas på är kvinnor, så modiga, så starka, så empatiska och fredsälskande att de helt enkelt vågade tala om för dessa fega, komplexfyllda, ynkliga maskuliner (män är de inte) i sin närhet, att de är totalt ointressanta, osexiga, barnsliga och oönskade i allt umgänge.

Nej, jag lägger inte ansvaret på kvinnorna. Jag vill bara att de exkluderar dessa tankeoförmögna, omänskliga gangsters ur sin krets, därför att jag tror att det skulle kunna svida i svinpälsen.

Dessa människor utan känslor, utan ansvar, utan förmåga att se konsekvenser, utan kärlek men bara fyllda av agg och hat, är naturligtvis samhällets fiender.

De måste identifieras, straffas, portförbjudas på arenor de gjort till sina.

Lagrells sista insats

Jag kan gissa, att Lars Åke Lagrell, när han nästa år avgår som Svenska Fotbollförbundets ordförande, i stället för alla gåvor, smickrande omdömen, en post som hedersordförande (vilket han naturligtvis blir) applåder och kramar skulle bli allra gladast åt en nyhetsbulletin som förkunnade: ”Huliganismen i svensk fotboll är idag utrotad.”

Men han vet också att utopier är fantasins leksaker.

Framförallt vet han, att fotbollen inte kan göra så mycket mera för att skydda människor från våldsmännen, när den inte får verktygen.

Adelsohn-Liljeroth måste ta sitt ansvar

Djurgården Fotboll vill fotoregistrera personer som fått tillträdesförbud vid lagets matcher. Lagrell vill ha anmälningsplikt hos polisen dessutom.
En lag blir totalt verkningslös när den inte kan tillämpas. Men det börjar bli lite för mycket nu som tillyxas på en höft i regeringskansliet utan att verkligheten är närvarande och berättar om konsekvenserna.

Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth har blivit expert på att fösa tillbaka frågor till folket att själva lösa dem.

Hon har inte förstått varför vi en gång i tidens morgon enades om förtroendemän i byarna. Jo, för att lösa de gemensamma problemen åt alla. Rättvist. Om hon drar in på pengarna till kulturen får den förlita sig på mecenater och sponsorer. Men då måste ju sådan finansiering bli avdragsgill.

De allra flesta som lägger stora pengar på kultur och idrott vill tjäna på det. Pengar, goodwill, stärkt varumärke, bättre företagsanda, popularitet. Allt är intäkter. Och utgifter för intäkters förvärvande är avdragsgilla.

Samhället har ansvaret

En familj bär inte skulden för att mannen i huset efter ett gräl går ut på stan och gör både sig och andra olyckliga. Den kan inte debiteras för poliskostnaderna.

Idrotten bär inte skulden för att dårar, som de i Södertälje, saboterar en match, krossar unga människors drömmar, minerar idrotten med sin galenskap så att ingen vågar gå dit. Människor får inte springa på stan och vifta med vapen. Bengaler är vapen. Både på stan och på arenan.

Förbud, straff, samhällets ansvar. Det måste gälla överallt.

Så helig är inte integriteten

Det får inte gå så långt – det måste både Datainspektionen och regeringen inse – att integriteten, uppbackad av personuppgiftslagen, bedöms så helig att hundratals människor svävar i fara bara för att en våldsman måste skyddas.

I så fall måste lagarna göras om så att de skyddar de fredliga och straffar de kriminella, inte tvärtom.

Lagrell har rätt och idrottsministern fel. Det måste bli slut på lallandet, slut på ”det där är idrottens ansvar”. Vi vettiga, fredliga människor måste kunna leva ett liv där pedofiler inte flyttar in bland barnfamiljer, där våldtäktsmän inte går lösa, där terrorister tas om han, där fotboll, politiska demonstrationer, kulturliv, nöjesliv kan genomföras utan gansters och sabotörer.

Vi har en gemensamma kassa som vi rikligen betalar till, vi har valt politiker som skrivit lagar och förordningar; då är det politikerna som måste ta ansvaret. Det är det enda rimliga i ett demokratiskt samhälle.

Vi kan inte ha en regering som bara slänger tillbaka frågorna till folket att lösa dem själva. Vad skall vi då ha politiker till? Anarki är aldrig ett alternativ.