Det är dags att göra något konkret och inte bara prata om fördelarna. Alla är överens om att det vore bra med internationella mästerskap och evenemang.

Men de måste betraktas som näringspolitik och inte enbart idrottspolitik från offentligt håll. Det innebär att även finansministern, näringsministern och ledande kommun- och regionpolitiker borde intressera sig mer och förstå betydelsen av ett viktigt näringspolitiskt område.

Stora evenemang, nationella såväl som internationella, genererar enorma intäkter till stat, kommun och det lokala och regionala näringslivet. Lägg till nyttan av PR- och marknadsvärden som skulle kosta enorma summor i motsvarande marknadsföringsinsatser.

Hur många gånger ska det behöva upprepas och hur många ledande personer ska säga samma sak?

Att Sverige förtjänar och klarar de allra största evenemangen vet vi mycket väl. Vi hävdar oss på den högsta sportsliga nivån inom en lång rad idrotter, vi har god representation inom styrelser och kommittéer och vi har funktionärer och domare på internationell nivå.

Det finns också en erkänt god organisationsförmåga och årligen arrangeras en rad deltävlingar inom de största sporterna. Alla med bra betyg från tävlande och åskådare.

Den svenska idrottsrörelsen har ett grundmurat folkligt stöd och skulle självklart utgöra ryggraden i en nationellt samordnad satsning på stora internationella mästerskap.

Men arbetsinsatserna inför och under själva tävlingarna räcker inte i den stenhårda internationella konkurrens där många länder, regioner och städer – ibland med väsentligt annorlunda politiska och idrottsliga system än våra – positionerar sig på evenemangskartan med hjälp av i många fall obegränsade offentliga resurser för kampanjer, arenor och annan infrastruktur.

Självklart ska inte Sverige gå den vägen men vi måste inse att vår konkurrenskraft är tillräcklig om alla parter (staten, kommuner, regioner, idrotten och näringslivet) samverkar för att regelbundet och strukturerat söka internationella evenemang inom olika idrotter. Vi måste våga och ska inte dra oss för att syna förutsättningarna för vare sig Vinter-OS, Fotbolls-EM eller Friidrotts-VM/EM.

En evenemangsgrupp med de här parterna borde således bildas och de skulle ha arbetsuppgiften att samordna kartläggningen av tänkbara evenemang och vad som krävs inför varje ansökan. Då skulle kunskaper och erfarenheter från olika processer kunna återanvändas och vi skulle slippa uppfinna hjulet för varje nytt projekt.

Här krävs också pengar av format. Vid genomförandet av evenemangen måste varje part gå in med en särskild ekonomisk insats inom olika områden (kampanj, volontärer, marknadsföring, arenor, infrastruktur). Det skulle vara modern näringspolitik för 2010-talet.