Det är Anders Olshov, chefsanalytiker vid det s k Öresundsinstitutet, som avslutar en rapport om det krisartade tillståndet i de skandinaviska fotbollsklubbarna med att väcka idén om en skandinavisk liga. Han menar, att det skulle öka intresset från TV-bolagen, sponsorerna, publiken om MFF mötte Tromsö istället för Kalmar eller Göteborg tog emot AGF och inte Örebro SK. Jag tror han gör en grov felbedömning här.

Bakgrunden till hans överskattning av Skandinavien som en sammanhållen fotbollsregion är en beklämmande läsning av de stora fotbollsklubbarnas finanser i Danmark, Norge och Sverige. Förlusterna når miljardstrecket om man räknar de två senaste åren. Allsvenskan är allra sämst. Konkurrenskraften minskar.

Det är alarmerande läsning, han får medhåll av svenska fotbollsansvariga, man ”tittar på problemet”. Det har jag hört i många år. Men Olshov har rätt i, att det egentligen aldrig förekommit en riktig krisdebatt i svensk fotboll, aldrig gjorts några allvarliga försök att skapa ekonomiskt bärkraftiga fotbollsföretag med internationell konkurrenskraft. De djärva innovationerna har lyst med sin frånvaro. Men debatten är nog igång nu.

Lösningen på problemet heter dock inte Scandinavien League. En skandinavisk liga med fyra lag från vart och ett av länderna skulle lämna mig som inbiten fotbollskonsument totalt likgiltig.

Nordisk mästare var en statusstitel förr, när världen var för stor att greppa, men Skandinavien blir aldrig ett begrepp som sportslig mätare. Internationell fotboll – om man undantar Champion League-gruppspel, och matcher mot internationella storheter – har överraskande svag dragningskraft på publiken. Nästan undantagslöst sämre publiksiffror än Allsvenskan.

FC Köpenhamn och norska Rosenborg kan kanske dra folk i Malmö (ja, Helsingborg skulle nog inte få vara med i den här ligan), men knappast några andra.
Allsvenskan är ett begrepp att vårda, det är dess marknadsvärde som skall höjas. Det är känslan, tillhörigheten, det nationella dramat som utövar dragningskraften, de svenska klubbarnas och städernas relationer, regionernas inbördes förhållanden. Vi har inga sådana referenspunkter i Danmark och Norge.

Och betänkt; om nu FCK och Rosenborg alternerar som seriesegrare under en femårsperiod, med deltagande i Champions League – då står Sverige under motsvarande period helt utanför Europa, utan möjlighet att ens kvala. Det skulle sänka svensk fotboll ännu ett antal grader på den europeiska barometern.

Nej, i det här avseendet är Olshovs inlaga en typisk skrivbordsprodukt.

Bara storstäderna skall med. Malmö, IFK Göteborg, Djurgården (eller AIK) och sedan? Norrköping? Örebro? Helsingborg?
Och vad händerna med resterna av den sönderslagna Allsvenskan? Där kan ju faktiskt ett ännu bättre lag än de fyra ”skandinaviska” finnas. Med större möjligheter i Champions League.

Nej, Danmark, Norge och Sverige får nationellt lösa sina problem.

Storklubbar måste bli företagsdrivande eller företagsdrivna, omsättningarna flerdubblas, varumärkena stärkas. Malmö FF utnyttjar nog inte mer än 20-25 procent av sitt.

Spelarna måste profileras och utnyttjas bättre. Arenorna förvandlas till vinstdrivande koncerner. Regeln om medlemsägande (minst 51 procent av aktierna) tas bort från den futtiga procent som utgör idrottens underhållningsindustri. Förutsättningar skapas för idrottsföretagande.

Precis som i politiken – vilket vissa partier smärtsamt fått erfara - är det dags att omvärdera ideologierna när de blir ifrånsprungna av verkligheten.

Svensk fotboll behöver alltså en ny ledare. I min värld är efterträdaren till fotbollsbasen Lars Åke Lagrell given: Lars Christer Olsson, uppväxt i Lövestad, aktiv i Nike, student i Lund. En man som växt ur den skånska fotbollsmyllan i kansliet på Skånes idrottsförbund till vd-posten i UEFA.

Han har gräsrotserfarenhet, fotbollskärlek och han fick – handplockad av Lennart Johansson – internationell erfarenhet när han under sju år som chef var med om att bygga UEFA till ett gigantiskt idrottsföretag. Han är redan igång med att utveckla Allsvenskan mot framtiden.

Han är mannen att driva svensk fotboll de närmaste tio åren – längre bör nog inte presidentperioderna vara – med målet att åter bli starkaste i Skandinavien. Han är dessutom för klok för att slå sönder en institution som Allsvenskan.

Fotnot: den här texten är också publicerad på www.skaneidrotten.se