Det hårda, trägna arbetet för att nå bra resultat beror på många faktorer, förutom den bästa viljan och inställningen hos individer. När jag tänker efter så arbetar vi i idrottsföreningar huvudsakligen med att lära ut de olika sportgrenarnas teknik, uthållighet, snabbhet, fysisk styrka, taktik och t o m strategier. 

Det handlar alltså om utbildning och motivation, i olika omfattning och kvalitet från mycket unga år upp till vuxen ålder, d v s över 20 år!

Idrotten lär ungdomar mycket

Vi utför ett viktigt samhällsarbete när vi inte bara utvecklar ungdomarnas idrottskunnande/ t o m yrke, utan uppmuntrar väldigt viktiga kunskaper i kamratskap, ordning och reda i sociala sammanhang, respekt för regler och för ledare och medtävlande, bekantskap med olika nysvenska barn, föräldrar och deras vanor och språkanpassningar, det som kallas integration, samt beteenden som kan vara rätt respektive fel!

Här slår det mig att den kortfattade beskrivningen av våra verksamheter har mycket stora likheter med vad vi till vardags kallar - u t b i l d n i n g. Det som erbjudes i alla våra skolsystem! 

I ganska många fall har jag också sett och hört talas  att idrottsföreningars utbildningsinsatser har visat sig vara bättre och (kostnads)effektivare än de allmänna skolorna på det hela taget.

I detta fall har jag två iakttagelser och behov av korrigeringar!

Ändå begränsade medel

En är att idrottsföreningar får av samhället i Sverige mycket begränsade stöd, både statligt och kommunalt. Traditionen sedan mer än hundra år är att man i politiken tycks betrakta idrottsverksamhet som en frivillig hobbyverksamhet. 

Det är en mycket förenklad och missvisande betraktelse. Ja, kanske en förevändning för att hellre låta resursansvaret vila på de enskilda utövarna och deras organisationer?!

Den andra iakttagelsen i internationellt perspektiv är att vår svenska idrottsrörelse lägger stor vikt vid att förklara sig o b e r o e n d e av samhällets övriga sektorer, särskilt från statlig eller kommunal styrning, vilket inte bara är ur politisk synvinkel!

Borde vara naturligt samarbete

Här har jag upptäckt att vi mycket lite har utvecklat ett naturligt samarbete med våra ganska resursstarka skolsystem. Även om det finns lokala undantag och t o m rikstäckande RIG och NIU (vilka dock nyligen ifrågasatts av Skolverk och regering), samt en mycket försiktig tillblivelse av RIU.

Min poäng är att väldigt många länder, även Danmark och Norge i vårt grannskap, har mycket mer strukturellt byggt ett samarbete mellan idrottsförbund/klubbar och både lokala, regionala och skolor på högsta akademiska nivåer!

Vad är problemet?? Titta bara på lite statistiska resultat. De senaste 20 åren har svenska medaljörer på OS, VM och EM (och stora cuper inräknade) bestått till 11 procent% av s k dubbla karriärister, d v s ungdomar som klarat av sina fantastiska idrottsresultat samtidigt/parallellt med att de också klarat sina studier till  akademiska diplom!

I andra länder, våra grannar t ex uppnår jämförelsevis  ca 40 procent och de stora nationerna i öst och väst kan ligga kring 80 procent ! England skedde en stor satsning inför sitt OS-arrangemang på kombinationen idrott-skola med mycket gott resultat. Motsvarande satsningar har skett i Spanien, Frankrike och Tyskland med lyckosamt resultat. USA och Östeuropa har sedan länge starka traditioner att integrera idrotten i sina skolsystem!

Vinner så mycket

Jag tycker att vi ska vara glada för våra egna erfarenheter och uppnådda resultat, men en likadan medvetenhet och  satsning på skolintegration på idrott borde stå på tur även i vårt land, snarast möjligt! 

Poängen för samhället är att man får :

• Väl utbildade dubbla karriärister
• Konkurrenskraftig arbetskraft med ledarskapskompetenser
• Bättre idrottsliga resultat
• Fler ungdomar uppmuntras. 

 Och vi behöver inte uppfinna några nya hjul. EU har redan stödprogram för att göra en allvarlig satsning