Inför årets RIM finns det anledning att göra några kommentarer om den s.k. svenska idrottsmodellen. I Sverige, och huvudsakligen i alla de nordiska länderna, är idrottsrörelsen uppbyggd som en folkrörelse med föreningarna som rörelsens bas. Det är inget företag eller myndighet med ett ”top-down”-perspektiv.

Förtjänar en frihet

Dagens modell bygger till stor del på ett ideellt ledarskap i vårt mångfacetterade föreningsliv. Nu finns det både bland politiker, offentliga tjänstemän och även vissa idrottsledare en vilja att reglera idrotten ytterligare. De anser att idrotten inte fullt ut förtjänar de frihetsgrader som vi har idag i förhållande till den offentliga makten. 

Jag och många andra idrottsledare tror på den svenska modellen och anser att kritikerna har fel. Vi som hör till anhängarna har en mycket tydlig idrottspolitisk uppgift att med väl grundade ideologiska argument försvara nuvarande upplägg. Jag vill föra en del resonemang i ämnet.  

Idrotten är Sveriges största folkrörelse. Runt 3.3 miljoner svenskar är medlemmar i någon av landets 19 000 idrottsföreningar. Att så många människor hör till demokratiska föreningar ger verksamheten en bred kraft i samhällsbygget. 

I tider av ökad polarisering och när landet har betydande demokratiska utmaningar är idrotten en gyllene möjlighet för att bygga broar mellan individer och grupper. 

En demokratisk och vital folkrörelseverksamhet bidrar till gemenskap och en god möjlighet att bygga landet tillsammans. 

Forskning och samhällsnyttan

Vi vet sedan länge att forskning visar att fysisk aktivitet och idrott ger bättre hälsa i ett brett perspektiv, både fysisk och psykisk hälsa. Ett viktigt tillägg bland flera om forskningsempiri är att det finns tydliga belägg för att frivillig föreningsverksamhet bidrar till barn och ungdomars hälsoutveckling, i form av välmående, positiv livskvalitet och hur de kan hantera olika typer av känslor inklusive motgångar. 

Kort sagt - föreningsidrott ger ofta många positiva effekter för människors bredare vandring på livets stig.   

Det är viktigt att SISU, Idrottsutbildarnas demokratiska bildningsarbete uppvärderas. Den demokratiska skolning som många svenskar får inom idrottsrörelsen är guld värd. 

Emellertid har vi som är idrottsledare på hög nivå ett ansvar att uppvärdera föreningsutvecklingen. Vi behöver se över formerna för bildningsarbetet och hur dessa kan moderniseras för att attrahera även nya grupper, som ungdomar som lockas av mycket annat i vårt rörliga och snabbt utvecklande samhälle. 

Det är också angeläget att tänka på att många nya svenskar kommer från länder där idrotten inte organiseras i folkrörelseform.

Vikten av idrottsideologisk skolning är viktig i sig, men ger framförallt individer och grupper möjlighet att växa och få större intellektuell frihet. Fler ska tänka och samtala mera!