Vidare har RF tilldelat ekonomiskt stöd till de enskilda idrotterna som har varit direkt avsedda för specifika projekt eller annan reglerad verksamhet. Detta trots att den offentliga makten, som är därifrån budgettillskotten ursprungligen kommit, inte alltid fört fram tydliga krav på exakt hur pengarna ska användas. 

Gör mer motstånd 

I vissa fall har emellertid kommuner, regioner och staten visat tydligt på begränsningar om vad de tillförda ekonomiska resurserna ska riktas mot för verksamhet. 

Då är ärendet ofta mer enkelt att avgöra ur ett idrottspolitiskt styrningsperspektiv. Samtidigt finns det anledning att verkligen fråga sig om idrotten alltid ska tacka ja till direkt riktade bidrag från det offentliga. 

Genom att alltid gå klåfingriga politiker till mötes urholkas nämligen den ideologiska grunden för en fri folkrörelse.

Även inom specialidrottsförbunden finns det tyvärr ibland en alltför liten respekt för idrottens folkrörelseinriktning. 

Det finns för mig ingen anledning att peka finger mot enskilda personer. I stället är det min konkreta önskan att få till flera idrottsideologiska samtal inom vår egen rörelse, men även gärna i samhället i en bredare bemärkelse.

Ett komplext samspel 

Jag ska för den intellektuella trovärdighetens skull problematisera frågan om samspelet mellan den offentliga makten och den fria folkrörelsen idrott.

För en sund balans mellan den fria folkrörelsen idrott och det förvaltningspolitiska uppdraget att följa upp vad våra skattepengar går till för verksamhet är det nödvändigt att politiken på ett övergripande plan ser idrottens egenvärde och inte prioriterar så många reglerade stöd till olika ämnesområden. 

Idrotten bidrar till glädje, gemenskap, folkhälsa, personlig utveckling och demokrati. Genom grundverksamheten skapas betydande samhällsnytta, vilket det finns forskning med empiriska belägg som visar. 

Den vardagliga verksamheten i vår självständiga folkrörelse ger påtagliga positiva effekter i form av till exempel integration och en bättra hälsa. Emellertid kan det inte vara en grundförutsättning för det offentliga stödet att idrotts- Sverige i form av ett beställningsorgan ska leverera lösningar på olika samhällsproblem. 

Med ett till betydande delar fritt grundstöd kommer emellertid många föreningar, som är Riksidrottsförbundets hjärta, med flera att leverera mycket konkreta positiva effekter för vårt land. Lokalt, regionalt och nationellt. 

Svensk idrott kan flytta berg om de får rätt förtroende från våra beslutsfattare på olika nivåer. 

För att säkra en vital fri folkrörelsestruktur inom idrotten även om 5, 10 och 15 år är det nödvändigt att det finns ett väl fungerande implicit kontrakt mellan idrottsrörelsen och politiken. 

Många idrottsledare måste på ett övergripande plan vara lyhörda för vilka mål som den offentliga makten på olika nivåer anser att vi ska arbeta mot. Detta då vi får ett större ekonomiskt stöd av offentliga medel. Det är samtidigt nödvändigt att folkrörelse- och föreningskunskapen bland våra politiker och åtminstone högre offentliga tjänstemän ökar betydligt. Det är ett viktigt folkbildningsinspel som jag vill betona. 

I mina drömmars Sverige finns det flera personer som förstår både idrott och politik.

 Vikten av folkbildning

Oroande inför Riksidrottsmötet och framförallt i den idrottsliga vardagen är att inte fler ser värdet av organisationen SISU Idrottsutbildarnas verksamhet och folkbildning. 

Det sker i en tid när det är ökad polarisering i samhället, det finns demokratiska klyftor och mindre kunskap om vad föreningsdemokrati är än vad som är sunt i ett vitalt samhälle som håller ihop. Vi bör helt enkelt samtala och tänka mera. 

I mina drömmars Sverige inriktas den idrottsideologiska verksamheten på många individer och grupper. Ett bildningsideal för att göra människor mer intellektuellt fria måste känneteckna även vår nations största folkrörelse.