I Japan spelade fotbollslandslagets reserver, med de ordinarie spelarna på läktarna,  ut Nya Zeeland i sista gruppspelsmatchen medan kollegorna i handbollslandslaget stod för en gemensam bragd mot Ryssland i en ödesmatch . 

Hur de stöttar varandra

En dubbel succe´i OS, som få hade förutsett – och med ett sådant värde för de båda sporterna och de själva. Prestationerna var möjliga tack vare idrottens adelsmärke att kämpa tillsammans och uppmuntra varandra.Den euforiska gemensamheten.

Då uppstod den största styrkedemonstrationen någonsin för svensk damidrott. 

Att det nu finns medaljer inom räckhåll blir nästan en sekundär sak!

Behållningen består i sättet på vilket de båda damlagen uppnådde målsättningen. 

Fotbollens förbundskapten, Peter Gerhardsson, bytte ur åtta av de ordinarie spelarna och frågade säkert sig själv ett antal gånger om han hade gått till överdrift. Spelare som aldrig hade lirat ihop fick liksom klara sig bäst de förmådde. Hans beslut var nästan elakt.

Men Peter måste ha känt ett sådant förtroende för reserverna, och de kunde inte ha visat sin tacksamhet på ett bättre sätt. Så mycket de växte tack vare den här matchen när deras självförtroende förstorades. De visade sig själva att de klarar sig på egen hand.

Och det gäller i nästan högre grad handbollstjejerna som därtill mötte regerande olympiamästarna med tvånget att vinna. Skillnaden på planen var den motsatta De blågula stod för det bästa. De tog ledningen tidigt, och såväl i anfall som försvar framkom beslutsamhet och en härlig anda – de uppmuntrade och klappade om varandra och glädjen spred sig  till samtliga.

8-4 efter 15 minuters spel och växte till 15-9 i paus. Svenskorna höll och skillnaden blev ännu tydligare i andra halvlek. Slutliga tolv måls marginal understryker det otroliga, det var utklassning.

Nu var inte heller stjärnan med

De här tjejernas prestation framstår ännu mer vid vetskapen om att storstjärnan Bella Guldén slutade i landslaget i fjol efter 135 landskamper och

485 mål. Hon var dominanten i dryga tio år, allt cirkulerade runt henne och beroendet av en stjärna var större än i många andra landslag.

I OS blommar nu flera av de spelare som har fått acceptera att stå i skuggan av Bella.  

Som Carin Strömberg, Linn Blohm och Jamina Roberts. Nu är de stjärnorna i laget bland flera som överträffar sig själva. Glöm inte coola målvakten Johanna Bundsen eller respektlösa Elin Hansson.

Avancemanget är också en oerhörd framgång för förbundskapten Thomas Axnér.

Hans uttalande i DN blir klassiskt:

– Jag har aldrig varit med om maken till lag som klarar att ta in så mycket information, sortera och utföra planen vi pratat om. De är jäkligt lyhörda – och sjukt kunniga, sa en stolt Axnér.

Nej, damidrott har aldrig haft ett sådant högt attraktionsvärde och vi börjar lära oss namn på allt fler spelare i de här båda landslagen. Tjejerna imponerar när de bjuder på både underhållning och dramatik.

Marknadsvärdet för lagen ökar hela tiden och tar sig uttryck på olika sätt, nya kontrakt, uppmärksamhet och framför allt, vad var och en känner inombords. Och åter – tack vare att de är en del av ett lag som presterar.

Mera damidrott - Den egentliga drottningen har abdikerat – tillfälligt om inte annat. Men vi måste inse att Sarah Sjöström faktiskt slog igenom på seniornivå redan som 14-åring när hon i mars 2008 vann EM-guld på 100 meter fjärilsim. 

Sanningen kom ikapp henne

Men  sanningen har också kommit ikapp henne. Kroppen har sina egna regler  

Det hjälper inte hur mycket vilja man än är utrustad med

Jag vet så väl av egen erfarenhet.

Man kan nöta, pass efter pass, och tycka att nu är kroppen reparerad. Men den tanken bygger mer på förhoppningar, och när det väl gäller förmår inte det innre kraftverket samspela. Muskler och nerver är där, men inte koordinationen, kraften saknas, och sanningen är obeveklig. Längtat är starkare än förmågan.

Sarahs- armbågsbrottet i februari har decimerat henne och hon medgav också ett tvivel inför OS.

– Det är när jag simmar flera lopp som man ser att jag ännu inte är riktigt redo, Kroppen orkade inte ladda om som jag önskar. 

Och sedan kom orden som förtydligar varför hon är en av svensk idrotts största:

– Jag är ändå stolt över att jag vågade ställa upp och utmanade mig själv mentalt trots att jag inte kände mig 100-procentig.

– Jag är som jag är och därför jag vill alltid vara bäst när det gäller. 

Och slutorden:

– Men det är vad det är och inget att fastna i.

Carro lyckas även här

Sarah har en föregångare. I målmedvetenhet och övertygelse. Carolina Klüft har alltid burit på samma auktoritet och levt efter samma förblindande ambition att nå målet.  

Nu har ”Carro” lämnat ett mera tillbakadraget liv som trebarnsmor i Järvsö därför hon inte kan motstå jobbet i TV. Och många tittare är tacksamma. Hon behärskar även den uppgiften.

Men idrotten har också  förlorare mitt i segerjublet. Det kan Jenny Rissved intyga om någon. Hon som kom från ingenstans och tog OS-guld 2016 i Rio de Janeiro – med allt vad det innebar.

Hon har tvingats genom en livskris.

 Jenny Rissveds slutade som nummer 14 på tisdagen efter ett lopp där hon inte riktigt kunde styra över händelserna.

Efteråt försökte 27-åringen smita från de väntande journalisterna, uppger Sportbladet.

Försökte smita undan

– Jag gick ut bakvägen först, jag ville inte göra det här. Jag hoppades att jag ska få bli lämnad ifred nu, sa hon efter loppet.

 – Jag känner mig både tom och stolt.  Dessutom en lättnad över att alla de här åren är över som olympisk mästare är över. Det har varit stort, positivt också men jävligt tungt. Jag har ett namn, jag heter Jenny, jag är inte den olympiska mästaren längre, sa hon bestämt i sin första intervju på fyra år.

Hon var över fem minuter från att försvara sitt OS-guld från Rio.

– Ja ni såg ju att jag gick här bakom, jag gick ut bakvägen först och ville inte träffa er. Sen sa Niclas Green (SOK:s mediechef) sa att jag var tvungen.

Baksidan av en guldmedalj har sällan varit så tydlig.