Men ingenting är som det har varit i tillvaron, inte ens i Luxemburg som förr knappt fick ihop lag men i år har snott poäng av självaste Frankrike.

Men, som en skugga över allt fascinerande och spännande, ligger hotet från kriminella ligor som håller på att förstöra fotbollen. Med fixade matcher och oseriösa agenter.

Det kan ske – precis som all annan kriminalitet vi fått vänja oss vid – endast i ett samhälle där aningslösheten blivit norm.

Det kan naturligtvis ske i ett samhälle där polis och brandkår blir beskjutna av dem de skall hjälpa, där sjukvårdspersonal hotas av besökande till patienter och där inte ens den tryggaste och behagligaste av alla platser, biblioteken, är fredade för gangsters längre.

Det är klart att inte fotbollen kommer undan. Där pengar finns, finns det kriminalitet.

Man måste våga tänka tanken – inte minst i klubbarna och på Svenska Fotbollförbundet – att det värsta av alla scenarion kan bli verklighet: I den onda kombinationen agenter/matchfixning får en ung fotbollstalang presenter och dusörer för att så småningom skriva på och i förlängningen betala tillbaka, kanske genom att spela med i ett otäckt spel där matcherna avgörs vid sidan av planen.

Dithän kan det gå om ingen säger stopp. Nu.

Oseriösa människohandlare

Jag förstår inte – i de tider vi lever i – att Svenska Fotbollförbundet (och många andra) dansar efter den falska pipa som Sepp Blatter blåste i när agenternas licenser togs bort och vilken jävla knarklangare som helst kunde börja handla med fotbollspelare. För att få sälja lägenheter måste du studera tre år på universitet och bli auktoriserad mäklare. Sälja människor tillåts vilken gangster som helst att göra.

Jag förstår inte att spelarna (och deras föräldrar, det är ju oftast på barnstadiet de första kontakterna tas) vågar ge sig in i en bransch där kriminella börjar leka agenter.

Vill seriösa svenska fotbollspelare verkligen vara en del av det här?

Är de så himla kåta på snabba pengar? Har de så kort perspektiv på vad ett långt och meningsfullt liv kan innehålla?

Förstår de inte att de förväntas betala tillbaka. Anar de inte hur bakbundna de kan bli. Vilka hot de kan utsättas för.

Det är ingen vapenfri bransch de ger sig in i.

Agenternas Gudfader

Jag förstår heller inte klubbar som går in i affärer i mångmiljonklassen och gynnar ett system som de inte alls har någon kontroll över. Och hycklar i sina relationer med agenter vars seriositet de inte har en aning om.

Det var klent med bevisen i Kalla Faktas och Fotbollskanalens så kallade dokumentär ”Fotbollssyndikatet”, många antaganden, trådar som vävdes kors och tvärs; men bättre det än tystnaden, bättre skrämskott och varningssignaler som kanske kan väcka de aningslösa i klubbar och förbund.

Oseriösa agenter är ju ingenting nytt. När Stefan Schwarz (1990) och Jonas Thern (1989) såldes av Malmö FF till Benfica lyckades jag få reda på att Agenternas Agent, själva Gudfadern i agentfamiljen, Börje Lantz, representerade och arvoderas av såväl säljaren MFF, som spelarna och köparen Benfica. Han representerade alla tre parter – men mest av allt sig själv.

Agenterna, om de skall få operera på den svenska marknaden, skall vara licensierade, namngivna, kända, deras bolag kontrollerade, affärerna öppna. Det är en hederssak mot alla de fans som betalar tusenlappar till årskort, pengar som de riskerar skicka rätt i gangsterfickor.

Anarki håller inte

Det är dags att klubbarna börjar ställa krav och bidra till öppenheten istället för att hjälpa till att dölja.

Det handlar om att i praktiken visa den etik och moral som de så högtidligt sägs företräda.

Det är vackert med individens frihet – den är också värd att kämpa för – men den fungerar bara i ett samhälle med normer och regler. Anarki håller aldrig. Regleringar behövs. De svenska klubbarna har för länge sedan kapitulerat i en bransch där spelare och agenter helt tillåts bestämma villkoren.

Svensk fotboll lever farligt. Och på förbundet lallar de aningslösa omkring. Nilsson och Sjöstrand; alltså Kling och Klang i en agentthriller, det går ju bara inte.

——

Den spelarmarknad som hamnar i händerna på oseriösa aktörer missgynnar på sikt också landslaget. Hos en liten underleverantör i branschen – Sverige – kan det få förödande konsekvenser, landet dränerat på talanger som försvinner ut i en ännu mera svårkontrollerad djungel där mångas karriärer riskerar att förstöras.

I väntan på den onda verkligheten får Janne Andersson försöka leva i sin bubbla och göra så gott han kan. Men jag blir lite orolig när han funderar på att spela den skadebenägne Albin Ekdahl.

Om spelaren själv säger, att han känner sig som en invalid när han går ur sängen och att han inte alls är i form, så borde han väl inte ens vara med i truppen. Han borde ju till exempel inte spelat senast mot Bulgarien. Så jäkla skralt med kandidater är det ju inte. I varje fall inte på mittfältsplatserna.

——

Malmö FF betalade 13 miljoner för Kingsley Sarfo. Har för mig att jag skrev en gång att det är karaktärsspelare man behöver köpa, inte motsatsen.