Historiens stora paraderade för varje guldår, Malmö har tjugår nu och är Sveriges starkaste klubb, över 19 000 åskådare stannade kvar och jublade, fyrverkerier sköts, två stjärnor (hur nu det kan vara så stort) avtäcktes, representerande tiguld var och till och med en sparkad tränare som Allan Kuhn kom och tog emot jubel.

Det var en maktdemonstration och det påstods att Malmösupportrar hyrt ett plan med två stjärnor som cirklat över Gamla Ullevi ett par timmar samtidigt som IFK Göteborg krossades av Sundsvall. Där klev maktdemonstration över till förakt, slå på den som ligger, och det var både smaklöst och larvigt. Varför skall alla hata Göteborg?? Kan man inte vara stor i segerns stund utan att behöva kliva över någon annan?

Tinnerholm adopterad

Det var ett mästarlag på trötta ben i säsongsavslutningen. Fullt förståeligt när guldet varit klart ett par veckor. MFF:s säsong är imponerande. Inte spelmässigt men när laget med frenesi visat sin högstanivå. Då har klubben spelare med den spets och det självförtroende som avgör matcher.

MFF har inte spelat den bästa fotbollen i Allsvenskan men varit det effektivaste laget, med flest skickliga individualister, med några kämpar utöver det vanliga - som JInge Berget och den lille östgötska backen Anton Tinnerholm, som igår fick äga arenan ensam före matchen för att avtackas.

Sällan har väl en icke malmöit eller skåning gjort ett så starkt intryck på den kräsna Malmöpubliken att han adopterats fullt ut. Och välförtjänt. Med honom (och sannolikt Berget) förlorar MFF ännu två karaktärsspelare när man nu börjar sin kosmiska resa mot en tredje stjärna. Jag tycker absolut att Tinnerholm borde varit med i Janne Anderssons Play Off-trupp mot Italien efter den säsong han gjort.

Misslyckade köp

MFF:s dominans på 2010-talet är imponerande, den ledde till två års gruppspel i Champions League. Det skapade i sin tur en ekonomi som möjliggör att hyra in Zlatan Ibrahimovic som prisutdelare och att köpa spelare som andra klubbar tvingas tacka nej till. Men den dominerande positionen har också medfört att klubben får helt andra prislappar att förhålla sig till. Rik får betala, typ.

I gamla tider kunde MFF-spelare vinna både fem och sex SM-guld - så sker aldrig mera. Även om MFF fortsätter att dominera är det närmast unikt att en spelare som Tinnerholm hunnit med tre SM-guld innan han nu flyttar utomlands. Guldet är en tung metall men den kan krossas och bli till sand.

Spelaromsättningen är stor och det blir allt svårare att bygga lag för internationell framgång. Spelarflykten från MFF lär inga miljoner kunna stoppa.

MFF:s sportchef Daniel Andersson, som också paraderade på Blå mattan som guldspelare igår, har fått mycket beröm för sitt sätt att rekrytera spelare men i år får han nog minus på kontot. De spelare som till exempel kom in i somras - Donke Innocent, Kingsley Sarfoch Carlos Strandberg - fyller inte upp det som försvann. Strandberg har ännu lite att bevisa i hållbarhet och regelbunden målskörd, köpen av Innocent och Sarfbegriper jag mig inte alls på.

Eriksson den bäste

Djurgården och AIK gjorde ett par allvarliga försök att utmana Malmö. Länge trodde jag på Djurgården som i vissa stunder spelade en fräsande stark fotboll, pådrivet av Allsvenskans effektivaste spelare och starkaste fighter, Magnus Eriksson. Att MFF inte tog honom tillbaka är en gåta, han hade behövts som en av hörnstenarna inför nästa års spel i Champions League-kvalet. För där har MFF lite att bevisa efter årets internationella fiasko.

Klubben som vill vara ute i Europa som Nordens bästa fotbollslag har ju den här säsongen - trots det 20:e guldet - på den internationella arenan fått se sig förbisprungna av FC Köpenhamn och norska Rosenborg (båda i Europa League-gruppspel) för att inte tala om årets stora sensation Östersund.

Östersund är unikt

Mitt hyllningen av MFF måste detta sägas: flera klubbar, MFF och IFK Göteborg inte minst, har haft internationella klubbframgångar och slagit betydande storklubbar tack vare en spelmetod som inte alltid varit vackrast men effektiv och gångbar. Med kamp, list, organisation, taktisk fulländning.

Men aldrig tidigare i svensk fotbolls historia har ett lag med exakt och snabbt passningsspel, teknik, rörelsemönster, elegans och fantasi fullkomlig spelat ut ett mittenlag som Atletic Bilbafrån den spanska ligan. Det var så att till och med baskernas egen lagkapten sa att ”de spelar som Barcelona.”

Jag har aldrig sett något liknande efter att ha följt svensk och internationell fotboll sedan mitten av 60-talet.

Östersund har också spelat allsvenskans vackraste fotboll men på grund av några plumpar räckte det inte till internationell representation nästa år.

_____

• Guldtränaren Magnus Pehrson (MFF) i all ära men Graham Potter måste vara Årets tränare.
• Mikael Stahre har gjort ett fint jobb med Häcken som tack vare avslutningen i Malmö tog fjärdeplatsen.
• IFK Norrköping har släppt iväg den ene skyttekungen efter den andre men plockat fram nya och Kalle Holmberg kom nu att dela segern i skytteligan med Djurgårdens Magnus Eriksson på 14 mål.
• Elfsborg och IFK Göteborg är årets stora besvikelser. Göteborg tycks ha skakats om i sina grundvalar och tappat färdriktningen. Elfsborg som skämt bort oss med den kanske starkaste talangutvecklingen av alla och spelat gladfotboll i många år fick i år ett hack i utvecklingskurvan.
• Hammarby tycks få nöja sig med att vinna publikligan (22 137) före Malmö (18 254) men är i övrigt lika svajigt som vanligt.
• Ur kvalitetssynpunkt är Allsvenskan två lag för stor.
• Jönköpings Södra är för bra för att ramla ur. Och är storfavorit i kvalet mot Trelleborg.