Det kan bli ett delikat möte till hösten. Skulle gärna vilja vara med. Fyra olympiska guldkvinnor att rösta på. Det har aldrig hänt förut.

Tänk vilka tider när Jane Cederqvist fick bragdmedaljen för ett OS-silver i Rom 1960.

Nu gjorde Frida Hansdotter det som bara Ingemar Stenmark, Pernilla Wiberg och Anja Pärson gjort. 32 år fyllda, en lång karriär bakom sig som varit högklassig, jämn och med många andraplaceringar. VM-silver 2015, brons 2013 och 2017, fyra världscupsegrar, en seger i slalomvärldscupen 2016.

Men det är med det olympiska guldet man kröner idrottens drottningar.

Från att ha varit beundrad, stark, konkurrenskraftig och alltid att räkna med är hon nu - en av de stora.

Alla spärrar släppte

Olympiskt guld med fem hundradelar över schweiziskan Wendy Holdener.

Det var som att alla spärrar släppte. Som att hon fjorton år efter sin debut i världscupen, 32 år gammal och sannolikt för gammal för ett OS till, tänkte; det är min sista chans. Jag tar den.

För det har hänt så många gånger att hon legat bra till men fegat lite och inte nått ända fram.

Nu satte hon kniven på strupen på sig själv och körde. Tekniskt elegant som vanligt och nu med segerklöset påkopplat.

Jag skall villigt erkänna att jag numera inte ofta följer utförsåkningen. Jag tror det är så med många av oss som var med under den magiska Stenmark-eran. Vi fick vår dos då. Det var ju så exklusivt med en svensk världsstjärna i en sport som tillhörde alpländerna. Vi missade inte en helg. Allt stannade, möten flyttades, kyrkor ställde in TV-apparater i sakristian, riksdagen tog paus.

Det blir ju aldrig så stort igen. Blev det inte ens under Pernilla Wibergs och Anja Pärsons tid. Alltså inte så regelbundet. Som en följetong med en älskad seriefigur.

Råd från Anja

Så Frida har jag bara följt när hon haft slagläge efter första åket. Men jag har alltid gillat henne. Hon är så glad och spontan och pratsam och tiden före OS var det som att hon samlade på sig självförtroende. Hon sa lite då och då att hon själv tyckte att hon åkte bra, men att det fanns mer som behövde komma ut. Hon verkar orädd och såg fram emot den stora prövningen.

Nu kom det. Med dunder och bra. Och hon höll i tekniken ända till slutet. Litade på sin åkning. Jag tror Anja Pärson varit inne med ett litet råd där mellan åken.

Charlotte Kalla sopade banan med motståndet, Stina Nilsson likaså. Hanna Öberg hade också marginal fast, nja, det har man ju aldrig i skidskytte. Besvikelsen ligger alltid bara en bom bort.

Hansdotter vann med fem hundradelar. Har för mig att två hundradelar är en tumnagel. Hon vann med stor tumnagel alltså. Beroende på hur lång den är förstås.

… så välkomna tillbaka till bragdmötet.

Påminner er i höst

Charlotte Kalla - tillhörde favoriterna men norskorna är alltid lite mera favoriter och hennes lopp var enastående, i två åkstilar, och hon har faktiskt, sin stora karriär till trots, inget individuellt bragdguld.

Stina Nilsson - absolut favorit, kanske till och med större än Kalla. Hon körde ett kval snabbast av alla, plus kvarten, semi och finalen hundraprocentigt perfekt. I en gren med risker. Och det är inte en mindre bragd att vinna när man är favorittippad.

Hanna Öberg - kanske den största svenska vinterolympiska sensationen genom tiderna. En plats bland de tio skulle betraktats som närmast ett genombrott. Nu vann hon efter prickfritt skytte. I en gren som kräver kondition, uthållighet, taktisk kyla, precision och mental järnstyrka.

Frida Hansdotter - en av medaljkandidaterna men ingen guldfavorit. Gjorde sitt livs tävling när det gällde som mest och i grevens tid. Född 1985 var detta sannolikt hennes sista OS. I en svår gren med lika många riskfaktorer som skidskyttet.

Jag har ett förslag redan nu (och jag kommer att påminna er i höst). Gör något extraordinärt av en alldeles unik situation; gör ett tydligt statement som befäster kvinnornas oerhörda styrka och dominans i individuell svensk idrott: ge alla fyra i den olympiska guldkvartetten var sitt bragdguld.

Det skulle vara så mäktigt.